En förtjusande småstadsrönika

Att skriva en liten stads historia är lättare sagt än gjort. Gånge Rolf förtog sig på uppgiften, då han sökte skildra Nykarleby stads öden. Det fanns inte många stortilldragelser att bygga skildringen på, och de få som fanns trodde han sig kunna utantill försummande att i skrivna dokument kontrollera minnet. Einar Hedström har förelagt sig uppgiften att uppteckna endast vad han själv har upplevat i sin barndoms och ungdoms stad, och den uppgiften har han löst briljant.

Det finns tre lyckliga perioder i Nykarleby stads historia. Den första sträcker sigfrån 1641 till 1684, då staden härbärgerade Per Brahes trivialskola och var centrum för lärdomslivet i Österbotten. Den andra perioden sträcker sig från Anders Chydenius' politiska insats till byggandet av Saima kanal. Det var skeppsbyggeriets, sjöfartens och den borgerliga kulturens blomstringstid. Den tredje perioden börjar med seminariets placering i staden och är ännu inte avslutad. Hedström lovar inte mer än en skildring av denna tredje period som han är samtida med och helt behärskar. Men han ger ändå värdefulla upplysningar om trivialskolans tid och tecknar livfulla bilder av staden före branden. Man var trångbodd om vintern, vadade i lervälling om hösten och levde i fruktan för röda hanen under alla årstider.

Riktigt värmd av sitt ämne blir författaren först då han kommer till seminarietiden, där fadern var en av dominanterna och där originalen var många. Och i en småstad kommer ju alla varandra så mänskligt nära. Visst kan också där råda någon skillnad till stånd och id, men vad Nykarleby angår, så hade alla en gemensam nämnare i ortens naturskönhet, bebyggelsens skönhet och de många, många skalderna. Låt oss förstå deras glädje över att vara födda i Nykarleby och inte i något av de kringliggande kapellen.

Einar Hedström kände livligt denna glädje. Någon gång kunde han grubbla över ett eventuellt sammanhang mellan den stillastående staden och Tomas Indals öde, men han fastnade inte i grubblet. Det fanns ju så många glädjeämnen i hans kära stad, t. ex. att Wäster Långgatan inte uträtades och att Nystaden såsom oreglerad således fick behålla sin charm, att Ernst V. Knape samkomponerat forsens brummande basfiol, tornklockans altstämma och hovklappret på Stora bron. Och den djupa älvbädden, infarten till staden både från norr och söder, Topeliusparken vid solnedgång, vilken stad har något slikt att uppvisa. För att inte tala om Gånge Rolfs versläsning i Torsdagssällskapet på Brunnsholmarna, detta underbara förlustelseställe, som kraftverksbygget tog döden på.

Einar Hedström hade länge känt det som en förpliktelse att för sena tiders barn berätta om sin barndoms och ungdoms stad. Det var väl att han utförde sin föresats och att han fick med så mycket av stadens väsen och egendomligheter. ”Där lever de angenäma forsarna som förse staden med ren och hälsosam luft, så att de som akta sig för fylleri och överflödighet når en ålder av 80, 90 och t. o. m. 100 år.” Där är ljus och rymd över staden, så som arkitekt Carl Albert Edelfelt ville ha det. Och där finns många roliga gubbar, J. V. Nessler och Josef Herler främst.

Einar Hedström: Nykarleby, min barndoms och min ungdoms stad. (Minnesanteckningar utgivna av Dagny Hedström). Jakobstads tidnings ab:s förlag.