VARFÖR 18-ÅRINGEN ”rymmer” till USA är något dunkelt, eftersom korrespondensen om den saken är obefintlig. Det finns antydningar om att något slag av ekonomiska oklarheter hade föregått handlingen.
Han träffar nu sin blivande hustru, Thea 18 år, medan han själv är 31 år när de gifter sig 1905. De får med tiden 6 barn, Theodore 1907, Ethel 1910, Thelma 1914, Ida 1919, Georg och Jack 1926. Sen tillkom en ”adopterad bror”, Kenneth ”Andy” Anderson, vars föräldrar omkommit i en tågkrasch.
Jack Virgil Johnson föds i Seattle på Swedish Hospital, dit Jakob funnit för gott att flytta inför förlossningen då Theas hälsotillstånd komplicerats av graviditeten.
Efter förlossningen återflyttar familjen till Kodiak, Alaska territoriet, där Jack nu tillbringar sina första 7 år, tills han drabbas av polio och familjen återvänder till Seattle där Jack tillbringar 2 år på sjukhus, varav 1 år fastspänd i en s.k. järnlunga. En helvetiskt tid!
Men hans återhämtning var sensationellt lyckad och småningom skulle han bli huvudet högre än omgivningen, hela 6 fot och 4 tum lång, det är över 190 cm i längd!
Kort efter sin 13 årsdag mönstrade Jack på en codfish-båt, en fiskebåt med enbart segel som fiskade i Berings sund. Detta blev inledningen till hans livslånga förhållande till havet. Under de följande 67 åren upplevde och sökte Jack äventyret på vattenvidderna runtom jordklotet. Först 2006, 80 år gammal, drog han sig tillbaks från arbetslivet och kunde slutföra sin biografi ”The Adventures of Captain Jack Johnson”.
[Boken från 2013 med pärmtext av bibliskt mått: Captain Jack Johnson's Long Voyage Home: Smooth Sailing: From Square Riggers to Cruise Ships. As told by Captian Jack V. Johnson. Written and Compiled by Pamela L. Doerr. With Iris Beresford Johnson. Edited by Nancy Morrison & Linda Grosskopf.]
JACKS MOR, dotter till en kosack, insisterade på att han skulle döpas i Ryska Ortodoxa kyrkan, som var förhärskande sedan Alaska var rysk koloni. Prästen Kashaveroff såg som vanligt för djupt i konjaksflaskan och skrev ut födelseattesten så att det stod att födelseorten var Kodiak. På så vis kom Jack att inneha två födelseorter, Seattle och Kodiak. Till Kodiak hade hans föräldrar kommit, egentligen på flykt undan två farbröder som hans farfar sänt ut för att hämta hem den förrymde Jakob, men bägge farbröderna greps av guldruschen i Alaska, och gick skiftande öden till mötes.
Jack växte upp med den ryskortodoxa traditionen, speciellt de kyrkliga högtiderna, lärde sig ryska, ryska sånger och ryska danser och inte minst ryska konsumtionsvanor av spirituosa! Hans mor, som var bekymrad över hans hälsa, ansåg att genom att sjunga skulle lungkapaciteten förbättras liksom av att blåsa horn. Jack lärde sig blåsa barytonhorn i skolorkestern och fick uppträda i skolradion med en sång hans mor haft som sin favorit ”The Old Spinning Wheel”.
Försöken att bygga upp hans kondition måste ha lyckats, för i april 1939, när han var 13 år, sände hans far honom till sjöss. Han var lite över 180 cm lång och än viktigare, kraftig och frisk nog för sjölivet.
I hamnen låg en tremastad skonare, Charles R Wilson, som hans far förde honom ombord på och presenterade honom för kaptenen som han kände sen tidigare. Så satte han sina händer på Jacks skuldror och sade: ”Gosse, kom ihåg att när du blir kallad på, var den förste framme, den förste på däck, den förste upp i riggen och svara alltid ”Sir”. Det blev mitt motto i livet. Jag kallade aldrig min far för annat än Father eller Sir.
Jag tror att hans frånvaro från mitt liv gjorde mig till den man jag är idag. Jag växte upp och blev stark. När jag återvände i oktober 1939 hade Father endast tre månader kvar att leva. Han dog av cancer den 12 januari 1940.
Jack blev nu besättningsman på en fyrmastare skonare, C. S. Holmes. Kaptenen Beckman från Bainbridge Island styrde norrut genom Berings sund in i Nordvästpassagen.
Jag skulle återvända hit 8 gånger ännu under mitt liv. Detta var ett av de finaste tillfällena i mitt liv när vi gick genom Nordvästpassagen på ett segelskepp utan någon maskin. Ute på öppet vatten styrde vi till Mackenzie River där vi handlade med skinn som eskimåer och indianer sålde i Aklavik. Länge stannade vi inte där, kaptenen ämnade styra till Sibirien där vi gick in i en flodmynning och drogs sedan upp i floden av en liten bogserbåt. Det visade sig senare att vi var den sista skonaren som kunde anlöpa i Sibirien. Det sovjetiska guvernementet stängde all kommersiell handel efter 1939.
SEDAN FÖLJDE en period på land, Jack började i en skola med inriktning på lantbruk och maskiner. Det mest bestående minnet från de månaderna var två pojkstreck. En granne till skolan, Ölund, företog en resa hem till Sverige och lämnade sin kära ”Star pic-up” bil i ett magasin.
Tillsammans med sin kusin Bill Forsmark, plockade Jack bilen i delar, bar upp alltsammans på vindsvåningen och skruvade ihop bilen på nytt. När Ölund efter några månader återvände, var hans bil försvunnen. Polisanmälan följde, vidsträckta undersökningar, men ingen bil hittades.
Några veckor senare var det någon som upptäckte nya oljedroppar i magasinet. Klev sedan upp för den smala vindstrappan, och där stod den kära Star-picupen i all sin skönhet. Tablå! Men hur en picup lyckats ta sig upp för vindstrappan blev aldrig utrett.
Det andra skojet var när Jack börjat besöka den lutherska kyrkan i Waterman, Washington, där skolan fanns.
Vi hade som uppgift att städa kyrkan efter varje tillställning och en söndag efteråt då vi undersökte den stora piporgeln, såg vi att piporna var löst placerade på luftmunstycken. Vi började flytta på piporna lite hur som helst och utan ordning. När organisten nästa söndag stämde upp orgelackompanjemanget lät det som ett dussintal rävar haft fullt slagsmål i orgelskåpet. Det tjöt, fräste, pep och kvidde. Ny tablå!
BESLUTET ATT på nytt gå till sjöss var välkommet. Inte bara för Jack och ”brodern” Andy. Men som trettonåringar var de för unga att antas på amerikanska skepp. Genom kontakter på faderns gamla arbetsplats, ”General Steam” fick de som ordinarie besättningsmän plats på det svenska skeppet ”Ms Mirrabooka” Hon var Svenska Amerika-Australien linjens fartyg på direktlinjen San Pedro i Californien till Australien. Innan avgång hade Jack och Andy tillfälle att bekanta sig med den ökända baren ”Shanghai Reds” och Jack får de första bidragen till sin med tiden alltmer omfattande kroppsmålning, det som den tiden endast sjöfolk tillskrevs, alltså tatueringar med sjömanssymbolik.
Vi korsade ekvatorn på födelsedagen den 12 april 1940. Efter det återvände jag aldrig hem för mer än en eller två dagar i gången.
[Enl. Wikipedia skrev Evert Taube Balladen om Gustav Blom från Borås efter en resa med Mirrabooka.]
Jack och Andy anländer till Sidney, ett svenskt skepp i neutrala fredsfärger med den blågula flaggan slående för vinden, en stark kontrast till de omgivande gråmålade krigsfartygen. I sällskap med övriga besättningsmän går man till ”Frenchmans House” en inrättning för sjömän, likadan i världens alla hamnstäder. Men när Jack, som av etablissemangets innehavare, en finne, blir visad in till ”fransmannens dotter” och hon, trots hans tatueringar som borde visa på erfarenhet, upptäcker att han saknar kroppsbehåring, skriker hon ”Out! Out! Sending a baby in to me. I can´t crack him! He´s only a baby!” Hon griper tag om hans arm och slänger ut honom genom dörren.
Det ordnar sig sen för de två ynglingarna när de stöter på ett par frälsningsarmésoldater som tar dem med till sin lokal, bjuder på mat och husrum. Sen tar de sig till Melbourne och med båten tillbaks till Seattle.
Kriget hade redan pågått ett år men USA var fortfarande neutralt och på systerfartyget till Ms Mirrabooka, Ms Kanangoora, färdas ynglingarna mot Holländska Bortre Indien för att evakuera diplomater och ambassadpersonal som måste hämtas därifrån. Upp genom Röda havet och Suezkanalen går det svenskflaggade fartyget in i Alexandrias hamn. Jack går i land när plötsligt tyskt bombflyg uppenbarar sig. Då bomberna börjar falla lämnar Kanangoora i all hast sin förtöjningsplats och går ut till havs. Kvar i den bombade hamnen, akterseglad, söker sig Jack till den amerikanska ambassaden och lyckas få plats på ett amerikanskt fartyg, Påmönstrad var han för ung för ett amerikanskt fartyg, men som oavlönad hjälpreda fick han gå ombord. Väl framme i San Fransisco skramlade besättningen ihop 90 dollar så han kunde ta Greyhound-bussen till Seattle
Allt ändrades efter Japans angrepp på Pearl Harbour den 7 december 1941. Vi åkte buss, vi liftade och kom småningom till New York där det skulle var stor efterfrågan på sjöfolk, men vi var fortfarande som femtonåringar för unga för amerikanska fartyg, möjligen skulle anställning på grekiska, brittiska, svenska eller möjligen norska skepp kunna ordnas. Nu hade vi tur att efter en vecka stöta på en man från brittiska konsulatet och han lovade att vi skulle kunna få hyra på ett brittiskt fartyg.
Tre dagar senare, den 9 april, innan Jack fyllde 16 år, går han ombord på ”Empire City” som s.k. EDH, det är två steg under ordinarie besättningsman. Andy fick i sin tur hyra ombord på en Castle Liner destinerad till Sydafrika.
Empire City var destinerad till Tobruk, till den omringade och besegrade brittiska garnisonen där.
Vi tog en indirekt rutt runt Syd-Afrika och runt Goda Hoppsudden upp genom Röda havet, genom Suez till Tobruk där vi lossade. Som den yngsta sändes jag iland för att skaffa sprit åt besättningen. Plötsligt fick jag syn på en individ som gick klädd i kjol! Det var mitt möte och öde att bli bekant med Oscar G. Callow. Han var sergeant i ”Dog Company, First Gordon Highlanders”, och tog som sin uppgift att visa mig inköpsställen, där jag laddade upp en del Johnnie Walker Red Label Scotch Whisky, en del Gin och några korgar öl. När jag satt på kajen och väntade att bli hämtad ut till fartyget kom ett tyskt bombflyganfall. Alla sprang för att söka skydd. Jag tänkte: ”Oh shit! Not again!”
Förstås var det enda rätta för Empire City att hastigt lätta ankar och sticka till sjöss. För andra gången i mitt liv, tack vare ”damn Jerries” satt jag med spriten och en del cigarretter akterseglad! Och då kom gossen i kiltkjol, Oscar Callow till min räddning. ”Kom med mig, vi skall ta hand om dig.” På så sätt enrollerades jag i Oscar Callow´s regemente, 1st Gordon Highlanders, D Company, 51st Highland Division, British 8th Army of the 4th of May, 1942, i den lägsta soldatgraden. Oscar anmälde sig senare, jämte mig och tre andra till No 1 Demolation Squadron, förkortad PPA, ledd av Vladimir ”Popski” Peniakoff, ett fenomen som bland annat kunde tala engelska, ryska, italienska, franska och arabiska.
Det kom att vara ansvarigt för omfattande ödeläggelse bakom fiendens linjer i Afrika. Med denna råttpatrull inom ”Ökenråttorna” var jag fram till 23 nov.1942, med om otaliga äventyr. (Dessa har efter kriget filmats vid flere tillfällen, liksom utgivits litteratur om denna enhet, ledd av ”Spökmajoren”.)
Nykarlebyättlingen Jack Johnson fick uppleva många spännande äventyr under sin tid som sjöman. Förstoring.
JACK FORTSATTE som sjöman på åtskilliga fartyg, åtskilliga fantastiska äventyr, kvinnor, sprit.
Den 13 okt. 1943 har Italien anslutit sig till de allierade. Jack är ombord på ett fartyg mot Catania på Sicilien och har anlöpt Mombasa och passat på att ta en bil till Nairobi.
När vi satt där i hotellet och åt middag, fick jag syn på en man i fyrtioårsåldern, vid ett bord med ett glas martini. Det var Ernest Hemingway! Hans fru, Martha Gellhorn, var där som krigskorrespondent för Collier Magazine. Hemingway hade varit i Kina som krigskorrespondent och hade nu följt sin fru hit. Vi presenterade oss för honom och han skrev ner våra namn. Hemingway och jag började samtala om sjömanslivet och han var förvånad över en så erfaren 17-åring och lyssnade intresserad på mig. Nästa dag seglade vi vidare. Några år senare stötte vi samman igen, nu i Florida. Jag hade lämnat mitt fartyg när jag stötte på Hemingway i en lokal bar i Key West. Vi tog några drinkar och han sade att han mindes vårt möte i Nairobi och åter pratade vi om livet till sjöss. Han sade att han tyckte om att lyssna: ”Jag har lärt mig en hel del genom att lyssna noggrant. De flesta mänskor lyssnar aldrig.” Nästa gång sågs vi i Seattle. Då hade han bakom sig sådana framgånga som Farväl till vapnen och Klockan klämtar för dig. Vi drack martinis igen! 1952 sågs vi igen, men vi hade hållit en viss brevkontakt under åren som gått. Nu hade han gett ut ”Den gamle och havet” som gav honom nobelpriset 1954. Och åter drack vi martinis. I stora kvantiteter.
Tillbaks till 1943 och destinationen Sicilien. I Port Said var vi på en bar med mycket folk, många grekiska sjömän. En av dem började kommentera mig försmädligt och jag svarade med samma mynt. Plötsligt kände jag att han petade på mig med en kniv. Det var inte alls bra, mitt ”Russian Finn blood” tål inte att ha en kniv petande på mig. Jag drog min pukka (puukko), den kniv som jag fick av min far när jag föddes (enligt Jack en finsk tradition att ge sin son eller dotter en kniv vid födelsen), den var både ett verktyg och ett vapen. Greken gjorde ett svep mot min högra arm och jag kände kniven skära in. Jag tog tag i hans vänster arm, drog honom mot mig och rände ”pukka”-kniven in i hans armhåla. Blod sprutade överallt och han föll på golvet. Jag torkade av kniven på hans skjorta och stack den tillbaks i bältet. --- och vi lämnade snabbt baren. Jag förlorade den kniven några år senare när fartyget Sam Suva blev torpederat. Till botten gick fartyget och med det min pukkakniv. Jag har haft andra pukkaknivar, men ingen kärare för mig än den som min far gav mig.
TILLBAKA I New York mönstrade Jack på ett fartyg, SS Penelope Barker, som gick i konvoj till Murmansk. Utanför Nordkap angrep tyskt bombflyg under 24 timmar. Konvojen skingrades. Slutligen sänktes vi av en torped från en ubåt.
Medan vi låg i vattnet och snabbt stelnade bort kom en brittisk fregatt HMS Savage och manskapet ropade: Ni har endast en chans, grip tag i nätet, vi firar er ombord. ”Sen rullade de upp nätet med insvepta sjömän. Följande natt fick vi en torpedträff som sänkte oss. En bogserbåt som skyndat till, förde oss till Scotland men 200 drunknade. På följande resa till Sydamerika blev vi prejade av en tysk ubåt som frågade vad båten hette som de sänkt med en torped. Vi svarade: ”William Gaston”. De tackade för upplysningen och visade med handen,”Ditåt Brasilien.”
Efter fem dagar på havet i brännande sol blev Jack och de överlevande i livbåten upptäckta av ett amerikanskt sjöflygplan.
FÖLJANDE RESA till Arkangelsk i konvoj tog slut i vattnet utanför Murmansk, en torpedträff och Jack låg åter i iskallt vatten. En rysk isbrytare som hette Inia plockade upp de överlevande. Eftersom Jack kunde ryska kunde han samtala med besättningen.
De tog oss till Murmansk och överlämnade oss till brittiska representanter där. Vi kunde dagligen besöka en mäss för sjöfolk. Där fanns en förtjusande ung dam som hette Tatianna. Hon berättade hur ryssarna kämpade mot fascismen, berättade om revolutionshjältarna Stalin, Lenin och om Marx. Hon uppmanade oss att ansluta oss till de ryska stridkrafterna och hjälpa dem mot seger. Vi fick för oss att det kunde vara en väg att småningom komma hem, så jag och en del andra skeppsbrutna skrev på avtal med Ryska armén. Vi sändes med tåg via en bombad järnvägsstation i Moskva vidare till Kiev för grundläggande träning. Då de kom underfund med att jag varit i den brittiska armén, dessutom kunde tala, läsa och skriva en del ryska tilldelades jag sergeants grad och blev befälhavare på en T-34 stridsvagn. Ena dagen var jag en skeppbruten 18-årig amerikansk sjöman, andra var jag en sergeant i ryska armén.
En veckas snabbutbildning följde och så anslöts Jack till Konjevs armé i kapplöpningen mot Berlin.
Efter kapitulationen väntade vi på att den brittiska och amerikanska armén skall nå fram till andra sidan av Elbe. Vi parkerade våra tanks och fick order om att snygga till oss och vår utrusning. Vi tog på oss de bästa uniformer vi kunde få tag på, jag kunde låna en snygg vinteruniform. Den 1 maj mötte vi de amerikanska trupperna, hälsade varandra med V-tecknet och med höjda armar. Vi avbildades i tidskriften LIFE-Magazine. Jag är den långa, andra från höger. Journalisterna visste inte att jag var en amerikan. Andra tidningar gjorde även reportage och tog bilder när vi skålade med amerikanerna. Nästa dag var vi tillbaka vid våra tanks, och med de gamla smutsiga stridspersedlarna på oss. Där tog jag avsked av min tankbesättning, en norrman, två ryssar och den holländska kanonskytten. Jag gick över till de amerikanska linjerna och sade:
”Jag är en amerikan från Alaska.” De trodde mig inte så jag sade: ”Endera sänder ni mig till det amerikanska högkvarteret eller sänder ni mig hem. Kriget är över. Jag vill härifrån nu.” En amerikan sade: ”Du talar verkligt bra engelska för att vara en ryss. ”Jag insisterade: jag är ju amerikan och därför talar jag engelska. Titta på mina tatueringar!
Jag fick dem i San Pedro 1940. De trodde mig fortfarande inte, sade att de blivit varnade för sådana överlöpare. ”Hej, hör nu, jag var i brittiska armén, Gordon Highlanders. Jag är sjöman i handelsflottan. Jag landsattes i Murmansk och enrollerades i ryska armén. En brittisk major som stått och lyssnat yttrade sig nu och sade: Så du är en Gordons? Jag berättade om min tid med Gordons i Nordafrika.
Då frågade majoren: ”Vad hette din överordnade?” Jag sade då att jag var med PPA och att Oscar Callow var kompanisergeant. Nu trodde han mig slutligen. Allt amerikanarna kunde säga var att det var helt fantastiskt. ”Men nu tar vi hand om dig.” En vecka senare befann jag mig i Storbritannien, efter ytterligare en vecka i Seattle. Inte mycket äldre, men en hel del klokare. Och min mamma var glad att se mig igen!
Efter freden var Jack Johnson, andra från höger, med på ryska sidan när amerikanarna och ryssarna skakade hand. Händelsen avbildades i tidskriften Life Magazine. Förstoring.
|
