Postiljonens vardag:

Skönt att gå med väskan
      Sorteringen inomhus värst


— DET BÄSTA MED JOBBET har varit att få ta väskan och ge sig ut i distriktet — ut i friska luften. Dethär säger överpostman Bertel Olson, 63 år i måndags och pensionerad från månadsskiftet efter 45 år vid posten i Nykarleby. Det sämsta — ja det kan inte hjälpas, men det är nog sorteringen inomhus, speciellt i julbrådskan. Nykarlebyborna sänder 30.000 julkort varje år och får antagligen lika många. Undra sedan på att postiljonen gruvar sig för julen, då det även i övrigt är mycket post. Bertel känner Nykarlebyborna, åtminstone till namn och adress, och man kan lugnt utgå från att han också är känd av de flesta.


När Bertel Olson började som extra ordinarie postiljon för 45 år sedan var det andra förhållanden än nu. Man brukar ju säga att den statliga kakan är smal, men lång och nog var den smal alltid i början. Tjänsten var inte placerad i löneklass. Man hade nämligen dragit in den andra postiljontjänsten i staden, men inte klarat sig med bara en utan anställde unge Bertel som hjälp och fick ett litet anslag per år för hans avlöning. Att han kom att bli postman berodde till stor del på att han råkade bo i samma hus som posten och hade tidigare tillsammans med sin äldre bror fungerat som telegrambud. Bertel sökte gång på gång in i postmannakursen, men de som hade ordinarie tjänster på större orter hade förtur och först vid fjärde försöket — efter kriget — kom han in. Han hade dessförinnan allvarligt övervägt att söka annat jobb. Det verkade så tröstlöst att inte komma sig någonvart, säger han. Året efter fick han emellertid ordinarie tjänst och har sedan dess avancerat så att han nu innehade överpostmans tjänst i högre löneklass.




Förr gick man ut med posten i gårdarna, hade ibland tid att prata bort en stund, kanske dricka en kopp kaffe — var kanske den enda mänskliga kontakten för många ensamma och gamla, säger Bertel Olson, som nu efter 45 år i jobbet lagt av postväskan och satt sig bekvämt tillrätta i ”pensionärsstolen”.
[För pekaren över bilden för att se den kolorerad av Peter Gullback!
(Inf. 2020-06-18.)]


Men det var inte bara lönen som var skral tidigare. Arbetsförhållandena var också besvärliga.
      — Man hade sjudagarstjänst säger Bertel, och ingen ersättning för söndagsjobbet. Tidigare höll ju posten dessutom öppet ena dagen om det var två helgdagar i följd. I julbrådskan t.ex. var tågen försenade och man måste vänta i timtal, vilket gjorde att man inte var klar förrän sena kvällen — på julafton oftast sedan alla andra hunnit ägna sig åt sitt firande länge redan. Mängden av post har ökat mycket under dehär åren — också arten förresten.
      — Förr var det post, konstaterar Bertel Olson. Nu är en stor del av det som kommer i postlådorna reklam och folk säger ibland att man lika gärna kunde låta bli att dela ut allt skräpet.
      Också dagstidningarnas andel av posten har ökat mycket. Tidigare var det bara de välbärgade som hade råd att hålla sig med tidning, men nu har ju alla åtminstone en dagstidning, ofta två och dessutom veckotidningar.
      Ungefär 20 kg väger en full postväska och det är tungt att streta uppför trapporna i de våningshus som saknar hiss. I alla fall har postväskan gett åtminstone Bertel Olson en god hållning och spänstig gång och de flesta tar säkert fel på hans ålder.
      Nog kommer väl famnen att kännas lite tom den första tiden, men det finns annat att fylla den med — barnbarn t.ex. och så ved förstås. Och veden behöver han inte hugga på kvällstid längre.
      På måndagen — födelsedagen — som var första lediga vardagen var det lite av helgdagsstämning hos Olsons.
      — Det är som söndag, sa hustrun Lisa, och Annika som tillbringar sina eftermiddagar hos morföräldrarna höll nästan på att som vanligt hämta morfar på posten på väg från skolan.
      De två första veckorna av ledigheten är förresten semester och det är alltså från 1 maj som Bertel är pensionär.
      På huset i staden och i skäristugan på Brudholmarna har Bertel sparat ihop en hel del jobb åt sig och sysslolös lär han inte bli i första taget. En ny motorbåt har han också planerat att bygga och vem vet, kanske det blir av nu.



Inger Luoma, Jakobstads Tidning, april 1972.
Dottersonen Stefan Ågholm tillhandahöll och Stig Haglund digitaliserade.


Läs mer:
Bertels gård.
Fler artiklar och notiser ur JT.
(Inf. 2009-02-11, 2009-02-11.)