Rom och Kartago

eller den märkeliga örlig, som mel-
lan Nykarleby och Jakobstad för-
des uti 70 år och hvarvid Gam-
lakarleby spelade „Den falske
vännen”. Upptecknad
af G. v. N.
 

En solklar morgon allhelgonatiden 1652 satt Välborne Herr Henric Tavast i djupa tankar framför sitt skrifbord på Pinnonäs gård. Han hade skjutit ölstopet åt sidan, betraktade en stund de väldiga furubjälkarne, hvilka stödde det låga taket och tvinnade betänksamt sitt långa skägg. Slutligen steg han upp och vandrade par slag öfver rummet. De stora ryttarstöflorna från 30-åriga kriget gjorde stegen tunga och bullersamma, men denna gång satte han dem med mera än vanlig kraft och säkerhet i golfvet.

[Ryttarstövel. Den typen som också för tankarna till ”Mästerkatten i stövlar”.]

Att nådiga Grefvinnan Ebba Brahes fogde öfver dess förläningar och gods i Finland och Österbotten var vid sannerligen godt humör och inom sig hvälfde stora och stolta tankar syntes tydligen och därtill hade han sina goda och vägande skäl. Framför honon på bordet låg ett under natten anländt digert paket med bref och handlingar från hans mäktiga matmoder, dagtecknadt:

Leckio slott den 27 october 1652.
Ebba Braa
med nådig befallning och „instruction”, att han omedelbart och genom en god ”Ingenieur” egde ”fundera” och grundlägga en stad inom hennes förläning Pedersö på bekvämligt ställe, samt förse densamme rådhus, tullhus, stakett m. m., som till saken hörer, samt därtill underlägga den nya staden 4 à 5 hemman af Pedersöre kyrkoby — till att börja med. Item skulle staden uppkallas efter salig Grefven Jakobstad och ega föra De la Gardies vapen sig till stor heder och berömmelse.

Härtill kommo ännu högst vigtiga tillägg. Han, Henric Tavast, skulle strängeligen tillse, att Grefve Totts underhafvande i grefskapet Carleborg med dess stad Ny-Carleby icke vidare på något villkor finge drifva köpenskap och marknad inom hennes herradöme i Pedersöre, såsom förr varit brukligt, utan egde borgarene i nämnde stad, att under instundande vinter sina fordringar här uppgöra, och dristade de sig vidare synas, skulle deras gods utan barmhärtighet ”arresteras” så skulle Nykarleby boerne icke heller få köpa eller låta bygga sig fartyg inom Pedersöre. Likaså skulle ingen Nykarlebybo tillåtas här nedsätta sig, utan skulle staden besättas med fru grefvinnans eget folk. — Detta gällde äfven den stora september-marknaden uppe vid Lappträsket — eller som stället då äfven kallades: „Persö utmark” d. v. s. Lappajärvi. Härtill var bifogadt en sålydande lydande skrifvelse:

Vi Per Brahe, Grefve till Visingsö, friherre till Cajana, Herre till Rydholm, Lindholm, Brahelinna och Bogesund, Svera, Billes, [ska troligen vara Svea Rikes] Råd och Drots, President i Kungl. Hofrätten i Stockholm, Lagman i Vestmanland, Bergdalen och Dalarne så ock Generalguvernator öfver Finland med Åland och Österbotten samt Åbo akademis canztsler — görer veterligt: att vi befallt landshöfdingen i Öster- och Norrbotten Herr Thure Ribbing att i bästa måtto vara denne Grevinnans tjenare, Henric Tavast, behjälplig vid samma stads begynnelse och uppvext, att icke de andre städerna i någor måtto måge tillskynda denna stad men och förfång — o. s. v. — —

— Gå dit sedan och drag fingerkrok! —

Nu var saken den att under dryckesgillet efter sista Mikaelimarknaden i Pedersö kyrkoby hade herr Henric svårligen kommit i delo med Tottens fogde från Carleborg, hvilken för handelns skull ville spela herre äfven i hans fögderi och däri varit understödd af Borgmästare och råd i Nykarleby — men nu skulle hämnden komma, och hämnden var ljuf för den tidens krigiska, hetlefrade herrar. Således, sedan Pedersö fogden gått ut sina långa steg, tog han på sig den breda spetskragen à la Gustaf Adolf och kastade öfver axlarna den korta kappan med bräm af utterskinn och tågade väldeligen af till — Probstegården, så att sporrarne och den långa ryttarvärjan slogo emot stenarna på den ojämna vägen.

General-Probsten öfver Norra Österbotten, Högvördige Herr Magister Sven Vägelius satt just uppstigen uti sin högkarmade länstol med de väldiga ”skygglapparane”, mot hvilka han kunde taga sig en välbehöflig för- och eftermiddagslur och drack sin vanliga morgondryck bestående af upphettadt vin från Lybeck, försatt i lämpliga proportioner med kanel, ingefära och mutkot [ska vara muskot]. Probsten var bördig från Kyro sidan, Seinäjoki, hvaraf namnet på svenska vardt Vägg-elfvius eller Vägesius och stod vid denna tid i godt förhållande till fogden i Pedersö, af orsak, hvilken vi snart skola få lära känna. Med all den tidens „äre-böglighet” [?] steg alltså fogden in, blef anvisad plats på den långa skinnbeklädda soffan, hvilken fyllde hela långväggen så där fem famnar i ett streck och hans Högvördighet gjorde sig underrättad om helsan, prisade det vackra vädret samt sporde om nya tidender och landets fred. Men Probsten var människokännare och aktade granneligen på herr Henrics ögon, att någonting var å färde af behagligt innehåll, hvarföre han kallade på ”nyckelpigan” och tillsade om ett stop tysk mumma och en stund därefter befunno sig de båda herrarne i liflig samspråk och ”käre far” aktade välbehöfligt att sända nyckelpigan ännu en gång ned i källaren på den arla morgonstunden.

Det förhöll sig nämligen så, att han, General-Probsten med tungt sinne såg, huru pastoratet mer och mer delades. Kemi, lio, Uleåborg och Vasa hade för länge sedan rest; nu låg norra gränsen ända ned vid Kronoby utom Norrby by, som ännu hörde hit. Mot söder stötte Ny-Carleby till. Härmä hörde visserligen ännu under hans värd och tionde, men det var redan tal om, att det skulle förenas med Lappo, som ock skedde följande år. Det började således bli trångt nog på bredden för prosten, ehuru den gamla längden ännu till tavastgränsen var kvar. Allt detta var nu oundvikligt, men hvad som svårligen förargade herr prosten just dessa tider var, att den långvariga processen mellan honom och Ny-Carleby om Covjoki by nu blifvit afgjord hos Kungl. Majestät till Ny-Carlebys fördel och vinst, och som man är människa, fastän man är prest, så kom den nådiga grefvinnans befallning nu som ett balsam och skulle betydligt kyla af Ny-Carlebys stolta segerrus. Emellertid sedan de båda herrarne nödtorfteligen styrkt sig, beslöto de att göra en promenad ned till kyrkobyns urgamla hamn vid Heinäperä sund. Stället Kallades då Bockholm och låg icke långt från Prostegården.

Vi skola nu låta de båda välmående öfverheterna vandra och planera, i andanom draga upp gator och torg och bestämma tomtplatser för råd och tullhus, som föreskrifvet blifvit, samt sedan begifva sig tillbaka till en bättre prostegårds middag på 1600-talet, d. v. s. med mycket skinka, mycket bakvärk och mycket öl — vi skola låta den märkeliga nyheten sprida sig i kyrkobyn och trakter däromkring för att dagen därefter se, huru det stod till i det då 32-åriga Nykarleby.

*      *
*

Budskapet hann dit följande dag, just då fäderna sutto i sittande råd och värkan var förfärlig. Borgmästaren slog näfven i furubordet och rådmännen stego alla samteligen upp och gjorde sammaledes. Det såg ett ögonblick hotande ut, men småningom samlade man sig och beslöto att afbryta sessionen samt vandra till stadens ölstuga. — Hit samlades under förmiddagen stadens hela öfriga borgerskap, fogden och hans skrifvare ock för resten hvarje patriot i grefskapets hufvudstad och det började gå hett till under sköldarne, särdeles litet senare på dagen, då ordet blef fritt. Vi skola icke döma Ny-Carlebyboarna för strängt. De hade full rätt till sin förbittring. En stad i Pedersö var ovillkorligen det värsta, som kunde kända, särdeles den tiden, då handelslagstiftningen icke tillät någon slags konkurrens. Hvarje stad hade sitt handelsområde och det var icke värdt för någon att stoppa sin näsa in på grannes område och nu kom en ny granne härvid lag och hoppade dem formligen på näsan. Schybergson säger uti sin Finlands historia, att under denna tid tvänne grannstäder formligen hatade hvarandra och tager som exempel just striden emellan Nykarleby och Jakobstad några år senare.

Vi skola komma ihåg att marknaden i Pedersö var uråldrig och en föreningspunkt för hela norra Österbotten. Här stod den då redan öfver 400 åriga kyrkan. Här satt genralprosten öfver norra Österbotten, hvilken hade öfverinseendet ända ifrån Vörå upp till Torneå. Här bodde domaren, som hade ungefär samma distrikt. Hit gick handelsvägen från Savolax öfver Lappträsket och Esse å och i Lappajärvi hade kustboarna sina likvider med dessa upplandsboar under oxmarknaden i september. Hela denna väg reste nu med ett slag, ty äfven denna vigtiga sjö stängdes den nya staden till nytta, likaså det stora tjäruupplaget i Gunn, ändpunkten för Purmo åar. Det återstod för Nykarleby endast en liten kustremsa mot söder och ådalen ner till Lappo, men äfven här sköt Härmä tvärs öfver som en kil, åtminstone för tillfället. Ilmola hörde visserligen äfven till grefskapet, men här tjufhandlade Vasaboarna redan af gammalt efter Kyro elf. Jakobstad blef således formligen Nykarlebys ruin, tills åsigterna om handeln blefvo friare — och stapelstadsrätt gafs åt de Österbottniska städerna, men dit var långt ännu — öfver 100 år. Att därföre en sjuttio års kamp uppstod, hvilken med all förbittring fördes mellan dessa städer är icke underligt, och vi skola vidare i vår berättelse skildra, huru denna kamp fördes på lif och död, vara eller icke vara och Jakobstad flere gånger stod hart nära sitt fall, tills det sluteligen segrande höjde sig öfver sin medtäflarinna, fick behålla sina gator och sitt torg och borgarena sina bostäder, och framtiden stod dem öppen, den framtid, som nu är nutid ock än vidare visar framåt. — Lejonet på tornet har hållit god vakt. —

(Forts.)