”Rompularen”, en död skrake
och storsikar

Slafs, slafs, slafs. När jag i gryningen hörde ljudet av de nedvikta långskaftade gummistövlarna närma sig visste jag att fiskarna hade kommit i land med sin strömmingsfångst. Nu skulle de äntligen få sitt morgonkaffe innan Axel i fiskbilen kom körande ner till hamnen. Strömmingsfjäll hade färgat de svarta stövlarna till silver och det var ett tecken på att fångsten var god även denna morgon. Fiskargubbarna var nämligen tvungna att bokstavligen vada i strömming när de skulle förflytta sig i båten.

Mötet med långskaftade gummistövlar är ett av mina barndomsminnen från Grisselören på 1950-talet. För mig var fiskeläget ett sommarparadis men för yrkesfiskarna var det en arbetsplats. Fiskebragder, färsk fisk, grånande lador och båtar som spred en blandad doft av tjära och fisk finns kvar som ett minne från barndomen.

På hösten när man fiskade sik som mest staplades högar av fisklådor med stora sikar prydligt radade i varje låda. Sikarna radades på rygg så att den första låg med huvudet åt höger och nästa med huvudet åt vänster o.s.v. Då fick man rum för 30 kilogram i varje låda. Jag minns att det kom mycket av de stora baddarna på den tiden när fiskarna övergick från bomullsnät till nylon. Det var då som jag passade på att förtjäna lite extra slantar. Jag gick längs hamnen och tiggde en sik från vart och ett av båtlagen.  Småningom hade jag samlat ihop en nätt låda och levererade ”fångsten” till Andelslaget Fisk. Och jag var inte lite stolt när jag efter ett par veckor fick det bruna kuvertet med några riktiga papperspengar. Småningom hade jag samlat pengar till min första efterlängtade ”svirvelrulle”.

Gunnar Willman var en av uppköparna som brukade komma ner till hamnen på morgnarna och köpa minkströmming. En gång hade en fiskare kastat bort en död skrake som hade fastnat i ett nät.  Jag gick och snokade lite överallt hittade förstås skraken bakom en av fiskebodarna. Jag visade vad jag hittat och fick rådet att sälja den till fiskuppköparen, han lär köpa döda skrakar också, sa en av fiskarna och drog på munnen just när han vände sig bort.

Willman förstod skämtet och det komiska i situationen och betalande villigt några mark för fågeln och slängde naturligtvis bort den. Det skulle han inte ha gjort, för jag hittade förstås fågeln på nytt och skyndade mig för att bjuda ut den på nytt och fick två mark till. Fler affärer med döda fåglar blev det inte den dagen.

På höstarna när sikarna var riktigt romstinna brukade ”rompularen” Övergaard komma till stranden och ta rom av sikarna. Han klämde försiktigt på siken och lät rommen strila ner i ett emaljerat tvättfat och sedan lade han till mjölken från hansikar. Därefter rörde han försiktigt om med några mjuka hönsfjädrar som var knutna till en liten borste. Sedan fick den befruktade rommen ligga i strandkanten och vagga bland vågorna i en bur, som var gjord av fluggaller. Småningom skickades rommen till en kläckningsanstalt där den i sinom tid blev till nya sikar som planterades ut.


Hamnen vid Grisselören 1957. Vägen gick mellan ladorna och båtarna. [Förstoring.]
FOTO: HOLGER HAGLUND


När strömmingstiden
var slut på sensommaren togs ryssjorna upp och spändes ut på marken för att torka. De fungerade som utmärkta fågelfällor och allehanda småfåglar, som sädesärlor, stenskvättor och talgoxar flög in i ryssjorna och hittade sällan ut tillbaka. Då var jag kvick att kliva in i ryssjan och fånga fåglarna släppa ut dem på nytt. De var förstås glada och tackade vanligen med ett ljudligt kvitter. Men det ljud fiskargubbarna gav ifrån sig när de såg att jag trampade omkring i deras ryssjor var långt ifrån ett smånätt kvitt, kvitt.

Innan hamnen blev ombyggd på 1960-talet stod fiskebåtarna på rad halvt uppdragna mot vägen som gick mellan ladorna och stranden. Det är en miljö som jag gärna vill minnas. Tur att det finns fotografier som stöder minnet.

Ett båtlag kunde bestå av tre fiskare. Efter år av samarbete i båten behövde de knappast prata med varandra. Var och en visste precis vad de skulle göra. Jag minns att en tog åran och stakade ut båten samtidigt som den andra hakade fast rodret och satte sig för att styra medan den tredje gav petroleumsupen åt motorn och vevade igång. När de kom ut till ryssjorna eller då de skulle vittja näten visste alla sin plats. Men visst kunde de yttra orden ”han öukkar i”, om vinden från norr. 

När jag var ung hade fantasin en förmåga att skena iväg och då kunde vad som helst hända. Inne i de gamla fiskebodarna såg jag att det gömde sig mystiska figurer. Jag såg ju dem med egna ögon.  Det var alltid mörkt där inne. Endast springorna mellan stockarna och hålet efter bortblåsta pärtor släppte in smala strimmor av solljus. Om man ställde sig riktigt nära och kikade in mellan de grånande stockarna kunde man se märkvärdiga djur i ridåer av damm. Först såg man ingenting. Men om man gick ännu närmare och kikade tillräckligt länge och smakade med tungan på stockarna kunde man se stora gråa elefanter som vaggade av och an. Där stod de, tjudrade i grova rep. Jag kunde till och med ana ögonen och höra hur de väste.

 

En gång när jag var bakom ladan och skulle hälsa på en sädesärla som hade sitt bo ovanpå översta stocken i knuten så öppnade en fiskargubbe dörren och släppte in ljuset. Då såg jag att det inte fanns några urtidselefanter där inne. Så fort ljuset strömmade in märkte jag att elefanterna hade förvandlats till gråa skötar och fiskebragder som hängde från takstolarna och de stora ögonen blev plötsligt till flata korkar.

En händelse som kunde ha slutat illa var när jag och kusinen Sune fick för oss att leka afrikaner. Vi hittade äkta tjära och det tyckte vi skulle passa perfekt att smeta på våra bara kroppar. Då skulle vi bli riktigt svarta, och visst blev vi svarta. Vad vi inte visste, men som fiskaren Sven var mycket medveten om, var att tjära på huden i stekande sol, det är absolut ingenting att leka med. Han såg till att vi i snabba tag kom hem till stugan och mamma fick ta fram margarin och vatten som ”ganska” effektivt löste upp tjäran. Vi lovade varandra att det var första och sista gången vi lekte med tjära. Vi fick inte stryk men mammas gnuggande med margarin och borste hade samma effekt ett kok stryk.

 

Förbjudet var det förstås också att låta upphängda fiskebragder fungera som hängmattor. Det var skönt att ligga och titta på molnen, men nackdelen var att man blev otroligt smutsig i håret. Ställningarna med de hängande bragderna är tyvärr borta idag, men de finns kvar som ett gemytligt minne. 

Visst hittade vi på en del hyss. Men de flesta lekar var oskyldiga. Vi vadade varje dag och lekte med båtar och fångade spiggar och kollade om skraken hade sitt bo under samma bastu som i fjol.

Att blåsa rönnbär med rören från en hundloka var spännande, fast ibland kunde det hända att någon fick sig ett skott i nacken, av ”misstag” förstås.



Leif Sjöholm (2012) i Pedersöre, Österbottens Tidnings jul- och hembygdsbilaga.




*         *         *


Några bonusbilder tagna av Leif



När fångsten var god fick fiskarena John och Evert Wikström bokstavligen vada i strömming. Gissningsvis 1977. Förstoring.



Fiskebragderna hängde på stora ställningar och var en spännande lekplats för småpojkar. Nångång under andra halvan av 1960-talet. Förstoring.


Läs mer:
Innehållsförteckning till Socklot.
Fler artiklar ur Pedersöre.
(Inf. 2013-02-19, rev 2013-02-19 .)