|
Vintervandring
i
De unga, de som är födda efter kriget, vet egentligen ganska litet, om hur det såg ut här år 1956. Endel var barn och upplevde färden till sommarparadiset på sitt alldeles speciella sätt. Det är ytterst få av oss människor, som kan rekapitulera sina emotionella minnen utan att påverkas av dagens situation. Då man var barn var allting större och märkligare, och när man blivit lite äldre vill fantasin gärna skena iväg med en. Därför ska man i allmänhet försöka inta en reserverad hållning till skildringar, som kanske i första hand förefaller realistiska och/eller självupplevda. Nåväl. Vad var då annorlunda för 17 år sedan på denna vandring ner till ”Toisvesi”? För det första har vägen breddats och rätats ut. När vi ser de gamla ”krokarna” vid sidan av vägen måste vi ha ett gott minne för att hitta dem i det halvmeterdjupa snölandskapet. År 1956 var vägen lite av en idyll. Man hade rensat och gallrat vid vägkanterna, endast där det var absolut nödvändigt för sikten. Vägkanterna var mjuka, dikena små eller obefintliga. Dagens väglandskap är alltså redan det förändrat, ja enligt en naturvandrares uppfattning: halvt förstört — men en bilist kan naturligtvis inte se det på ett så ”naturromantiskt” sätt. En större förändring har åstadkommits av huggare och röjare i terrängen långt utanför vägen. Berghällar stenar och kummel har blottlagts. Landskapet har ställvis blivit naket, nästan sådant som jag kan föreställa mej, att det såg ut strax efter istidens smältningsskede för ca 9 000 år sedan! Man har inte skonat de vackra vresigt vridna martallarna och hoppas nu att nyplanterad skog ska göra susen! I berg och blockterrängen vid Halvvägsberget torde det ta minst 150 år, förrän man kan tala om skog, ifall det nu blir någon. Ett par trevliga åkerlyckor har vuxit igen och täcks av videbuskar och svajiga björkar. På en lycka har man planterat tallar i rader (för kanske femton år sedan) och dessa rader är nu så tätvuxna, att man undrar när ägaren eller någon skogstekniker ska komma och ta bort minst varannat träd, för att nu inte hela planteringsiden ska vara bortkastad. Jag har på känn, att många tallar redan har deformerats i trängseln. På en bred lucka har naturen själv skött om återväxten med små lite ruskiga granar. Björkarna har man rensat bort. De bästa smågranarna har stadsborna på ett otrevligt och nerskräpande sätt våldtagit för att få julfröjd inomhus. För 17 år sedan fanns det en väldig mängd — om utrymmet kämpande — granar som inte dög till julgran, ifall man inte gjorde som många gjorde: fällde storgranar och använde toppen till julgran! När jag nu går här, ser jag plötsligt på himlen två tunna molnstreck dras upp. Inget ljud hörs. Först när strecken liksom ett skidspår över ett snöigt landskap, dragit ut i en båge över mer än halva himlen, hörs dundret av jetplanet, som flyger på ca 10 km höjd. Maskinen är liten som en mygga. Jag räknar i mitt huvud: Ljudets hastighet 333 m i sekunden, låt oss säga 15 km, det gör 3x15 = 45 sekunder, ja det stämmer ganska bra. Nåväl, år 1956 såg eller hörde man inga jetplan över Nordens Betlehem. Bilar kör om, glest men i en jämn ström, alla på väg mot sjön. År 1956 hände det att man såg en eller två bilar (på sin höjd) på denna samma rutt. Jag möter ett skidåkande par, in mot stan, klockan är 11.20. Detta är något av en sensation i dag, men naturligtvis är det det engelska professorsparet [Collins, bodde på Forsbacka] som tillfälligt bosatt sej i Nykarleby! Att se ett äkta nykarlebypar på skidor inåt stan så här dags vore verkligen sensationellt. Annat var det 1956. Då passerades man av en hel del sparkstöttingar också. I dag: inte en enda. Nu lyfter de flesta bilister handen till hälsning, då de passerar. Innerst inne tycker de kanske synd om denne ensamme egocentriske man som m å s t e gå mot sommarbebyggelsen. Det är endast de yngre paren med småbarn, som kan tänka inte precis tycker synd om en, men som snarast betraktar mig som passerat stadium i utvecklingen. Också hundarna fraktas nu i bilen och de skäller på varandra vid icke ovanliga möten, då den ena bilen kör om den andra. Skulle vi föra lite statistik över huru många, som överskrider den tillåtna hastigheten på 50 km/t. så skulle vi nog finna att ca 60 % av de som är under 25 hör till den kategorin, medan högst 20 % av de äldre hör till den. Undantag bland de unga är några av 18—19-åringarna, som åker parvis och som är så omslingrade, att man överhuvudtaget kan undra över att de kan köra 50 i den ställningen! I varje fall en fördel med de nya stora, breda, djupa dikena, där jag kan söka en tillflykt i ev. farliga situationer. Nere vid strandvägen —, åt Bådan till — är det relativt lugnt. När man tänker efter, så var det väl närmast så att vägen år 1956 var en stig. I varje fall kunde två bilar inte mötas här, vilket nu är möjligt. För all del, 1956 plogades inte vägen alls upp, så om man kunde komma med bil till väggrenen i backen, så fick man lämna bilen där. När jag nu tänker efter, så tror jag att man inte år 1956 överhuvud kunde ta sej ner mot Andra sjön med bil, åtminstone inte när så mycket snö fallit som i år. Jag kan nu svagt erinra mej mitt snöplumsande under åren 1957—58, då jag hade mitt livs första egna sommarstuga här nere. Det som läsaren kanske väntat på länge nog nu är väl skillnaden mellan det vilda djurlivet då och nu. Jaa, det är inte lätt att minnas, då jag i stort sett saknar anteckningar från de åren. Men den 30 december gjorde jag en vinterfågeltaxering, ca 21 km via Juthas och Bonäs till Andra sjön och Bådan och tillbaka via Semi till Älvbranten (kl 9.30—15.15). Det var visserligen ganska lite snö då (0—20 cm), men temperaturen var ungefär som i dag (-7 grader). Och resultatet blev 2 kajor, 9 kråkor, 9 skator, 1 korp, 1 nötskrika, 9 domherrar, 10 korsnäbbar, 55 gråsparvar, 5 gulsparvar, 77 gråsiskor, 40 sidensvansar, 1 varfågel, 4 talgmesar, 22 talltitor, 13 tofsmesar, 1 trädkrypare, 2 björktrastar, 6 större hackspettar, 1 par gräsand och 1 järpe. Det var förvånansvärt lite den gången, om man tänker på antalet individer. På min korta promenad i dag kl 11.10—13.10 uppskattar jag antalet sedda fåglar till följande: 6 talgoxar, 50 gråsparvar, (ingen kaja, men de finns), 5 kråkor, 4 skator; några sidensvansar (sirr), 10 tamduvor, 1 större hackspett (detta i stan). Och på vägen och vid Andra sjön: 8 talltitor, 2 tofsmesar, 5 kungsfåglar, 2 nötskrikor. Skulle jag ha gjort en dagstur hade väl nog korp, domherre, eventuellt järpe, orre, gulsparv och gråsiska kommit med i dag. Vi kan också jämföra med motsvarande, undersökning 27.12.-57: Det året noterades inte sidensvans, björktrast, korsnäbb, järpe, ej heller gräsand och varfågel; men i stället observerades 2 svartmesar, 4 stjärtmesar, 53 tamduvor, 2 orrar och 2 kungsfåglar. Av allt att döma skulle årets resultat ganska väl överensstämma med år 1957:s (1957 korp 5, kråka 6, kaja 120, skata 14, nötskrika l, gråsiska 10, domherre 2, gulsparv 31, gråsparv 21, trädkrypare 1, talgoxe 16, tofsmes 12, talltita 25, större hackspett 3). Men ett är säkert: någon trädkrypare skulle vi inte få se i dag och knappast någon svartmes heller. Däremot skulle vi ha en chans att få se eller höra grönfink, stare och kanske koltrast och sparvhök, som kom med på vinterinventeringen 1959. År 1963 observerades bl.a. 63 orrar och en tallbit. För två år sedan sågs 1 blåmes och 1 duvhök samt dessutom dalripa och tretåig hackspett. Tillägger jag spillkråka och tjäder tror jag att jag nämnt nästan alla de arter, som kommit med under de 17 åren. Någon enstaka gång kanske dessutom någon tillfällig fågel kommit med. Den största förändringen gäller flyttfåglarna, så därför märks inte den påtagliga minskningen i fågelfaunan så mycket om vintern. Den mest påfallande skillnaden är frånvaron av trädkrypare, som man åren 1956—59 kunde se upp till ett tiotal på en vandring vid Andra sjön. I år har jag sett sammanlagt en endaste trädkrypare — allt som allt! Det finns årsvariationer av betydelse. Mest påfallande är väl den större hackspettens totala försvinnande vissa år, och sen kan den ett annat år finnas i många tiotal. Detsamma gäller korsnäbbarna, som i år är sällsynta. Vissa år stannar strykfåglar kvar: grönsiskor, gråsikor, sidensvansar, trastar, tallbitar, andra år är de helt bor ta ur vinterbilden. Man påstår att man sett en ensam havsörn ute vid Frösö-Torsö. Men det är mycket osäkert om havsörnen längre häckar i vår skärgård. Gör den det är jag rädd för att äggen är sterila och därför kläcks inga levande ungar! Tragiskt!
|