|
 [Kettle Falls finns vid den röda ballongen.] |
Viktors brev till banken i Kettle Falls, att utbetala 1500 dollar till Mr. Reed för landområdet han köpt, är daterat 27 augusti 1911. ”Min farm är beläget mellan den nordliga halvan och den sydliga halvan av Colville indian reservatet, men indianerna är utspridda över allt där dom tyckte det var bra att vara. För Otto och mig, som var van att levat bland eskimåer i flera år var detta inget nytt. För våra hustrur som var van att bo i staden var det litet skrämmande att bo så här, skärskilt om nätterna när indianerna skrek och ylade, men de var aldrig till något bekymmer för oss.
Livet på en farm var inte alltid så lätt, långa dagar och lite inkomst gjorde det nästan omöjligt att betala för, tex. frakterna på järnvägen när det var dags att sända i väg frukterna till försäljning. Man fick låna för att kunna sända iväg sina varor och sedan betala tillbaka när man fått betalning. Jag minns en gång då det enda som blev kvar efter försäljningen var räkningen för frakten.
Vårt andra barn, en fin flicka som fick namnet Hazel Louise föddes den 23 september 1912. Vår första son, Carl Viktor föddes den 4 juli 1914. Vi hade planerat en picknick denna dag, självständighetsdagen, men han hade beslutit sig för att komma till världen just denna dag, så medan jag väntade slog jag 4 tunnland havre med lie, på sluttningen ovanför huset. Den lilla staden Kettle Falls där vi sålde och köpte våra produkter var belägen på den östra sidan av floden och vår farm där vi bodde fanns på den västra sidan, och på den tiden fanns det ingen bro över floden bara en liten färja som satt fast vid en vajer, så när det var högt vatten och vattnet forsade fram med för hög fart kunde färjan inte gå och inte heller om vintern när vattnet var fruset. Allt detta gav oss många bekymmersamma tillfällen, som tex. kan jag berätta då vår yngsta son Valter skulle födas det var den 5 februari 1916, floden var full med stora isflack, så färjan kunde inte användas. Sofia blev barnsjuk om natten, så jag ringde till docktorn i Kettle Falls att han skulle komma till stranden ca 800 meter ovanför färjfästet så skulle jag hämta honom med båten. Det var kolmörkt när jag rodde ut bland isflaken som rörde sig hela tiden med vattnet, doktorn kom som avtalat, men när han hörde isflaken slå mot båten blev han rädd och skrek, vad skall jag göra! Vad skall jag gör!? Sitt still i båten och var tyst, skrek jag åt honom, han grep tag i båda sidorna av båten och sade inte ett ord förrän vi var över. Våra grannar hade satt upp en lampa i fönstret så hittade utan större bekymmer. En stund efter att vår son lyckligt kommit till världen och sköterskan tagit över vården av mor och son, frågade jag om jag skulle föra doktorn tillbaka över floden. Det var fortfarande mörkt där ute.”Nej, nej!!!” Han kramade en kudde och kastade sig själv på golvet, som om han trodde att jag skulle tvinga ut honom, inte förren det var fullt dagsljust tordes han komma tillbaka till andra sidan. Detta var bara ett exempel av vad vi fick stå ut med innan vi fick den nya bron.
Ibland fick vi också vissa förluster då vi inte kunde komma till marknaden med våra produkter. Slutligen 1928 byggdes bron över, en liten bit nedanför det så kallade ”Kettle Falls”, de kallades Kettle (kittel eller gryta) för vattnet hade strömmat och format dessa formationer i klipporna under många årtusende. Bron kom under vattnet när Grand Cole Damm byggdes, så den måste tagas ned och två nya broar byggas, en för järnvägen, och en för vanlig trafik. Det öronbedövande dånet ifrån det 48 fot höga fallet hörs inte heller mera. Inte heller samlas indianerna från de många stammarn mera för att fånga lax som de gjort sedan tidens begynnelse. Fallet finns inte mera inte heller laxen. Nu sitter den gamle indianen och berättar för sina barnbarn om den tiden då där fanns lax i tiotusentals så det räckte åt alla, han berättar om tiden före den vite mannen, som tvingade sin väg in till deras område och förstörde allting med sin såkallade civilisation. Farmarna på den västra sidan av floden hade som sagt besvärligheter av de mest skiftande slag. Vi skall låta Viktor berätta mera ... ”
Jag hade 6 tunnland som jag nyligen röjt och plogat upp och sådd med majs, detta var på norra sidan om vårt hus, jag var på väg dit nu med hästen och harvan för att harva mellan raderna av majs plantorna, då jag körde genom trädgården, lade jag märke till att äpplen började se färdiga ut, de skulle snart bli färdiga att plockas, det såg ut att bli en god skörd i år. Körsbären började också bli mörkröda och skulle vara mogna vilken dag som helst, det var med en känsla av välbefinnande som jag såg grenarna böja sig tyngda av frukter, det skulle bli en fin inkommst i år. Det var härligt att vara trädgårdsodlare! Jag var min egen herre nu och behövde inte ta order av någon nu. Så fort som jag kom till majs åkern började jag att harva mellan raderna, en underbar doft steg upp från den ny harvade jorden, som tillsammans med de svällande majs plantorna ökade min kärlek till jorden. Mörka moln spred sig hastigt över himlen från sydöst, molnen var kopparfärgade i kanterna, dom såg olycksbådande ut. Det blev plötsligt alldeles tyst och stilla, inte ens en fågel kvittrade eller rörde sig, hela naturen tycktes vänta på att något skulle hända. Några stora regndroppar föll, nå det är väl ingen brådska tänkte jag där jag gick med hästen och harvade vidare mellan raderna av majs. Men då haglen började komma ner och blixtar korsade skyn och det värsta åskväder var över oss, då lösgjorde jag hästen och körde nedför backen, men det var för sent, det var som himmelens fönster hade öppnats över oss, och en förskräcklig sjö av regn och hagel öste ned över oss. Vägen ned ledde genom en smal sänka som hade varit helt torr tidigare på dagen, men när jag kom dit möttes jag av en flod av vatten och jord, jag såg att jag inte kunde komma igenom, så jag svängde till sidan och sökte skydd under en stor gran, jag tog hästens huvud mellan mina händer och tryckte hans huvud mot mitt bröst för att skydda honom från hagelskurana, granen gav oss också skydd, detta var det värsta oväder som jag någonsin sett. Det verkade som allt ont hade släppts loss samtidigt. Vinden ylade och skrek, blixt följde på blixt och det verkade som om vi var omsluten av åska och tordön, allt medan massor av vatten och hagel störtade ned. Stenar och buskar vräktes lös av det framrusande vattnet, allt medan buskar och bråte störtade förbi oss.
Det är vid sådana här tillfällen som man tänker på Guds makt och hur allsmäktig han är, och hur liten och hjälplös man själv är.
Det förskräckliga skyfallet slutade lika plötsligt som det hade börjat. Sedan det mesta av vattnet hade runnit bort började Monte, (hästen) och jag sakta vandra igen ... hemåt efter den leriga och svårt sönderskurna stigen. Nära den övre delen av trädgården mötte jag min hustru, hon kom gråtande emot mig med en spade i sin hand för att gräva loss mig ur den leriga jorden. I trädgården var förstörelsen total, körsbärs träden som tidigare på dagen dignat av frukt, var nu helt bara, inte ens löven fanns kvar, bevattnings diken omkring trädgården var nu fulla med halvmogna körsbär, bakom huset var det en driva av hagel och körsbär. Äpplen var lika förstörda, de äpplen som hängde kvar på träden var sönderslagna av hagel, likadant var det med persikonen, förstörelsen var total!!!
Jag hade beräknat körsbärs skörden till 9000 pound och dom var så gott som sålda för 9 cent/pound, äppel skörden skulle ha blivit 5000 lådor, persikonen 400 lådor, därtill aprikoser och päronen. Lyckligtvis hade vi redan bärgat första skörden hö, och tack vare regnet blev också den andra hö skörden också god, så då vi nu hade korna, och så fick vi sälja timmer från skogen, så det gick inte precis någon nöd på oss.
Vi stod framför huset och betraktade förödelsen, verandataket var sönderrivet, men tack vare äppelträden så hade fönstren klarat sig. Barnen kom ut, tysta och ledsna. Plötsligt bröt en solstråle fram, fåglarna började sjunga på nytt såsom om ingenting hade hänt. Den stora och mäktiga Colombia River flyter fram nedanför oss och med sin enformiga sång påminner den om vår hemstad, och mina tankar flyger tillbaka till Nykarleby, jag kan känna doften av liljekonvaljerna, jag kan se rönnen och häggen klädda i sin vita sommarskrud, om söndags morgonen skyndar mäniskorna till kyrkan klädda i sina bästa kläder, för att se skriftskolbarnen komma från sin första nattvard, det var midsommarafton.”