Helga backens eller Helga bergets historia.

När samlingshuset byggdes, visste knappast någon, att det var s. a. s. på historisk mark, som det uppfördes. Enligt folksägnen skola fornföremål ha hittats därstädes, bl. a. en bronsring, hillebard o. s. v. Hillebarden skall enligt, vad man ännu vet berätta, blivit hamrad till granrishacka, bronsringen skulle använts som selring. Även har det berättats, att på berget funnits s. k. gravkummel. En gammal man, som levde, då jag som ung lärare kom till Kovjoki [1899], angav för mig platsen, var han hört, att dessa kummel funnits. Först flera år efter denne mans död, kom jag en gång att intressera mig för saken och försökte på platsen forska efter, om något spår efter forngravar kunde påträffas. På den angivna platsen fanns ej mera lämningar efter stenrös eller kummel, ty stenarna ha antagligen blivit för icke allt för lång tid tillbaka nedrullade för bergssluttningen och bildat underlag för en väg framför en ria, som byggts nedanför sluttningen. På krönet av berget växte några 2 à 3 meter höga tallar och granar på ett cirka 1 dm tjockt magert jordlager. Vid roten av en av dessa tallar påträffade jag brända ben och kolrester. Jag samlade en del av de brända benen och underrättade arkeologiska kommissionen i Helsingfors. Samma sommar skickades hit D:r Aarne Äyräpää och han kunde konstatera, att de funna benresterna med säkerhet voro brända människoben. Han hade emellertid inte rätt att anställa officiell undersökning. Först följande sommar kom professor Alfr. Hackman och anställde en undersökning varvid i det magra jordlagret hittades en vacker bronsring av en blyertspennas tjocklek, en bronsknapp och en pilspets av järn. Fynden, berättade professor Alfr. Hackman, förskriva sig från andra århundradet av vår tideräkning. Folksägnen härom hade alltså varit riktig och sann.

Namnet Helga backen. Helga berg, vad säger detta namn oss. Det kan icke vara tillfälligt, utan det har med stor säkerhet sina anor från den tiden, då gravsättningarna ägt rum. Man kan tänka sig tvenne uttydningar av namnets uppkomst. Enligt den första kan det ha varit någon hövding med namnet Helge, som jämte några av sina män ljutit döden och på den tidens sätt gravlagts på platsen, och därefter skulle platsen kallats Helge berg av Helge. Efter den andra versionen skulle på enahanda sätt gravsättning ägt rum, men platsen därefter kallats det heliga eller Helga berget, av det fornsvenska ordet ”helga”. Den senare tolkningen förefaller sannolikt att vara den riktiga. Enligt professor Alfr. Hackmans åsikt skulle några små gropar nedanför gravhögarna varit offergropar. Sedvänjan var väl den, att förbifarande anförvanter eller landsmän till de gravsatta anställde offer till de avlidnas själar eller deras minne.

Om Helga backen säger prof. T. E. Karsten följande: Namnet Helga backen grundar sig sannolikt på lokala traditioner från heden tid.

Åren 1922 och 1923 verkställde prof. T. E. Karsten avvägningar i kustområdet Sideby—Gamlakarleby för att fastställa vissa punkters höjd över havet och på grund av landhöjningen kunna dra slutsatser beträffande tiden för kusttraktens första bebyggelse. Enl. hans då gjorda mätningar låg Helga backens fot 14,8 m. över havsytan och dess topp 22,1 m. Prof. T. E. Karsten har räknat med en landhöjning av 0,3 m. per århundrade. Enl. hans beräkningar skulle sannolikt havet då gått så högt upp som till bergets topp omkring tiden för 500 år f. Kr. samt till bergets fot omkring 300 e. Kr. (dock med en marginal av talen —-200 och —-300, inom vilken de beräknade årtalen kunna avrundas uppåt eller nedåt).

Efter ett meddelande av skalden Joel Rundt skall hans fader kallat berget till ”Helgasbärje” av fornsvenska ordet ”Helgas”, helig ås. Namnformen ”Helgas” torde med all sannolikhet härstamma från ordet ”Helga”, som har betydelsen av helig plats, eller i annat fall då av det fornsvenska ordet ”haelgh” i bemärkelsen helig och okränkbar plats. Den funna och omnämnda hillebarden skulle haft formen av ett kort brett svärd.

I samband med nyskiftet i Kovjoki har platsen utrösats som fornplats, där det vid strängt straff är förbjudet att på ett eller annat sätt vanhelga platsen eller därstädes göra någon åverkan.