KAP. II
[Dåliga nyheter]
Följande morgon vaknade Erik Falander
sent. Han läste tidningen i sängen och ögnade till och
med i annonsavdelningen för att få tiden att gå. Så
sträckte han åter ut sig och somnade för att vakna vid
en knackning på dörren.
Boreus steg in och Erik satte sig upp i
sängen en smula skamsen.
— Jag störde dig visst, sade Boreus
generad, men du vet att jag i morgon skall giva mig av från staden,
och årens erfarenhet har ju lärt dig, att jag lever också
av bröd.
Erik nickade godmodigt medan han steg upp
och begynte kläda sig. Han visste att det var den obligatoriska växeln,
som punktligt återkom vid slutet av varje termin, och varje följande
termin lika punktligt infriades. Denna ständigt upprepade affärstransaktion
hade för Erik redan fått något av traditionens helgd
och gav ett slags godmodig avslutning på samvaron med kamraterna.
Boreus slog sig ned i soffan, tände
en cigarrett och lät blicken glida över rummet medan hans värd
tog sitt morgonbad.
Det var icke något vanligt pensionsrum
Erik Falander bebodde. Allt var här hans eget, sammanfört efter
hans något osäkra smak. Och redan från första studentterminen
hade kamraterna döpt rummet till Falanderska ungkarlsvåningen.
Erik kom in och klädde sig omsorgsfullt.
Jag har alltid förvånat mig,
sade Boreus, över dina tavlor Fra Angelico och Michel Angelo. Medgiv
att sammanställningen är en smula bizarr.
— Människorna äro ofta nog
löjliga att köpa skrivbordet, en spegel eller en soffa idiotiskt,
ej efter sin personliga smak. Men billiga reproduktioner av gamla tavlor
angiva oftast mera ärligt ägarens läggning. Du skall inte
le, men jag har själv mången gång undrat då jag
betraktat avbildningarna där om jag icke i grund och botten är
just det du sade, en smula bizarr.
Boreus skakade energiskt på huvudet
— Du är en av de mest hela och
harmoniska människor jag känner, och så underligt det
kan låta, även energisk.
Erik log: — Tror du! Jag älskar
mildheten hos Fra Angelico. Ibland kan jag ligga på rygg långa
stunder och betrakta litografien efter Fra Angelicos Yttersta domen, eller
ännu hellre, den där borta, som ger en svag aning om den florentinska
målarens syn på landskapet: blommor över en gräsmatta,
som hör hemma i en annan värld och som knappast beträtts
av en människofot; träd under vilka vinden aldrig fört
en viskning av hårda, onda röster; allt så rent och stilla,
så fjärran från livets ävlan; något som aldrig
fått form utom i visionerna hos denna målare, som i klostercellen
med penseln mellan de knäppta händerna bad till madonnan.
Erik var icke religiös, men Fra Angelico
lärde honom ibland vilan, friden och friheten från all dagens
brutala strävan, glädjen att helt uppgå i betraktelsen
av det mysterium, som kallas evig salighet.
Och ändå hade han stunder då
Fra Angelico glömdes och Michel Angelos sibyllor och hans Jeremias
helt behärskade honom. Det var stunder då han dyrkade de våldsamma
affekterna, handlingen, livet. Det var isynnerhet den Delphiska sibyllans
underbart kraftiga linjer han älskade, och det kunde ibland hända,
att han så behärskades av dessa bilder att han med spänstig
och trotsig hållning gav sig ut på en vandring långt
bortom stadens råmärken, feberaktigt drömmande om att
gripa fatt i livet och bita märke i samtiden. Men kritiken låg
ändock alltid på lur och efter några timmar fann han
sig själv löjlig. Han aktade sig omsorgsfullt att låta
kamraterna få en aning om sådana stämningar. Men då
samtalet lätt och ledigt i halvt utsagda och helt förstådda
omdömen flöt över estetikens vaga allmänningar, då
kunde det hända att han plötsligt gav ord åt något
som han intensivt känt under sina ensamma stunder. Gåvo hans
uttalanden då anledning till debatt så deltog han själv
sällan; satt blott halvt ironiskt och hörde hur de andra togo
parti för eller emot. Han hade redan genomskådat värdet
av dessa debatter. Vad voro de i grund och botten annat än ofruktbara
ordstrider, vilkas enda tvivelaktiga nytta var att på ett angenämt
och urbant sätt döda tiden. Var det då icke lika gott
att sitta som åskådare och höra på.
Erik ifyllde växeln och räckte
den med en kort nick åt Boreus.
— Jag är hungrig. Har du lust
att följa med så få vi oss frukost.
Boreus hade icke tid, han tog avsked och
gick. En stund senare satt Erik på König. Där nere slokade
ett sällskap nybakade studenter, som bleka och glåmiga av nattvak
drucko öl. Uppasserskorna utanför stamrummet hängde trötta
och likgiltiga på sina stolar, blott portieren gled snabbt omkring,
och ögonen voro nu på morgonen lika pigga som alltid. Det var
en man som sett mycket, visste mycket, talade mycket och förteg ännu
mera.
Erik fick fatt i L'Illustration medan han
väntade på frukosten. Och redan den första bilden han
betraktade — en gatuscen från Paris — försatte honom
i resfeber. Här hemma var det tryckande lågt till taket, lågt
som i det rum, där han nu satt. Ut måste han på en tid,
ut i världen. Om ett par dagar skulle han väl hava brevet med
respenningar från farbrodern. Och så var han fri.
Han tänkte ett ögonblick på
den lilla hemstaden där långt uppe i norr och kände sig
tacksam mot farbror Johan, som så väl skötte det Falanderska
husets affärer och hans eget fädernearv. Men att bo där
uppe, nej omöjligt, blott att tänka på detta gav honom
en känsla av huru småstadsdöden långsamt och säkert
kryper över människorna.
Efter frukosten tog han av ned till hamnen.
Kanske skulle han redan om en vecka sitta på Skodsborg och se Öresund
i kvällsbelysning. Någon kvinnlig bekantskap måhända,
ett ärligt förhållande utan löften, små utfärder
och promenader i bokskogarna, kanske en lustig afton på Tivoli,
ett kort avsked utan upprivande scener, och så bort igen. Det var
blott en sak han ville akta sig för: att råka landsmän
på främmande botten. Av erfarenhet visste han att man alltid
möter en finländare antingen på Norrbro i Stockholm, på
Friedrichstrasse i Berlin eller på Kongens Nytorv i Köpenhamn.
Någon gång kan det hända att landsmannen icke är
på det sist nämnda stället, men då promenerar han
säkert redan på Vimmelskaftet och anländer snart. Det
finnes ännu ett fjärde ställe där man med visshet
råkar en finländare: Holmenkollen ovanom Kristiania; och på
Holmenkollen är finländaren alltid senator.
Erik kom ned till hamnen, vinscher rasslade,
lokomotiven visslade och kärror skramlade över stenläggningen.
Bakom ångbåtarnas svarta skrov lekte vågorna på
Kronbergsfjärden och över hela tavlan välvde en solmättad
vårhimmel. Han andades djupt och njöt av den fräna och
eggande lukten från hav, varubalar och stenkolsrök, och med
ens kom han ihåg polyteknikerns ord från i går kväll:
/till Stockholm, Bordeaux, Pernambuco eller Melbourne/. Där ute pulserade
livet. Bort måste han.
Och med spänstiga steg och sakta visslande
gick han hem för att se om posten möjligen redan haft med det
väntade brevet.
Brevet hade kommit och han slet upp det
med ett segerglatt löje. Nu voro de närmaste två månaderna
hans. Världen låg öppen.
Farbror Johan brukade vanligen skriva långa
och humoristiska skildringar från livet i hemmet och småstaden.
Men nu var det blott några rader.
Min kära Erik! Du vet att jag håller
av dig som en fader, och därför blöder mitt hjärta
då jag måste meddela dig följande.
Konjunkturerna hava de senaste åren
ständigt försämrats, varför firman icke kunnat undgå
att göra stora förluster. Till följe härav ser jag
mig nu urståndsatt att såsom du önskar sända dig
dina penningar. Jag behöver väl icke upprepa huru ont det gör
mig. Jag kan dock icke dölja för dig att vår ställning
är ytterligt svag, men vi få väl bära motgång
med samma jämnmod som vi burit medgång.
Emellertid ber jag dig enträget komma
hem. Vi kunna då muntligen rådgöra. Din tillgivna farbroder
Johan Falander.
P. S. Om du hos någon blomsterhandlare
får fatt i goda exemplar av Lady Montrose så ber jag dig ta
med några. Det är ännu icke för sent här uppe
att plantera rosor.
Erik satte sig ned framför skrivbordet
och läste brevet på nytt. Han hade svårt att fatta detta,
det var ju otänkbart att firman, den gamla solida firman, kunde hava
svårigheter, och att han själv skulle kunna råka i penningförlägenhet,
det var en tanke, som kan ännu aldrig tänkt. Hela grundvalen
för hans existens, hans livssyn och framtiden vacklade och han kände
sig förvirrad.
Det är omöjligt, farbror måtte
hava blivit ålderdomssvag. Var det endast ett tillfälligt trångmål
eller var det rent av fråga om konkurs. Men i varje fall fanns det
intet annat val än att resa hem för att taga reda på förhållandena.
Tankarna virvlade runt medan han mekaniskt
begynte polera sina naglar. Men så tog han beslutsamt hatt och käpp
och gick till utställningen på Ateneum.
Det senaste året hade nya vindar blåst
genom måleriet: skarpa, brokiga färger, ny känsla för
valörer, en teckning, som överdrev mera än den ärliga
publiken var benägen att acceptera; det var ett sökande och
ett famlande, som tvang till och med de gamla ledarna att byta om uttrycksmedel
från det ena året till det andra och tvang dem att gå
från kärnan för att åter begynna studera skalet.
Erik hade följt företeelsen med
intresse och han besökte utställningarna med andakt.
I trappuppgången stormade medicinaren
upp efter honom och de två följdes åt. Medicinaren lät
blicken glida över de upphängda tavlorna och hans ansikte började
glöda av iver.
— Har någon människa sett
ett huvud, sådant som det där? Är det form? Och är
det färg? Det skall enligt katalogen föreställa en ung
dam, men liknar, vid gud, min gamla farfar, som hade ena ansiktshalvan
förlamad och näsan kolorerad av acne rosacea. Dessutom har hon
epicantus och en försummad inåtskevning. Säg mig, skall
det vara konst?
— Förstår du kinesiska,
frågade Erik.
— Nej, sade medicinaren förbluffad.
— Inte jag heller, men jag förmodar
ändå, att även det språket är ett lämpligt
uttrycksmedel för konst. Jag tror man först måste lära
sig fatta uttrycksmedlet.
— Du är galen, for medicinaren
ut och pekade på en duk föreställande två sillar
och ett äpple. — Ser du, är det där ett motiv, värt
behandling?
— Varför icke. Utförande
är motiv.
— Säg mig uppriktigt, bror: Är
du verkligen med om att hurra för allt det här? Skulle du själv
vilja måla så?
Erik log — Det kan jag omöjligt
veta. Nu blott iakttager jag och lär. Varje ny tid kräver nya
uttrycksmedel. Man kan inte alltid leva på det gamla. Och utvecklingen
går nu så svindlande snabbt framåt, att ingenting hinner
stagnera och bliva vant och behagligt för lata själar. Vår
tid är en kampens tid i högsta grad, för de flesta. Vi
hava ännu inte hunnit få någon stil, något att
vila vid i konsten. Men det är intressant och väl värt
att studera — från parkett.
Den andre blev allt hetsigare. — Ja
för — han hade på tungan: för rikmans söner
— för er är det snarare som att sitta på cirkus och
se de uppträdande riskera livet. Men skulle ni vara tvungna att själva
söka ert bröd ur konsten så tror jag ni inte skulle finna
det så enkelt att se allt flytande och vaggande. Jag har ett par
vänner, skulptörer för resten, som få försörja
hustru och barn, de ha det sannerligen icke för fett. Och målarna,
de ha knappt hunnit lära sig själva och publiken vad ni kalla
den nya tidens form förrän första bästa omogna kritiker
förklarar dem vara efterblivna.
— Naturligtvis gäller det att
taga hårt i.
— Säger du, ja.
Erik kände sig obehagligt berörd,
hälsade och gick. Han mindes farbroderns brev och som en blixt for
den tanken genom hans hjärna, att han möjligen själv skulle
bliva tvungen att armbåga sig fram genom bekymmer och genom osäkra
förhållanden som flöto och vaggade. Och han tänkte
på dessa fattiga konstnärer, som här exponerat det yttersta
av sin förmåga, men vilka famlade och arbetade sig fram icke
blott till en övertygelse och en bestämd riktning utan även
till en position, som gav bröd, bröd om också blott för
dagen, och ändå drevos av en vilja att göra något
nytt, att följa med sin tid eller hinna framom sin tid. Tänk
om han själv plötsligt vore tvungen att ställa sig i deras
led, bära vända kläder och leva på kredit för
dagen eller för veckan. Han mindes åter farbroderns brev och
kände sig modfälld.
Ute på gatan i solljuset slog stämningen
åter om. Bah, en Falander blir väl icke fattighjon. Farbror
är säkert gammal och överdriver. Så jämkade
han handskarna på och tog av till Mikaelsgatan.
— Se, god dag, god dag, magistern.
Erik såg upp och igenkände trävaruhandlaren
Koski; en fetlagd, axelbred, ljuslätt herre med solbrynt ansigte
och stora händer och fötter. Erik lade märke till att Koski,
trots vårvädret, gick med galoscher, som dessutom voro spruckna.
Han visste att Koski, som ett par gånger besökt farbrodern
i affärer där uppe i landsorten, tidigare varit lanthandlare,
och arbetat sig fram till sin nuvarande ställning.
Trävaruhandlaren hälsade bullersamt
och brådskande och sträckte ut en grov och kraftig hand.
— Se, god dag magistern, ska vi gå
in på Kämp och ta ett glas punsch.
— Tack, herr Koski, men jag dricker
inte punsch på förmiddagen.
— Så. Men ett glas Steinwein
i en boxbeutel. Det är gott det. Jag får väl äran
att bjuda magistern? — Han såg litet skyggt på Erik.
Jag tackar, det är utomordentligt vänligt,
och ni har rätt. Steinwein i, ja i en boxbeutel är verkligen
gott. Men tyvärr medger inte tiden.
— Så, nå då kan vi
ju språka här på gatan — hans röst fick med
ens ett ärligare och behagligare tonfall. — Jo, saken är
den, att magisterns farbror och jag ha små affärer med varandra.
— Det vill säga, fortsatte Koski,
jag har en fordran på firman. Men nu svarar prokuristen [firmatecknaren]
vad heter han — — —
— Ni menar herr Granö?
— Ja Granö, han svarar bara undvikande
på alla brev. Säg mig, magistern, är det svårigheter
för tillfället? Ja, tro inte att jag vill ligga hårt efter,
men i affärer är det bäst att ha klart besked.
— Det förstår jag, herr
Koski, men jag är inte affärsman, sade Erik undvikande.
Modlösheten och ängslan föllo
åter över honom. — Nej, nej, det förstås, magistern
är inte affärsman, jag ville bara fråga i förbigående.
Ja, ja, farväl, och trevlig sommar — och rösten fick åter
sin burdusa och bullrande klang.
Även han, tänkte Erik med obehag.
Skola nu vilt främmande människor tänka förklenande
om den gamla firman, och i nedlåtande eller kanske rent av i hånfull
ton nämna namnet, familjens gamla namn. Redan i blotta namnet låg
något av rikedom, omutlig hederlighet och förfining. Och nu
skulle kanske en herr Koski vid punschen ha rätt att säga: Falander
kan inte betala mig, jag tror att jag får lov att klämma efter
Falander.
Erik kände sig ensam; vänner hade
han, men inga, som han ville förtro sig åt.
Han drev gata upp och gata ned fördjupad
i sina tankar under det att känslan av ensamhet ständigt växte.
Ensam gled han genom människoströmmen utan att som vanligt granska
damernas vårtoaletter. Han var plötsligt mera isolerad än
någonsin förr, men nu kände han intet av den isoleringens
njutning han så mången gång erfarit i storstädernas
vimmel. Något nytt och obehagligt och framför allt osäkert
hade brutalt kommit in i hans liv.
Under bulevardens solskimrande lindar stördes
de trista tankarna av att någon åter tilltalade honom.
— Oh, förlåt mig min distraktion,
Barbro.
Hennes stora grå ögon sågo snabbt och forskande in i
hans medan de fylliga läpparna logo gott och tillika en smula tungt.
Hon räckte honom handen.
— Du ser ut som om du inte kände
huru vårsolen värmer. Vad är det med dig, Erik?
Han drog åter handsken på —
Envar har sitt.
— Det har man. — Hennes ögon
gledo utmed trottoaren, över alla de tusen fläckarna av ljus
och skugga, som ständigt skiftade.
De voro barndomsvänner, Barbro och
Erik. Nu satt hon som kontorist i en liten agenturaffär, där
allt gick sin jämna gång blott det hela sköttes punktligt.
Hon hade lärt sig expediera telegram, brev och handelsresande, alltid
punktligt och alltid lika lugnt. Över hela hennes unga väsen
låg något av den mogna kvinnans harmoni.
Under uppväxtåren i hemstaden
hade de två varit goda vänner, nästan mera än vänner,
men senare hade livet skilt dem åt och dock hade Erik alltid känt
sig varm om hjärtat då han av en tillfällighet råkat
henne på en studentbal, på teatern eller på gatan. Och
nu fick han plötsligt lust att anförtro sina bekymmer just åt
henne, viss om deltagande och tystlåtenhet. Alla hans manliga kamrater
skulle säkert varit tacksamma för ett förtroende, men han
fruktade instinktivt att de i sin tur skulle kräva deltagande i gengäld.
Men hon, Barbro, hade ännu aldrig pockat på intresse för
egen glädje eller sorg. Det hade han förr prövat, kvällen
efter modrens död; och ändå var Barbro då själv
fader- och moderlös. De hade vandrat bort genom hemstadens tull port
utmed landsvägen och satt sig på strandbranten ovanför
forsen. Knappast mera än ett barn då, lät hon honom lägga
sig bland ranunkler och blåklockor med huvudet mot hennes knä,
och medan han utan uppehåll talade om far och mor, smekte hennes
händer mjukt och stilla hans panna och hår. Han kom isynnerhet
ihåg huru hon lätt och mjukt strukit håret ned bakom
hans högra öra. Men redan dagen
därpå var han oåtkomlig som förr och det blev aldrig
ett ord nämnt om den stunden sedan.
Nu fick han åter ett impulsivt begär
att anförtro sig.
— Är du upptagen i kväll?
Hon såg på honom med ett trött
leende. — Nej, det är inte många kvällar under året
jag är upptagen.
— Har du lust att supera på Alphyddan?
— Tack, gärna.
De skildes vid hennes dörr vid Albertsgatan.
|