KAP. VI
[Grand-seigneuren]
Kyrktuppen vände sin yviga stjärt
mot norr så sunnanvinden spelade utmed hans vinglösa sidor.
Luckorna i tornet stodo på vid gavel, de smala fönstren, som
belyste torntrappan, voro öppnade och frisk luft sopade ut vinterns
unkenhet. I kyrkoskvären lyste maskros och ranunkel, gatorna voro
tomma och staden dåsade i middagsro, blott forsen brusade fram genom
lugnet.
Tornuret slog ett då Erik gick över
bron. Han hade om ock med motvilja beslutat sig för att söka
hjälp hos rådman Berg. Det var tunga steg han vandrade, men
han hade givit sitt ord och det ville han hålla.
Rådman Berg bodde ett lågt
och långt gammalt hus, som stod på en omåttligt hög
stenfot på älvbranten. Mellan huset och forsen vaggade gamla
mäktiga hängbjörkar sina grenar och på andra sidan
gården tog tallskogen vid. Då Erik kom in i verandan möttes
han av husets dotter, som knäppte sina handskar på väg
ut.
— Nej, är du i staden, Erik! —
Hon rodnade lätt och räckte honom mjukt och livligt handen,
som han tryckte med värme.
— Du är vackrare varje gång
jag ser dig. — Han lät blicken förstulet glida över
hennes unga och smidiga gestalt och det var intet hyckleri, då han
upprepade:
— Ja, du är vacker, Signe. Och
han kunde i sanning säga så. Det låg något retande
över hela hennes väsen. Det var mer än naturlig charm,
det var intelligent beräkning, som visade sig i varje detalj; i det
sätt på vilket hon bar den skandalöst enkla hatten, i
jacketten, som sannerligen icke såg ut, som om den vore sydd i småstaden.
Erik förstod att det hade varit ett helt studium att få barmen
framhävd så diskret utmanande, och då han lät blicken
glida, nedåt över höftens rundning log det kritiska inom
honom och han tänkte: Ja, ja Signe, din största sorg är
visst att du blir för fyllig från midjan till knäna, det
är tid att du gifter dig, ty blommor som tidigt slå ut, vissna
tidigt.
Hon kastade en snabb blick på honom:
— Nå ja, man är tyvärr ung. Men, kära Erik,
begagnar du ännu din gamla kragmodell?
Han avbröt henne: — En motfråga:
Svärmar du fortfarande för Mozart?
Hon log vänligt, men blicken var skarp
då hop ryckte på axlarna: — Mozart? Nej, kära Erik,
jag har inte råd att odla ideal. Jag försöker följa
med min tid. Nu spelar jag Rachmaninoff. Så gott jag kan på
vårt gamla instrument. Känner du Rachmaninoff?
Åter lät han blicken glida över
hennes gestalt och han märkte att hon njöt sensuellt därav:
— Icke mycket, men jag har en känsla av att den ena för
mänsklighetens talan, den andra sjunger blott blodets sång.
Hon strök sig nedåt höften
och skrattade. — Vet du vad jag vill säga dig, Erik, filosofi
är dumhet. Välkommen hem.
Erik var för trött att längre
leka med ord och kvinnor och hon förstod med kvinnans snabba instinkt
att leken var slut för i dag.
De gingo in. Rådmanskan kastade en
öm blick på de två unga. Det var ingen hemlighet för
någon i staden att hon varmt omhuldade alla unga män, som nått
förlovningsåldern, och hela staden visste att hon sedan flere
år gjort allt för att förljuva Eriks besök i hemstaden.
Men Erik hade från början genomskådat henne och skulle
icke Signe varit den skönhet hon i själva verket var så
hade han knappast med jämnmod funnit sig i situationen. Signe hade
visat intresse även hon, men det är icke svårt att förlåta
en ung vacker dams beundran. En smula flirt, en månskenspromenad
och någon gång en lätt handtryckning — men det var
också allt.
Rådmannen var en godmodig, gråhårig
enstöring undergiven religionen och undergiven sin hustru. Han spelade
över huvud taget ingen betydande roll vare sig i rådsturätten
eller i hemmet; och han hade inga andra intressen än sin rätt
stora förmögenhet, sina tidningar och kommunaltaxeringen. Vad
han fann i tidningarna talade han aldrig om och i taxeringsnämnden
yttrade han sig endast i frågan: sidoarv; men varje gång sidoarv
kunde taxeras, då knäppte han med pekfingret mot snusdosan
och log belåtet. Dessa hans få egenskaper hade berett honom
ett lidelsefritt och lugnt liv.
Då kaffet var drucket bad Erik om
ett enskilt samtal med rådmannen. De gingo in i rummet närmast
salen och Erik framförde pinad men utan tvekan sin anhållan
om ett lån på tretusen mark. Han kastade en blick ut genom
fönstret och såg att tornuret närmade sig halv två.
Rådman Berg skruvade sig, illa berörd,
där han satt i gungstolen: — Summan är ju inte stor, nej
den är inte stor, men vill du vänta ett ögonblick så
skall jag gå ut och tala med mor.
Dörren slöts och Erik hörde
ett oredigt mummel, ur vilket rådmanskans röst då och
då höjde sig. Naturligtvis, naturligtvis, sade hon upprepade
gånger med allt större eftertryck.
Rådmannen inträdde åter.
Erik fick en check, tackade och skyndade bort skamsen och med en känsla
av att hava gjort något orätt.
Då skylighturet på kontoret
slog två steg Erik in. Backen var redan där och satt upphetsad
och röd i synen vid dörren. Han kastade en skelande, misstänksam
blick på den inträdande, men då Erik stannade framför
honom steg han upp.
— Det var ju tretusen Backen hade att
fordra, sade Erik lugnt.
Backen jakade.
— Han har väl skuldsedeln med?
Bonden drog upp en gammal plånbok
och sökte rätt på skuldsedeln. Granö såg skyggt
och frågande och respektfullt på magistern, som lade en packe
sedlar på pulpeten. Så nickade Erik avmätt åt prokuristen:
— Ni gör ju upp affären med Backen, icke sant?
Granö bugade sig med tydlig vördnad,
medan Erik hängde käppkryckan över armen och gick ut.
På gården mötte han drängen,
som ledde hästen in i stallet.
— Har patron kommit hem redan?
— Nej, sade drängen, han skickade
mig hem och bad mig komma tillbaka i kväll vid elvatiden.
Han vill undvika en obehaglig uppgörelse,
tänkte Erik, men har jag börjat, får jag väl löpa
linan ut. Vill icke farbror taga det första steget, så måste
jag göra det. Och då konkursen en gång är oundviklig,
så är det lika gagnlöst som förödmjukande att
flere gånger gå och tigga om hjälp.
Efter middagen lät han åter spänna
för och åkte ut till villan. Vägen var dålig och
gropig, det gick steg för steg och han hade god tid att ytterligare
tänka sig in i situationen.
För första gången i livet
hade han nu skulder, skulder, som han alltid betraktat såsom något
oskönt, något nästan förnedrande. Han kom så
väl ihåg studiekamrater, som skyggt eller lättsinnigt
begärt hans borgen i avdelningskassan eller hans namn på en
liten magisterväxel. Alltid hade han varit den överlägsne,
till vilken de andra kommo, och han mindes även att han mången
gång ogillat en fattig kamrat, som, byggande på en mer än
osäker framtid, vinglat sig fram från termin till termin med
tillhjälp av små lån.
Men kritiken satt på lur. Vilken framtid
hade han själv nu utan att hava avlagt en examen, utan att syftat
högre än till en illa avlönad plats vid universitetsbiblioteket?
Och ändå hade han i dag skuldsatt sig. Huru många år
skulle det dröja förrän dessa tretusen mark kunde återbetalas?
Han erfor en kväljande känsla. Vad livet kan vara oskönt
för den som är fattig och beroende.
Trillan skakade fram i de djupa hjulspåren
över en sumpig mark mellan täta alsnår, och Erik lade
knappast märke till att det mulnade och ett sakta duggregn började
falla. De körde in genom grinden, uppför björkallén
och stannade framför verandan. Villan låg tyst och öde,
trädgården var orörd, blott dörren till stora salen
stod öppen. Erik steg ur och gick in.
Nu såg han en syn som han aldrig skulle
glömma. I den stora vitlimmade spiseln flammade en brasa och framför
brasan satt farbrodern hopsjunken i en korgstol. På bordet bredvid
stodo flere flaskor och bredvid flaskorna låg en revolver. Farbrodern
tittade upp med omtöcknad blick, gjorde ett misslyckat försök
att resa sig, strök famlande revolvern i paletåfickan och sjönk
slö tillbaka i stolen. Så höll han ett dricksglas fullt
av sin gamla bourgogne och sade med lallande röst: — Vad fan
gör du här, pojke?
I ett ögonblick begrep Erik alltsamman
och han förstod att här fanns blott en enda sak att göra.
Revolvern skulle listas av den gamle.
— Jag tror farbror har slagit sig lös.
Du bjuder väl även mig på ett glas i kylan.
Grand-seigneuren försökte göra
en artig gest. Erik letade fram ett glas, hällde i och begynte försåtligt
pokulera och prata med den gamle, som inom en timme sov djupt och tungt.
Då reste sig Erik, sköljde hastigt
ned det sista i sitt glas, fick revolvern ur farbroderns ficka och städade
undan flaskorna. Så gick han ut på verandan och kallade på
drängen, som satt på bryggan och metade.
— Vill Mården komma hit upp.
— Mården jakade godmodigt, lade
spöet utmed bänken och med en sista blick på korken kom
han sävligt över de knarrande kavlarna och upp genom trädgården.
— Kom in, sade Erik kort.
Mården stannade i dörren och
kastade en förvånad blick på den sovande. — Är
patron sjuk? viskade han ängsligt.
— Patron mår inte bra, vi skall
lyfta honom på soffan och låta honom sova ut.
Men då de hjälpte den gamle,
begrep Mården med ens sjukdomens art. Han plirade listigt och godmodigt
med ögonen: — Ja, ja, magistern, det kan nog hända den
bästa karlen här i världen. För övrigt kan jag
säga magistern att fast jag i tjugu år varit i gården,
har jag aldrig sett patron så här mera än en gång
förr. Och det var kvällen efter det skomakarens Lina draggats
ur forsen.
Erik makade en kudde under farbroderns huvud,
knäppte upp hans krage, täckte väl över honom och
kastade några vedträn på glöden.
— Nu skall Mården få ett
ordentligt glas god vara och en cigarr, och så skall han veta att
tiga.
Mården drack ut sitt glas med synbar
njutning, och det var med övertygels grundad på lång
egen erfarenhet som han svarade: — Magistern kan vara lugn, för
si det som händer i vårt hus det angår ingen annan än
oss. Och så skall jag säga ännu en sak, tillade han tröstande,
magistern kan vara säker på att i morgon är patron ändå
den finaste karlen i hela stan.
— Mården vet att jag litar på
honom, och nu kan han gå och meta.
Erik slog sig ned framför brasan, trött
av dagens händelser och en smula tung av vinet. Tankarna irrade utan
att få fäste. För några dagar sedan hade han druckit
med kamraterna i Helsingfors, och de hade kastat boll, med livsåskådningar
och framtidsmöjligheter och trott sig avhandla realiteter, som inga
realiteter voro; de hade lekt med verkligheten därför att de
själva aldrig behövt taga ett brutalt tag för att hejda
motgången. De hade svarvat välgjorda fraser om alltings intighet.
Det var uttrycket för den kulturståndpunkt de strävat
till. Han såg sig själv sitta bland kamraterna och relatera
situationen: villan med sin instängda kyla, brasan, bourgognen, den
sovande gamle grand-seigneuren och revolvern. Revolvern ja, huru skulle
icke den episoden kunna omtalas sarkastiskt och överlägset.
Så irrade tankarna till historien
om skomakarens Lina. Nåja, den historien var en episod från
gångna tider, och huru mycket skvallret än lupit då,
så hade det varken rubbat husets anseende eller världens gång.
Och för övrigt angick det icke honom och han hade aldrig känt
lust att forska i detaljerna.
En snarkning från den sovande väckte
honom till verkligheten. Här hjälpte varken sarkasmer eller
ironi, varken likgiltighet eller glömska. Nu stod han inför
en verklighet, en brutal verklighet, som pockade på handling. Det
var klart att från farbrodern kunde ingen hjälp väntas.
Granö, prokuristen, hade lämnat det sjunkande skeppet, och att
slutet var nära det hade han sett i dag, då bonden krävde
igen sitt. Han stod ensam och förstod intet av det invecklade maskineriet
i ett stort affärshus. Ord, affärstermer uppsnappade på
kontoret under barndomen och uppväxtåren, kommo som en svärm
humlor och surrade i hans öron utan att han begrep något av
det språk de talade. Hela hans erfarenhet av affären inskränkte
sig till att skriva borgen eller, som han gjort i dag, tigga om lån.
Nej, det fanns ingen annan utväg än att rymma fältet och
låta förödelsen gå fram över det hela.
Det var oundvikligt, men han lovade sig
att sortien skulle bliva lugn och värdig. Ingen skulle säga
att kommerserådet Falanders son hade böjt huvudet. Kommerserådets
son. Här stannade hans tankegång och flöt in i en ny bana.
Vad skulle far hava gjort i en situation
sådan som denna.
Erik reste sig nervöst och gick ut
på verandan. Nu dök ett minne upp för honom, ett minne
från en fest, som alltid stått i hans hågkomst ljus
och glad, som tavlan ur en barnbok: sommar och blommor och vita klänningar;
och över allt detta svajade och smällde den svenska flaggan
under en skimrande hög sommarhimmel. Men centrum i det hela var ändock
far. Far, som gick tyst och allvarlig med händerna på ryggen
och likväl sorglös och lycklig, nickande åt unga och gamla.
Det var fars födelsedag och det var farbror Johans glansdag. Vem
kunde väl tävla med en fest där kommerserådet drack
just så mycket, att han släppte lös glädjen och där
grand-seigneuren lät förgångna tidevarvs galanteri spela
medan sommarsolen lekte på strömoln och flaggan smällde
över blomsterrabatterna.
Åter ljöd en snarkning från
salen. Erik vek upp paletåkragen — Livet var visst enklare
då, tänkte han, och vackrare och lättare att leva. Jag
föddes för sent.
Det hade åter begynt dugga och han
kände kylan och missmodet allt starkare. Han gick in i salen och
slog sig ned framför brasan. Blicken gled utmed sparrarna i taket,
tjocka vitlimmade bjälkar. Villan hade byggts av farfar och förstorats
av far, men huru än tider och smak skiftat, alltid hade något
blivit kvar, som påminde om dem som gått. Mellan dörren
och fönstret hängde i mahognyram oljetryck av lätt klädda
kvinnor symboliserande vår och höst, men på långväggen
mitt emot spiseln funnos litografier från en senare tid: en afton
hos van Dyck och som pendant en kvällsunderhållning hos Mazarin.
Erik kom ihåg att fadern i tiden hade pekat på damen, som
satt vid den sjuka kardinalens säng och sagt: Den frun där är
Anna av Österrike; han hade sagt det som man berättar för
ett barn: Det är rödluvan eller det är prinsessan. Men
många år senare då Erik i skolan läste Frankrikes
historia, då blevo både kardinalen och Anna av Österrike
levande personligheter för honom, och de torra raderna och årtalen
i Mellanders historia fingo en bakgrund av litografien på villans
vägg.
Erik satt länge stilla och undrade:
Huru mycket hade han icke fått av far, huru mycket, som omedvetet
insmugit sig i hans själsliv under barndomen, då allt var lek,
men leken måhända även den omedvetet alltid syftat längre.
En man som far måste om han ville eller icke alltid syfta till något
positivt.
Och medan han satt där och längtade
efter den döde, timme efter timme, och hörde grand-seigneurens
snarkningar, började en ny syn på människorna gro inom
honom: De starka männen i livet äro de, som aldrig göra
något ändamålslöst; medvetet eller omedvetet siktar
allt deras görande och låtande till ett resultat. Varje tanke
förbereder en handling, varje handling skall giva ett resultat. En
fest är för dem vila från arbetet, arbetet är vila
från vilan.
Kylan och fukten kröp in genom verandadörren,
han spädde på brasan och då han åter slog sig ned
i den knarrande korgstolen tänkte han: Vore du, far nu här,
skulle allt åter reda sig. Jag ville se den bonde, som vågade
komma in på kontoret och pocka och hota.
Grand-seigneuren vände sig i oroliga
drömmar. Erik steg upp och täckte väl över honom.
Vad du och jag, tänkte han, ändå äro svaga. Far,
han var en man.
Han spratt upp, farbrodern hade rest sig
och sade med osäker röst:
— Åh, tusan, jag tror jag har
sovit.
Men så förstod han situationen:
— Jaså, det är du Erik, du förstår, det är
tillfälligt.
— Ja, visst förstår jag,
jag är väl inte ett barn. Men tycker inte farbror att vi jämka
oss hem.
— Ja, naturligtvis, min gosse —
— — Han kastade en blick på bordet vid spiseln och begynte
förstulet leta i fickorna.
— Ja, naturligtvis, sade han tafatt,
säg åt Mården att han spänner för.
Då Mården lämnat sitt fiske
och kommit upp på verandan, bjöd Erik honom på ännu
ett glas bourgogne. Drängen drack och nickade förstående
och så hjälptes patronen upp i åkdonet. Trillan vinglade
från sida till sida. Erik satt bredvid farbrodern och höll
sin arm omkring honom. Regnet föll allt tätare och tätare.
Men medan grand-seigneuren tungt stödde sig mot Eriks arm tänkte
denne: — Ingen skall se mig böja nacken.
Då de kommo fram till gatan bakom
skolhuset väckte Erik den gamle.
— Ryggen rak, vi komma till staden.
Grand-seigneuren rätade upp sig. Mården smällde med piskan
och med förenade krafter kommo de genom den tysta tomma gatan över
bron och in på gården.
Då Erik hjälpte farbrodern ur
kärran såg han rullgardinen röra sig i fröken Juths
rum och ett gammalt ansikte för ett ögonblick skymta fram och
försvinna. Så föll gardinen åter tillbaka.
De två representanterna för huset
Falander stapplade genom glasverandan, genom tamburen och genom salongen
in i farbroderns sängkammare, och Erik drog en suck av lättnad.
Men han hade tagit fel, den gamle rätade plötsligt på
sig, gick fram till fönstret med stadiga steg, öppnade det och
satte sig.
— Seså min gosse, låt oss
talas vid som två män. Erik såg på honom förvånad;
hade den andre plötsligt blivit nykter.
— Låt oss tala som två
kamrater, fortsatte farbrodern. Men hämta oss först en chambertin.
Du vet var källarnyckeln hänger.
Erik utförde uppdraget och snart sutto
de på var sin sida om det öppna fönstret. Regnet hade
upphört, några grå skyar seglade bort över en klar
natthimmel, trädgården låg frisk med sin blomsterprakt
och sina gräsmattor och en doft av poppel och björk drog i ljumma
drag in genom fönstret.
Farbrodern satt sömnig och trött
och stirrade ut. — Nå, frågade Erik, det var visst något
du ville säga?
— Ja, det var visst något jag
ville säga, jag kan inte riktigt minnas vad det var, det var nog
en förklaring, ja, ett slags redogörelse, vi skola säga
redogörelse, just redogörelse.
Så sjönk han framåt med
huvudet mot armen på fönsterbrädet. Men Erik var icke
sinnad att släppa taget och låta honom somna.
— Drick farbror, och ruska upp dig.
Vad var det för en förklaring du ville giva?
Med ett ryck satt grand-seigneuren åter
rak, skålade med brorsonen och log förbindligt.
— Förlåt, min gosse, åldern
tager ut sin rätt. Vad var det du frågade?
Erik lät blicken glida åt sidan:
— Farbror ville tala om husets ställning.
Farbroderns ansikte fick ett plågat
uttryck. Sade jag det?
— Javisst.
— Skrev jag inte till dig om den saken?
— Endast en antydan och så några
ord om Lady Montrose.
— Ja, ja, det var ju dumt det sista,
men ser du min gosse, jag trodde inte då att det var så skralt
med oss som det är.
Nu tog ruset honom åter medan han
fortsatte: Ser du, Lady Montrose — — Jag förälskade
mig i henne för några år sedan. Det var i Köpenhamn.
Hon påminde så fördömt om en ung dam, som jag en
gång kände i Holland.
Han höjde bourgognen och nickade över
glaset:
— Jag har levat jag, min gosse, och
jag önskar dig detsamma. Antingen är man köksväxt
eller prydnadsväxt, och Gud gav vart väsen i lustgården
dess olika natur. Hon var ingen köksväxt, hon i Holland. Och
ser du — —
Erik avbröt honom. — Jag tror
dig, farbror. Men det var om vår ekonomiska ställning du ville
tala.
— Det är ingenting att tala om.
Det är slut allt. Vi ha ingenting. Det är slut, förstår
du, slut. Fråga Granö. Jag känner inga detaljer och jag
har aldrig känt några detaljer.
Erik avbröt honom. — Du överdriver,
farbror. Du har ju lett det hela.
— Det är slut, säger jag
dig, och jag har aldrig befattat mig med affärerna annat än
så att säga i stora drag, knappast ens det. Det var ju otänkbart
att vi skulle kunna bli fattiga, rent otänkbart, och nu vet jag varken
ut eller in, bara att det är slut alltsamman, ditt och mitt och gården
och villan. Alltsamman.
Och då han fortsatte, hörde Erik
huru rösten blev tjock och fylld av gråt. — Det är
mitt fel, gossen min, och om du vill säga hårda ord, skall
jag vara dig tacksam. Här sitter jag, som en gammal vän till
dig, och du kan säga vad du vill. Det är ohjälpligt slut.
Erik nickade vänligt. — Allt skapades
i lustgården efter sin art, men tänk farbror om du ännu
kunde rädda det hela.
Farbrodern skakade tröstlöst på
huvudet. — Nej, min gosse, min art räddar icke ett ruinerat
handelshus.
— Men något måste du väl
göra, utbrast Erik otåligt.
— Ja visst, ja, något —
han begynte famla i rockfickorna och Erik förstod vad han sökte,
och han förstod även att här var ingen hjälp att vänta.
Egentligen hade han ej heller väntat någon hjälp från
det hållet. Han hade blott velat få en bekräftelse på
det som prokuristen meddelat. Nu hade han fått den. Han fyllde farbroderns
glas till bräddarna.
— Se så, drick ut nu och i morgon
kan du, sköta om Lady Montrose.
Medan Erik hjälpte farbrodern i säng mumlade denne:
— Det kan jag säga dig i förtroende,
min gosse. Hon var en vacker kvinna.
— Såg du henne vissna? frågade
Erik medan farbroderns ögonlock småningom slöto sig.
— Min gosse, man skall alltid klippa
av en blomma förrän den vissnat. Var fan gjorde jag av revolvern?
mumlade han och somnade.
Tuppen gol i granngården, en rödstjärt
sjöng på flaggstångens topp, solen steg mellan björkarnas
bladverk och forsen mumlade entonigt och sövande. Nere på gräsmattan
sökte några morgonfriska starar mask, hoppade in mellan tulpaner
och krokus, pickade i mullen och flögo snabbt sin väg till holken,
som hängde i den stora poppeln inne på gården.
Erik tömde det sista av bourgognen,
så gick han till sängs och somnade likasom grand-seigneuren,
snabbt och tungt. |
