KAP. XI

[Erik talar ut]

     Det hade kommit något överlägset i Signes sätt nu sedan hon förlovat sig. Icke som om hon skulle saknat självsäkerhet förut, men det var nästan som om hon börjat se ned på människorna i sin omgivning och i synnerhet på dem av hennes jämnåriga, som i tysthet eller allt för energiskt lade ut sina krokar för männen. Ofta kunde hon säga: Den bränner nog sina få kol förgäves. Eller: — Det är nästan skandal att hon hänger efter honom så alla märka det.
     Men vid Eriks arm stödde hon sig allt ivrigare. Hon hade ju även beslutat taga ut av förlovningstiden allt vad hon kunde.
     För Erik voro veckorna upprivande. Han hade allt för snabbt kastats ur sitt gamla spår och in i nya förhållanden för att kunna sövas till lycklig ro eller ljuv oro vid Signes smekningar.
     Därtill kom den osäkra ekonomiska ställningen som likt en mara låg över honom natt och dag. Och sist den förödmjukande tanken att endast tack vare förhållandet till Signe krediten kunde uppehållas och det sjunkande skeppet hållas flytande. Mången gång hände det, då de voro ensamma och hon som en mjuk smidig katt smög sig intill honom, att han steg upp och gick, driven av en nästan pinande förnimmelse att vara beroende, han som aldrig tidigare behövt lita till någons hjälp. Ännu oftare blev han fåordig i hennes sällskap, ansträngde sig för att finna samtalsämne och gjorde frågor blott för att få henne att tala ensam. Och det var honom omöjligt att förmå sig att tala om firmans ekonomi. På det området väjde han fegt undan, kände själv sin feghet och plågades därav. Signe märkte det nog och kände sig även ibland sårad av att hållas utanför, men teg.
     En morgon då han vandrade under popplarna i parken mötte han Barbro. Hon var en smula blekare än då de sist råkats i Helsingfors och han märkte att hennes ögon hade fått ett tungt uttryck. Hon nickade till hälsning och räckte honom handen:
     — Goddag, Erik, nu är du förlovad och jag önskar dig lycka. — Hennes ögon sågo vänligt in i hans.
     — Ja, vilka överraskningar bjuder inte livet på. Men låt oss sätta oss på bänken där.
     De satte sig. Han böjde sig framåt, ritade med sin käpp i sanden och fortsatte: — Du har din sommarledighet?
     — Nej, jag har lämnat min plats.
     Erik såg frågande på henne.
     — Det är så. Du minnes väl vårt samtal på Alphyddan. Jag höll inte ut längre.
     — Och nu?
     — Nu bor jag hos min gamla tant här, tills jag får fatt i något nytt arbete.
     Han såg upp på henne och sade plötsligt:
     — Du Barbro. En kvinna sådan som du borde gifta sig och få hus och hem.
     Hon log ett vemodigt löje. De sutto tysta en stund och sågo ut över älven, på vilken stockar jagade ned för forsen, törnade mot varandra och gyttrades samman till ett bråte, som sakta vred sig runt.
     — För övrigt får jag lyckönska dig även till en annan sak. Du har ju energiskt kastat dig in i affärerna. Det var manligt gjort.
     — Det är hopplöst, tror jag. Men du kan ändå vara nöjd med mig i det avseendet.
     Så ryckte han på axlarna och fortsatte med en anstrykning av bitterhet: — Måhända.
     Det blev åter ett ögonblicks tryckande tystnad och Barbro tänkte på allt vad hon hört under de två dagar hon varit i staden.
     — Kanske det ändå inte är så hopplöst nu. — —
     — Nu, fortsatte han med skärpa i rösten, nu då jag är förlovad med en rik flicka.
     — Du är inte tacksam, Erik.
     — Tacksamhet är den tyngsta börda som finnes. Hon skakade på huvudet: — Man får lära sig ödmjukhet.
     — Det kan jag inte lära.
     — Vem vet. Men jag tycker om din stolthet. Varför håller du upp affärerna om det inte går i längden? Vad säger Granö?
     — Granö lämnar oss i morgon. Då skeppet sjunker fly råttorna. Du hade rätt i vad du sade på Alphyddan.
     — Och du blir ensam med — — ?
     — Nej. Kommerserådet Salin i grannstaden, fars gamla vän, som är vår största fordringsägare, skickar mig en av sina bästa män för att hjälpa reda ut härvan, så gott möjligt är. Kanske finner han någon utväg, som är — hederlig.
     Hon såg åter på honom med sina varma ögon: — Tala inte så, Erik, inte så bittert.
     — Jo, jag vill tala ut en gång.
     — Är det inte för en annan du skulle lätta ditt hjärta. Tro mig, det är en kvinna alltid tacksam för.
     — Du har väl rätt, Barbro; som alltid! Och nu måste jag till kontoret. Vi råkas väl snart.
     Hon förblev sittande och såg hur hans eleganta gestalt trädde ut ur skuggan mellan de sista popplarna i allen och försvann bakom närmaste hörn.