KAP. XVIII

[Barbros beslut]




      Barbro satt halvklädd vid det öppna fönstret bakom blommande pelargonior. Majkvällens lätta skymning låg under esplanadens björkar och luften var ljum. Tornsvalorna visslade över staden och forsen sjöng åter fri.
      Barbro grubblade. Hon hade i dag erhållit ett anbud från det nya bolaget att bli kassörska. Det var ett gott anbud och hon var i behov av inkomster. Men hon skulle bli arbetskamrat med Erik och det var detta, som gjorde henne tveksam.
      Hon var en ärlig natur och modig. Och allt sedan aftonen på Alphyddan hade det stått klart för henne att hon aldrig upphört älska honom. Vad båtade det att han förlovat sig. Kärleken i hennes ensamma unga och längtande sinne dog inte ut därmed.
      Och det förstod hon: Erik och Signe passade icke för varandra, de voro omaka och säkert var att Signe icke kunde giva honom något. Vad som dragit dem till varandra visste hon inte, men att det ej var kärlek, så som hon själv fattade kärleken, det förstod hon. Varför kom Erik till henne med sina bekymmer och höll Signe utanför?
      Hennes sinne blev tungt medan hon satt där och lät kvällsluften spela över de fylliga skuldrorna och över den halvt blottade barmen. Hon kände sig så ensam i världen och den enda människa som hon velat anförtro sig åt var just Erik, honom för vilken hon fick blotta varken känslor eller tankar.
      Hon slöt ögonen och lutade sig tillbaka i den gamla länstolen med antimakasser. Åh, att nu få lägga sitt huvud mot hans axel och vila, vila i en stor lycklig känsla av innerlig samhörighet.
      Men där var Signes plats.
      Barbro steg upp med skälvande läppar och de stora ögonen fyllda av tårar. Hon började gå av och an i rummet utmed den långa vita mattan, som löpte från dörren till fönstret, från fönstret till kakelugnen och så åter till dörren.
      Skulle hon ha kraft att dag efter dag arbeta på samma kontor som Erik, kanske i samma rum, utan att med en min, en blick eller ett tonfall förråda sig. Och dock låg det en frestelse just häri; att ständigt få se honom. Det är mig han tillhör, han är min, min, ropade det inom henne.
      Hon lutade sig mot den gamla gula kakelugnen och stirrade ut genom fönstret. Vårens ljus och luft flödade in. Och hon kände att hon åtrådde honom nu. Hon varken blev rädd eller sökte dölja det för sig själv. Det var hennes rätt, hennes och ingen annan kvinnas. Du är min, min ropade det inom henne.
      Var hon svartsjuk på Signe? Nej, ty Signe ägde honom icke, icke hans förtroende, hans själ, hans hjärta. Aldrig skulle Signe kunna ge honom ett rikt liv, aldrig fylla ut tiden då arbetet vilade, fylla hans tillvaro med kärlek och lugn lycka. Signe kände honom icke och skulle aldrig lära känna honom, hans styrka och hans svaghet. Hon skulle måhända egga hans ärelystnad men aldrig göra hans liv lyckligt.
      Barbro gick fram till fönstret. Mellan de röda kaktusblommorna och pelargoniorna såg hon konduktören och glansstrykerskan vandra förbi, starka och unga och obekymrade av allt prat. Men hon tvang blicken bort från dem till tantens blommande kaktus.
      Barbro jämkade linnet till rätta över skuldran och gick från fönstret. - Nej, jag vill leva, jag vill inte bli en kaktus. Jag vill kämpa om livet och lyckan, jag har rätt till honom.
      Så satte hon sig åter i den gamla länstolen och började tänka över sig själv och över förhållandet mellan kvinna och man.
      Hon sökte i minnet återkalla allt vad hon läst om förhållanden könen emellan, men det var så handgripligt och grovt, det var allt resonemang och torr filosofi och det var intet för livet.
      Hon fortsatte att kläda av sig och medan hon drog de långa strumporna över sina runda knän tänkte hon: Mor, du lämnade mig för tidigt. Och medan hon i sin ensamhet bytte om linne för natten tänkte hon: Hjälp mig, gode Gud.
      Så sjönk hennes, unga och starka kropp ned i de gammaldags mjuka och heta dunbolstren medan hon innerligt och varmt bad sitt Fader vår.
      Och först då morgonen grydde somnade hon trött av vårnatten, av sin egen heta och kyska vår och alla tankar, hennes röda läppar mumlade, allt tröttare och tröttare: Förlåt mig, gode Gud, men jag måste vara nära honom. Honom nära - honom -.
      Så somnade hon. Forsen brusade och rödhakesångaren sjöng i parken.




Ernst V. Knape (1925) Erik Falander, sid. 214—17.

     
     
SLUT