Bröllopsfesten

Det första tecknet på att det stundade till bröllop i familjen, var då den blivande bruden och fästmannens syster som är sömmerska, förde viskande samtal över skissblocket. Det var redan i juli 1994.

Följande sommar anlände inbjudningskorten. Vi var sammanlagt 19 familjemedlemmar, därtill brudgummens moster med son och dennes flickvän. Vi reste alla med bil och färja över till Stockholm och vidare till Drottningholm där festföremålen bor. Följande dag, fredag, rådde stor brådska. Alla hade sin uppgift. De förberedelser som återstod klarades av inom utsatt tid.

Vi som kom från Finland bodde familjevis på Drottningholm och hos vänner i Stockholmstrakten.

Lördagen den andra september 1995 sken solen från en klarblå himmel. Detta var en bra början på bröllopsdagen. På eftermiddagen anlände vi förväntansfulla till Lovö kyrka. Brudgummens gäster visades till sina platser av brudgummens äldsta syster Janet, som liksom sina tre systrar var klädd i finlandssvensk folkdräkt. Brudens gäster visades till sina platser av brudens storebror Lars-Ivar, som dagen till ära var klädd i sjöofficersuniform.

Kyrkan var smakfullt dekorerad med buketter av blåklint, ringblommor och sädesax. Buketterna var placerade i vaser i varje bänkrad, i fönsternischerna och framme vid altaret. En flätad girland av sädesax med instuckna blommor här och var, var placerad på en båge vid mittgångens slut.

När alla gästerna var på plats kom brudgummen tillsammans med sin bestman Peter, som ända från de första skolåren varit Fredriks bäste kamrat. Dagen till ära bar de båda frack. Bruden fördes till altaret av sin morbror till tonerna av Wagners Treulich geführt, ziehet dahin. Brudens väninna Camilla Beck-Friis sjöng med vacker ljus röst Där björkarna susa.

I den vackra vigselakten ingick också en vigselmässa med nattvard, i vilken förutom brudparet även bröllopsgästerna deltog. Brudtärnorna och bestmannen läste bibelcitat. Den lilla näpna brudnäbben skötte sig utmärkt och hon tog sin uppgift på fullaste allvar.

Efter den egentliga vigselakten följde solosång, In diesen heil'gen Hallen ur Trollflöjten tolkad av Carl-Olof Fägerlind.

En av de nyförenade lyckliga tu var påtagligt rörd medan den andra log lyckligt medan de tågade ut till mäktiga Drottningholmsmusiken.

Efter lyckönskningar, kramar, kyssar och fotografering utanför den vackra gråstenskyrkan åkte vi närmare sjuttio gäster till bröllopsfesten på Kina slottsservering. Där njöt vi av den goda middagen.

Karin f. Wahlberg, Fredrik Liljeström och tärnan Anni Gabrielsson.
Foto: Folke Sandberg.

Det rådde en mycket speciell stämning i den gamla 1700-talsbyggnaden med grovt tegelgolv, metertjocka gråstensväggar djupa fönsternischer och tegelvalv. Inredningen bestod av grovt tillyxade bord och bänkar och en stor öppen spis. I stora rummet fanns kokgropar, vilka kunde fyllda med glödande kol och i vilka man kokade och tillredde mat förr i tiden.

Karins tvillingsyster Eva, som även var tärna, och Peter var toastmasters. Flera tal hölls, allvarliga och skämtsamma. Talen lockade fram, precis som sig bör, både leenden och tårar. Mellan talen sjöng vi några allsånger.

Skenet från kandelabrarna bidrog till att höja den alltjämt goda stämningen. Brudens stilfulla medeltidsinspirerade klänning i benvitt siden och sammet, passade väl in i miljön. Klänningen var för övrigt ett resultat av planeringen på skissblocket ett år tidigare och sömmerskan Susannes yrkesskicklighet.

Det gladde och värmde oss från Finland att brudbuketten gick i vitt och blått, vita liljor och blåa riddarsporrar. Det fanns till och med humle i buketten. Ovanligt men vackert.

Det hade redan blivit mörkt då kaffet serverades utomhus, så i skenet av marschaller åt vi den vackra arrakssmaksatta smörkrämstårtan med hjortronsylt som Fredriks syster Cecilia gjort. Tårtan var en fröjd för både öga och gom. I det stämningsfulla skenet fick vi höra fler tal och Slumrande toner, som på begäran sjöngs av några av gästerna.

Vi kände alla en stark samhörighet med varandra och gladdes tillsammans med brudparet. Vi umgicks som om vi känt varandra hela livet. Alla barn som var med hade hjärtans roligt på Fredriks och Karins bröllop. Det både syntes och hördes. Barnen som varit så näpna och fina i början blev allt mer tilltufsade vad kvällen led.

Bröllopsvalsen dansades till den pampiga Donauwellen och snart föll övriga gäster in i dansen.

En hjärtnypande syn var när lilltärnan Annie hade somnat på sin stol med hakan lutad i handen. De två yngsta gästerna sov redan gott i sina vagnar, helt oberörda av sorlet runtomkring.

Så småningom bröt gästerna upp och tog farväl av brudparet, värdarna och varandra.

Detta var verkligen en fest att minnas då tonerna från bröllopsklockorna tystnat och vardagen tränger på. Måtte de nygifta förbli lyckliga till såväl vardag som fest.