Lady Lions

.Lady Lions Club Nykarleby grundades 1966 och firar således sitt 40-års jubileum inkommande år. Idén fick man från Sollefteå i Sverige, där man tydligen redan hade en dylik klubb för lejonbrödernas fruar. Första mötet hölls den 20 oktober 1966 på Juthbacka och styrelsen bestod av Marianne Kivinen, Ordförande, Anna Zittra, viceordförande Anna-Brita Fredriksson, värdinna Viola Udd, kassör och Hjördis Ström, sekreterare. Man beslöt att samla till möte den tredje onsdagen i månaden och samlingsplatsen var Juthbacka semestercentrum. För att något belysa hur det gick till på den här tiden kan här nämnas att de 12 församlade damerna inledde med att dricka kaffe och sen fick alla säga sitt förnamn högt tre gånger, man drack alltså en så kallad ”Du-skål”, för att alla skulle bli närmare bekanta med varandra. Verksamheten var redan från början inriktad från att framför allt vara servicepartner åt bröderna, dvs. ställa upp med hjälp när så behövdes. Dessutom beslöt man samla in medel genom diverse aktiviteter. Lotterier, försäljning av handarbeten och bakverk, kaffeserveringar vid olika tillställningar, barnfester är exempel på vad damerna sysslat med genom åren. Pengarna har sen getts till olika välgörande ändamål, såsom hjälp till mindre bemedlade skolelever, utdelande av blommor och kaffe till åldringar. Inköp av en Lionsflagga åt bröderna, inköp av leksaker till en barnträdgård etc. Julen 1970 ordnade Lions damer ett eget Lucia-tåg för att överraska och muntra upp stadens åldringar. Under många år har de olika lionsklubbarna i Nykarleby valt ut kandidater och ordnat omröstning bland allmänheten medan damerna har haft hand om kläder och utrustning. Den 13 december i Nykarleby betyder alltid luciafölje genom staden, kröning på torget och stor fest i antingen centrum, Jeppo eller Munsala. 1973 beslöt damerna ta sig an ett fadderbarn från orten.

Genom penningbidrag kunde man hjälpa en, ibland flera ungdomar till ett drägligare liv. 1980 utvidgades fadderverksamheten genom att man via organisationen Interpedia r.f. tog emot ett fadderbarn i Bangladesh. Sedan dess har man genom åren fortsätta med denna form av verksamhet. Barnen har vuxit och kunnat skapa egna liv, men nya hjälpbehövande har kommit i deras ställe. 1984 tvingades Lady Lions Nykarleby att byta ut sitt namn till Lions Damer, emedan benämningen Lady Lions fr.o.m. detta år betyder det samma som en kvinnlig medlem av Lions. Lions damer är inte bara en välgörenhetsklubb. Vi får inte glömma den sociala funktion klubben haft och har. Att ta sig tid att umgås, lära känna nya människor, besöka företag och fabriker, motionera tillsammans, äta gott, få nya kunskaper är nog inte så viktigt, speciellt i vår tid när allt för mycket tenderar att värderas i hur mycket pengar det ger i mark och penni.

Lions Damer 1996–2005

Vi kan genast konstatera att de tio senaste åren varit en tid, där den sociala funktionen haft en stor plats. Vi har prioriterat oss själva genom att ta oss tid för oss själva och för varandra, men vi kan ändå konstatera att vår tid räckt till att både ta och ge. Vi har fått uppleva skönhetspartyn, simhallsbesök, klädshopping, Tupperwarepartyn, underklädespartyn, påskpyssel m.m. Flera gånger om har vi ätit god mat på olika serveringar. Vi har lärt känna Jakobstad-Pedersöre Linnéor, vi har gjort företagsbesök till Snellmans kött och korv, Rettig Värme i Jakobstad, Mirka i Jeppo samt tillsammans med bröderna besökt Lillbacka i Härmä. Vi har varit på Vasa teater, på konsert i Jakobstads kyrka, bekantat oss med Aspegrens trädgård och blivit guidade på Jakobstads museum. Under åren har vi två gånger ordnat modevisning på Kristliga Folkhögskolan med stor framgång. Andra gången tillsammans med Jeppo och Munsala ladies till förmån för ett handikapphem i Estland.

När DG: s lady varit på besök har vi tagit emot henne och ordnat program, vi har bl. a. besökt Nykarleby Sjukhem. Vi har även understött DG-ladies från vår egen kommun med penningbidrag. Från tidigare år har vi fadderbarn i Bangladesh och sedan år 2001 har vi också ett fadderbarn i Rumänien, som lady Elisabeth Björkskog personligen besökt tillsammans med Marianne Ivars från Vasa. Vi har deltagit i olika insamlingar för hjälpbehövande ute i världen, bl.a. i Etiopien och Kosovo. Vår verksamhet har vi finansierat bl.a. genom att stå för serveringen vid distriktsmötet på Yrkesträningsskolan, ordna lotterier vid olika tillställningar och genom att var och en betalar en liten summa vid varje möte.

På trettondagsbalen år 2005 sålde vi lotter för 470 € som oavkortat gick till RK:s Tsunami-insamling. Vår största återkommande årliga uppgift är att ställa i ordning kläderna och all övrig utrustning för lucia med tärnor. År 2005 kunde vi glädja oss åt att alla 13 skönsjungande flickor var klädda i långa vackra klänningar. Vår förhoppning är att vi även i framtiden kan vara till stöd för Nykarleby Lions och dra vårt strå till stacken.

Anna-Brita Fredriksson
Agneta Ranta

[Inf. 2007-04-04.]

Förorterna, som sträcker sig ända upp till 100 km från centrum, ligger spridda litet hur som helst och det var omöjligt att ta sig någonstans utan bil. Jag bodde hos en familj som hette så engelskt som Elliott, i Bundoora, en förort ca 20 km utanför Melbournes centrum. Min familj var ”äkta australiensare”, dvs. ättlingar till brittiska straffångar eller immigranter från England och Irland. Immigranter från övriga delar av Europa kallas wogs (t.ex. italienare) och de är inte alls populära bland de ”äkta australiensarna”. Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna, får inga sympatier från den övriga befolkningen. De anses som ett pack som lever på samhällets bekostnad och bor i slumkvarter. Det är tyvärr ett faktum att aboriginerna inte kunnat anpassa sig till det nya samhället och alkoholismen är ett stort problem bland dem.

Till de brittiska traditionerna hos min familj hörde bl.a. att vi skulle åka till mormor på te varenda eftermiddag. Pumpa hörde till basfödan, om man överhuvudtaget tillredde maten själv. Det amerikaniserade samhället träffade man på bl.a. i fråga om snabbmatskulturen, Fish and chips. McDonalds, Pizza Hut och Kentucky fried chicken. Inte undra på att de flesta australienska invånare var överviktiga!

Till min stora glädje fick jag också besöka ett par skolor. Deras skolor skiljer sig ganska mycket från våra i och med att deras skolor är ganska långt specialiserade. När jag berättade om vårt skolsystem hade jag fullt upp med att försöka förklara att orsaken till att vi börjar skolan vid sju års ålder beror inte på att vi är efterblivna p.g.a. kylan. I Australien börjar man nämligen skolan som 6-åring.

Efter en månads vistelse i Melbourne var det dags för mig att stiga på en Greyhound-buss och åka de 500 km till huvudstaden Canberra. Resan tog över 12 timmar, mycket tack vare att bussen fick punktering mitt ute i ödemarken. Passagerarna fick snällt stiga ur och hjälpa till vid däckbytet. Canberra är en helt konstgjord stad. Den började byggas år 1913 runt en konstgjord sjö uppe i bergen. Staden är väldigt snygg och nästan steril. Alla gator går i en bestämd riktning och förstäderna är placerade som, ”satelliter” runt centrum, ”civic”, som är administrationscentrum för hela Australien. Där finns inga industrier som skulle smutsa ner sjöar och eucalyptusskog- och tallskogar som finns i dessa trakter. Här hade jag äntligen möjligheten att bekanta mig med den australienska naturen. Jag fick se kängurur av olika slag och emun, ett slags strutsar, som gick längs vägarna. Min familj i Canberra var toppen! Jag bodde tillsammans med en svensk flicka, Christina, i samma familj. Vi fick uppleva massor. Vi var bl.a. på en veckas resa till guldkusten, ostkusten i närheten av Brisbane. Det var ca 2000 km dit och vi åkte i en paketbil genom både öken, bush och eucalyptusskog. Vi besökte ananasplantager, jättelika sandstränder och vi träffade t.o.m. en riktig ”Crocodile Dundee”-typ som var opalgrävare och krokodiljägare. Ja, jag hann se t.o.m. om en kängurukrock.

Före hemfärden samlades alla vi skandinaver i Sydney en dag. Vi åkte runt i Australiens största stad som ligger vackert vid en havsvik. Vi besökte alla kända ställen, bl.a. operahuset och Kings Cross, en mera ökänd gata i Sydney. I Australien var det vinter vilket motsvarade en kylig sommar hos oss. För att värma upp oss gjorde vi på hemresan ett fyra dagars uppehåll i Bali i Indonesien. Det blev en kulturchock för mig. Överallt var det ett myller av liv. Indonesier som försökte sälja oss allt mellan himmel och jord antastade oss så fort vi steg utanför hotellets skyddande murar, många billiga Rolex-klockor och hantverksföremål bytte flitigt ägare. Många av oss kom också hem med håret i flätor eller naglarna vackert dekorerade av kvinnor som erbjöd sina tjänster så fort man satte sig ner på stranden och försökte njuta av en speciell solnedgång. Vi bodde på en ort som hette Kuta som jag inte glömmer tack vare dess säregna lukt. Överallt fanns rökelsekorgar som lades ut åt gudarna och spred en konstig lukt. Vädret kändes som en sval bastu. Ute på landet använde bönderna vattenbufflar som dragdjur medan vi åkte runt i våra turistbussar med aircondition. Hemresan gick snabbt. I Frankfurt fick vi springa från vårt Garuda-plan till det Finnair-plan som skulle ta oss hem. Det ledde till att de flesta hade sitt bagage kvar i Frankfurt också sin malariamedicin som var nödvändig efter en vistelse i Indonesien.

Med lite distans till tiden i Australien har jag enbart positiva minnen. Jag åkte för att lära mig engelska men jag lärde mig även mycket annat som jag kommer att minnas länge. I speciellt gott minne har jag alla de trevliga människor som jag stiftade bekantskap med och som tog väl hand om mig.

Leena Ranta

Min resa till USA, sommaren 2005

Den 27:e juni 2005 gav jag mig iväg på mitt livs hittills största äventyr. Jag fick lyckan att åka iväg på en 7-veckors resa till USA, West Virginia.

För den som inte vet, så ligger WV på USA:s östsida, med grannstater som Ohio, Kentucky, Pennsylvania, Virginia och Maryland. West Virginia är en av USA:s fattigaste delstater, vilket märktes tydligt med de stora klasskillnaderna som fortfarande fanns kvar. Staten är för övrigt känd för sina ”Hillbillies” (människor som bor i bergen, arbetar i gruvor och skog, dessa är dock ej så vanliga längre) och för sin underbara natur.

Jag blev placerad i en familj cirka 25 km från West Virginias största stad; Charleston. Mamman, Sheree, pappan, Joe och deras 7-åriga dotter Savannah var helt underbara, och jag blev så hemmastadd hos dem så att jag under mina 7 veckor inte hade hemlängtan en enda gång (vilket till och med förvånade mig själv).

Mamman jobbar som hundfrisör i Charleston (eget företag), vilket var något helt nytt för mig; hade aldrig förr sett hundar med ”frisyrer” och lackade naglar. Pappan är brandman, så han tog mig med till flera brandstationer, jag fick till och med äta frukost med brandmännen.

Vi simmade väldigt mycket, shoppade, körde fyrhjuling, var på baseballmatcher och så vidare. Under hela min vistelse hade vi mellan 25 och 45°C varje dag, med inslag av våldsamma och häftiga åskskurar. Djurlivet var rikt; med sköldpaddor, harar och hjortar som sprang över vägarna hela tiden.

Höjdpunkten på resan var vårt besök hos släktingar till familjen i New Jersey, och när vi for och hälsade på Cheyanna (Sherees 24-åriga dotter) i New York. Jag skulle ha kunnat stanna där i veckor om tid hade funnits, men tyvärr hann vi bara vara där en helg. NYC är den mest förtrollande och underbara stad jag någonsin besökt. Vanligtvis brukar jag inte gilla stora städer, men med denna var det något speciellt!

Av allt jag såg under min resa kan jag bara säga att USA verkligen är som på film ... människorna, bilarna, husen, ja, allt! Jag lärde mig att man verkligen kan trivas jättebra också på andra ställen än i lilla Nykarleby. Nu har jag också många kontakter i USA, vilket kan vara fördelaktigt ifall jag önskar att återvända dit. Tanken är lockande.

8 augusti var jag hemma igen, och visst var det skönt, trots en underbar resa. Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att göra denna resa, den gav mig otroligt mycket och det är något jag aldrig kommer att glömma!

Ida Strandberg

[Inf. 2007-04-09.]