»Rök inte, unge man!» . . . bad hon — »det är så skadligt för slemhinnan.»
     »Jaså . . . var då?»
     »Halsens, naturligtvis. Och magens.»
     »Jaså . . . på det viset!» Han sög ivrigare på sin pipsnugga och hamrade, samtalet måste avbrytas. Men medan fröken Albertina Öster otåligt väntade med en ny varning på tungan, en mycket bevekande varning eftersom hälsan har så gruvligt många sårbara punkter, gick Tomas Indal i sakta mak ut genom tullgrinden
     "Rönnarna hade blivit tidigt röda, björkarna gulnade och fällde bladen. En höst utan regn. Följaktligen trippade mamsell Syring omkring på kyrkogården, vattnande några buskväxter som hon planterat kring ett järnkors.
     »Här har jag alla de mina församlade», sade hon nästan urskuldande till Indal som närmade sig längs en av gångarna. »Är här inte vackert?»
     Han bugade sig överdrivet djupt utan att svara.
     »Här hos de döda.»
     »Javisst, mamsell Syring, javisst.» Och han slog sig ned på en låg stenbänk som hans far låtit ditsätta — föräldrarnas grav var tätt invid. Gräsövervuxen och täckt av löv som vissnat.
     Hon fortsatte:
     »Bara genom att minnas det gör man sig själv rikrigt glad, tycker jag. När man vet att man ska dö. Och komma hit till de andra.»


Mikael Lybeck (1911) Tomas Indal.