Julvädret sådant som det skulle vara, milt och stilla med gott före och glesa, långsamt dalande flingor.

Därtill en bråd förberedelsens tid lagd till rygga, särskilt i några av herrskapsgårdarna. Tänkte man nu bara på slakten, till exempel — ett fasligt men rysligt nödvändigt ont, herregud!... ja då kändes det ju skönt att veta den överstånden eftersom ett värdigt firande och ett varaktigt minne av julen var därav beroende, till och med i större och mera ideellt anlagda samhällen. Visserligen fällde lilla syster en skvätt hemliga tårar av medömkan, i synnerhet grisarna fann hon så söta, men store bror som redan brukade smygröka efter maten gladdes grymt åt skinkan, syltan och korvarna. Maltstarkt svagdricka var bryggt och tappat på buteljer, med riklig tillsats av russin, allt slags färskbröd bakat och jämte tårtorna i förvar i skafferiet som luktade och pöste av välmåga. Samtidigt hade nästan alla rum bragts i en häpnadsväckande oordning för att sedermera kunna städas ordentligt — som det sades. Dyra och fredlösa dagar.

Natten före själva högtidskvällen vakade husets döttrar både gärna och länge kring förmakslampan, i skvattrande företagsamhet, med ett par bästa väninnor på besök och kaffepannan på glöd i kakelugnen. Då syddes de sista, försenade styngen i en eller annan soffkudde eller gungstolsmatta som en eller annan farbror eller morbror skulle överraskas med och låtsa bli hänryckt över. Och då spilldes lack på fingrarna och många förnumstiga ord på frånvarande bröder, kusiner och andra oartiga herrar. Men på något obekvämt bordshörn i matsalen skrev mamma julbrev till släktingar i huvudstaden, hon ville bara säga till om att klapparna i år måste bli färre än vanligt, för de där förlusternas skull, ja ja dem hon nämnde redan häromsistens. Samt önska en riktigt välsignad helg, med frid på jorden och mänskorna en god vilje.

När så morgonen upprann hämtades granen in, stången för julstjärnan restes i porten, sedan gällde det att ännu hinna med några bortglömda småinköp i bodarna.

Där var det utställning på nymodigt vis med allehanda grannlåter i fönstren. Och inom sitt begränsade område hade yngsta kontorsbiträdet hos Besman visat sig mäktig ett oväntat fantasiens uppsving som allmänt senterades [= uppskattades]. Redan från mitten av december svävade hans ande oinskränkt över hela det synliga lagret, manifesterande sig i en utsökt kontrast mellan diverse kramvaror och jordbruksredskap, girlander, pappersblommor, ett kantstött gipshuvud föreställande Dante, smutsgul vadd och mässingsglitter. Hans kropp däremot — som eljest bildade en så naturlig avslutning på pulpetstolen — hans kropp var i ständig, oscillerande rörelse bakom disken, och en rosafärgad kravatt utgjorde ett diskret försök att öka stämningen. — Utanför dalade flingorna långsamt ned över vita tak och vita gator.

Genom ett av sina tre fönster mot kyrkparken betraktade gamla mamsell Syring dem med vemodigt allvar. Flingorna falla, ack ja, virvla omkring i alla väderstreck, smälta, förrinna och dö. Hon hade nyss återvänt från kyrkogården och tänkte nu på sina bortgångna kära såsom hennes sedvänja var — kliande sig i hårfästet, om vardagarna med en strumpsticka, om söndagen med ett andäktigt pekfinger. Och hon suckade. I denna frälsningslöftets infrielsetid levde hon helst i det förflutna, tillåtande ingen att störa tankarna. Fåfäng möda att be henne — nej nej tack, hon ville vara för sig själv.

Äntligen kom då julaftonen, det tidiga mörkret föll jämnt över goda och onda. I stilla ensamhet åt mamsell Syring sin lutfisk och sin gröt — jämte tårtan som Tina bakat och sänt henne — varefter hon omsorgsfullt stängde dörren och begav sig ut på vandring. Fint utstyrd var hon, svart sidenklänning under kappan, den långa och smala urkedjan av guld hängande dubbel över bröstet.

Ingenstädes rullgardinerna nedfällda — överallt där hon gick fram längs de tomma och tysta gatorna kunde hon se in i klart upplysta rum huru människornas barn rörde sig om varandra kring granen som mittpunkt. Stjärngossarna mötte hon, det är sant, de larvade tisslande och tasslande ur den ena herrskapsgården i den andra, iförda vita skjortor och med otympligt målade masker för ansiktena. Men hon kände dem ändå på rösterna, åtminstone ett par av dem: en yngre bror till smedens Johannes och så Ölunds två pojkar — hon hade några slantar till hands djupt inne i muffen. »God jul, små vänner!»