Tidigt följande morgon i ottesången. Ljuskronornas och kandelabrarnas lågor fladdrade, drypande i korsdraget från tre dörrar som oupphörligt öppnades, stängdes och öppnades. Kyrkan var kall, kunde icke eldas, hela den församlade menigheten blåste rökliknande virvlar ur näsa och mun. Det hostades och spottades förskräckligt. Prosten själv stod på predikstolen, i päls och svart kalott, lilla syster hade på sig den nya vinterkoftan hon i går fick av mamma. Ära vare Gud i höjden! Store bror infann sig makligt och mycket sent, satt nu i en av de bakersta bänkraderna för att fullt motiverat få trängas med landsbygdens flickor. 

Men redan innan slutpsalmens sista vers förklingat under valven sammanträffade en hel hop herrar på stadskällarn för att ta juldropparna: ett oljigt, gulgrönt brännvin, kryddat med mystiska örter och lagrat alltsedan sommarn. Klockan var då ungefär halv åtta.


Mikael Lybeck (1911) Tomas Indal.