En konungason

ur

Den siste majgreven och andra österbottningar

av

P.W. Lybeck

[Förklaringar till några ovanliga ord i texten.]


»Originalens tid är förbi — kanske för alltid! Till och med på våran ort, som ändå i så mycket avspeglar den ’gamla, goda tiden’, får man söka dem med nål och tråd. Nog bli vi snart alla liksom svinfötter — som det en gång hette på Pehr Brahes kraftiga bildspråk» — anmärkte någon i det lilla herrsällskap, som den vackra, varma höstaftonen sammanfört på »Holmen» — det täcka sommarvärdshuset mitt i den skummande älven, som mellan branta stränder slingrade sig fram genom den gamla köpstaden vid Bottenhavets trotsiga våg. Det är redan länge sedan; säkert inemot tjugu år, tror jag. Men min vana trogen gjorde jag några anteckningar i min dagbok den kvällen och minnes den därför så väl.


 


Vykort av Brunnsholmarna och stadskvarnen från början på 1900-talet.

     Vi sutto, helt gemytligt småpratande, kring toddybordet på den murkna verandan bland strandalarne, och då och då kastade någon en brödsmula åt de silverglänsande löjorna, som slogo sina små ringar på ytan av lugnvattnet ovan forsen.
     »Jag menar — inföll nu samkvämets hederspresident, den populäre gubben Källebäck, före detta glasbrukspatron och skeppsredare — »jag menar att originalen i våra dagar äro flere än man tror; det fordras bara att ha öga också för dem. — och talaren plirade skälmskt på tvenne gamla östersjöskeppare i sällskapet. — Men för att nu inte tala om de ärade närvarande, som man brukar säga, och dock hålla sig till vår goda stad, så nog är då mannen, som står där borta på andra sidan älven vid brohuvudet och gestikulerar så ivrigt, nog är då han, Slarv-Bergman, ett original i sitt slag, det vill jag lova.»
     »Slarv-Bergman — är det inte den lustige, försupne, svenske skoflickaren?» — sporde intresserat en till orten nyligen inflyttad pedagog.
     »Jo, just han, den gamle, löjlige pratmakarn med den uppstyltade vältaligheten — troligen reminiscenser från lånbibliotekets romaner. Det är för resten han, som påstås vara naturlig son till Karl XIV Johan — si fabula vera» — svarade en av stadens närvarande urinnevånare.
     »Åh, inte har jag hört maken — en veritabel prins av ’Saxen och Syringen’ således! Finns det någon skymt av sanning däri — av sannolikhet, menar jag? Säg, farbror Källebäck, du som är så väl bevandrad i ortskrönikan» — utbrast nykomlingen med än större iver.
     »Tja’a, vem vet? » — lydde svaret. — »Nog är det mycket möjligt att sanning ligger därunder. Åtminstone berättades saken med anspråk på trovärdighet ren för fyratio år sen, då Bergman behagade arrivera till vår stad. Själv är ju Bergman en stor filur och har alltid hyllat satsen om att lite’ ljuga pryder tal, men inte tror jag att detta är hans eget påfund. I unga år var han nämligen mycket generad över ryktet och vidrörde det nästan aldrig självmant. Numera, sen han blivit gammal och slattrig, talar han, efter vad jag hört, esomoftast om historien; troligen för att göra sig intressant och få en pluring.»


     »Nå men, farbror, hur i all världen har den svenske kungasonen hamnat här i vår avkrok?» — insköt åter vår vän pedagogen.
     »Jo, därom kan jag ge besked, ty jag var med» — citerade patron Källebäck — »jo, det var i den mycket omtalade gamla, goda tiden, i de österbottniska sjö- och stapelstädernas gyllene ålder, då fartyg av många nationer flaggade på vår redd och fjärdarne här ekade av timmermännens taktfasta yxhugg på skeppsvarven. Tjärbåtarne dansade i våra forsar och savofinnarne voro våra bästa kunder. — Saimakanal var ännu icke byggd, sin landsända till gagn och Österbotten till evärdelig skada; all handel och köpenskap gick ännu de gamla svenska vägarna — västerut. Då hörde Östra Bottnen ännu andligen till Sverige, och Stockholm var dess huvudstad. Våra unge män av familj fingo, liksom jag, sin uppfostran på Barnängens ryktbara institut; och mången blev Uppsala-student. De förmögna borgarenes döttrar sändes i pension till Mälarstaden och brukade som avslutning på sin uppfostran, innan de på pappas egen skuta hämtades hem för att gifta sig, auskultera en vecka i ’Kungens kök’, där de i brist på nutidens hushållsskolor lärde sig laga den goda mat, för vilken Österbottens gästfria borgarehem voro berömda. — Men jag kommer från mitt ämne — jo, på den tiden, för omkring fyratio år sen, ankrade i vår hamn en svensk brigg och med den följde som jungman eller köksbiträde en brunögd, mörklagd yngling. Det var gubben Slarv-Bergman där borta. Den unge mannen blev här sängliggande sjuk, och då han ej kom på benen innan fartyget måste avgå, nödgades man lämna honom i land. Jag minns ännu mycket väl, huru den svenske kaptenen vid ett besök på min fars kontor bad denne taga sig an den sjuke, med ett löje berättande, att den unge mannen allmänt ansågs vara en son till Karl XIV Johan och med anledning därav av besättningen erhållit spenamnet ’arvprinsen’. Nåväl —’arvprinsen’ tillfrisknade omsider. Han låg nödtvunget här över den första vintern, livnärande sig med skomakeri. Men så blev han oförmodat gift med en av landets döttrar — och stannade här för alltid. Till en början gick det honom väl, ty han var en rätt skicklig yrkesman, men småningom tog supandet överhand. Opålitlighet och slarv skrämde bort kundkretsen, och efter hans dugliga, gudfruktiga hustrus död gick det alldeles herunter. Ungdomsnamnet ’arvprinsen’ förbyttes så småningom till Slarv-Bergman. En klipsk karl har han nog alltid varit, men tillika förunderligt naiv, eller också, och kanske troligare, har han alltid betraktat sina medmänniskor som stora narrar. Ödets många vedervärdigheter har Bergman, under en ofta anlagd tragisk mask, burit med humor och aldrig sviktande, svenskt skämtlynne. Så glömmer jag aldrig huru gubbstackarn vid ett tillfälle, då han blev dömd att för fylleri hållas inne på vatten och bröd, narrade borgmästare och råd i sittande rätt att skratta med sin i ynkelig ton framförda begäran om att någon gång av gunst och nåd bekomma en ’filbönke’ till omväxling i den enformiga kosten.»


     »Mina tankar dröja vid gubben Bergmans gåtfulla härkomst — ryktet härom jävas då åtminstone icke av hans utseende» — utbrast nu pedagogen fundersamt. — »Tvärtom, han bär sannerligen syn för sägen. Karl Johans i historieböckerna omtalade, kraftigt danade gestalt och högburna huvud gå visserligen icke igen i vår man. Men däremot de blixtrande, bruna ögonen, örnnäsan, den mörka teinten det lediga sättet, den sydländska livligheten och till sist den flödande talegåvan — det är ju Slarv-Bergman upp i dagen!»
     »Du sade det; och sen icke minst hela den andliga läggningen i övrigt, gascognarn — skrävelmakarn, full av bravader; Slarv-Bergman i varje tum. Och till råga på allt bär han förnamnen Karl Johan» — tillade en annan i sällskapet en smula sarkastiskt.
     »Bara en småsak fattas» — anmärkte en tredje stillsamt — »och det är hjältevirket; av sådant finnes, Gu’ nåde så visst, icke mycket hos den gode skomakarn.»
     Det var odisputabelt — och vi logo alla.
     Under förloppet av vårt samtal hade föremålet för detsamma kommit över bron till »Holmen». Med kränkt värdighet och ett imponerande: »Hut bonde, vik undan snabeln, så jag slipper förbi dig» — avfärdades den stornästa vaktkarlen på stället vid dennes försök att hindra passagen.
     Vi kunde icke låta bli att hålla ögonen på den originelle gubben, där han, iförd sin kännspaka buteljgröna syrtut och en skorstenshög, losliten cylinderhatt, fryntligt småmysande spankulerade omkring bland de åhörare av olika kön och åldrar, som en positivspelare samlat i en beundrande krets. Slarv-Bergman förnekade sig icke. På otroligt kort tid hann han ställa till en mängd små puts. Han satte krokben för småpojkarna, så att de »näsastyp», som det heter på ortens dialekt, tumlade om i gröngräset. Markattan på positivet nöp han i svansen, och då den vackra värdshuspigan passerade förbi lyfte han med käppkryckan behändigt upp hennes kjolfåll och kittlade henne högt uppe på skenbenet. Och oförlikneligt skenhelig var den förorättade oskuldsmin, varmed gubbkanaljen mötte flickans ursinniga blick.
     Med många små och välberäknade lovar närmade sig gubben Bergman under prat och teatraliska åtbörder småningom värdshusets veranda. I ett nu stod han, plötsligt tyst och oändligt menlös, nedanför trappan; huvudet på sned och hatten höviskt i hand. Men över det rörliga, sydländska anletet drog inom få minuter en mångfald av de mest olika uttryck. En botgörares skuldmedvetet ödmjuka uppsyn växlade omotiverat med miner av sublim enfald och en tjuvpojkes illmariga grimaser. Än bådo de bruna, blanka ögonen ett salvelsefullt: ’förlåt att jag är till’, än spelade de muntert, nästan spefullt, över sällskapet. Med respekt sagt, påminde i detta momanget den svartmuskige, lille mannen i sin oformligt stora silkesbrännare icke så litet om positivets grimaserande markatta, som också med en hög hatt mellan sina långa fingrar utförde vissa inlärda hälsningsceremonier. Och dock ägde gubben Bergmans yttre alla de ovan uppräknade karakteristika, som historien tillägger bernadotteska husets stamfader, men alla i lustigt förminskad skala. Slarv-Bergman var — så löjligt det än kan låta — en Karl XIV Johan en miniature, i fickformat, och verkade som sådan oemotståndligt komisk; ingen som såg honom kunde låta bli att dra på munnen.


     Så gjorde konungasonen, prinsen av ’Saxen och Syringen’, sin sirliga entré under vår verandas grönmålade tak. Till ingångsord valde han denna gång ur sitt rika rimförråd nedanstående sköna verser av egen fabrikation:

 »Konstnärn, han är alltid glad,
han sörjer ej för morgondag!
Skomakarn ock en konstnär är
utav det mest gedigna slag,
fast icke så han kallas plär.
Och när han gör sin komplimang,
så blygs han ej för någon man.
Lustigt, mina herrar, lustigt!
Goder afton, mina herrar, goder afton!»

     Skälmaktigt plirande under den silversprängda pannluggen väntade skomakaren-konstnären uppenbarligen på uppmuntran från åhörarenas sida, och då vi pliktskyldigast smålogo, ned steg han från pegasen och fortsatte på prosa. Hans sätt att tala var skiftande som hans miner och åthävor; ömsom gäckande, med en god portion galghumor och självironi, ömsom gråtmilt, melodramatiskt. I några flyende sekunder hade hans röst en klang av vemodigt allvar bakom de lekande orden. Med klingande, stockholmsk betoning höll han för oss följande lilla tal:
     »Min komplimang, mina herrar! Skomakarmästar Bergman hälsar eder! Hoppas jag icke stör? Jag tror nästan att min ringa person nyss ådrog sig herrarnes gunstbenägna uppmärksamhet. Eller hur, patron Prällebäck — ack, Källebäck menar jag, förstås; Gud förlåte mig man blir gammal och kan ej styra sin tunga!»
     »Ja, ja, tand för tunga, du arga skalk», skrattade brukspatronen och hötte godmodigt åt talaren, som efter ett låtsat försök att hissa en olycklig min helt småförnöjd tog vid igen:
     »En liten aftonassemblé, ser jag, för att på gammalt vis vid bålens rand hylla den sjunkande sol! Ja, dagen skall prisas om aftonen och hustrun sedan hon bränd är — såsom jag brukade säga åt min salig gemål, då vi någon gång voro av skiljaktiga meningar. Mina herrar ha ännu icke superat? Här doftar helt pikant från köksdepartementet; stekta nejonögon, tror jag, levande stekta nejonögon, charmant, med många små supar äkta Falubrännvin och lite’ bajerskt öl därhos. Det vattnas mig riktigt i munnen! Tja’a, vår lilla ort har sina délicer. Förr i världen, i välmaktstiden, kunde ock gubben Bergman få sig en läcker bit; en kotlett, en omelett, en fågelragu eller en stekt ruda. Lite’ kall fågel med ett glas vin var dock, om jag får vara uppriktig, min svaga sida. Ack, patron Källebäck! Till forna sällare da’r min tanke gärna återgår. Minns ni vår glada ungdomstid, då jag hade den äran att vara engagerad vid edra jakt- och fiskefärder?


     O, du min Skapare! Vilka ståtliga gravöl harpaltarne på den tiden fingo! Min gemål, den Gudsängeln, var för övrigt en presentabel matlagerska, hade tjänat i bättre hus. Såsen — anrättningarnas bouquet — lade jag själv hand vid, förstås; har varit gammal sjöman, kökschef om skeppsbord. Ja, det sjömanslivet, ett glatt liv är det; men någon god skola för unga män är det förvisso inte. Där lär man sig älska både det starka och det sköna. Om kvinnorna säger jag inte ett ont ord. De upphöjda varelserna äro bättre än vi; de ha varit de goda makterna i Karl Johan Bergmans liv. Och med den blygsamhet, som är mig egen, vill jag blott nämna att de icke varit alltför hårdhjärtade mot mig. De ha skänkt mig sin ynnest, de ha välvilligt tagit emot min enkla hyllning. Men det brännevinet, det brännevinet, det blev min olycka. Så kom jag på dekis — som det heter på latin. Inte för att jag tycker om det supandet — Gud bevare — men det är den stämningen; ja, mina herrar, som gamla akademici känner ni den nog. Man glömmer livets elände, man lyftas till högre rymder — till renare luft — med spritångorna. Huru skulle en stackars slarver som jag orkat leva utan den bedövningen! Jag har ju sett bättre dagar! Jag är ämnad till något bättre — jag är född till något bättre. Jag har lidit mycket i min levnad. Jag har lidit mycket, ren som barn — för min börd. Det var inte roligt för den lille pilten att få höra ett hjärtlöst: ’Tyst du, som ingen pappa har och vars mamma kallas mamsell!’ Och det» — vridande händerna — »då ens fader dock en gång blev — en gång var — ja, ja, de äldre herrarna i sällskapet känna nog till den historien, den tragiska historien om min börd och om ett mänskoliv, som blev förött. Min mor var ett utmärkt vackert fruntimmer, utmärkt vackert — och hon blev olycklig för sin skönhet.»
     »Har gubben ren en sticka eller spelar han teater för oss?» — viskade någon i sällskapet.
     »Bådadera» — svarade torrt en av de gamla östersjöskepparena, som hört Slarv-Bergmans historier många gånger. »Men för resten nog trodde alltid far min och hans samtida på gubben Bergmans konungsliga härkomst» tillade talaren eftersinnande.
     »Huru det gick till, fråga herrarna kanske» — fortfor emellertid gubben Bergman med samma flytande föredrag — »ja, det är ju en lite’ delikat historia; men det är så länge sen, det tillhör ren historien, om man så vill. Jag kan ju tala om saken. Det gick mycket enkelt till, mycket enkelt. Min mor — den firade, unga skönheten — var tvätterska på Karlberg, krigsskolan, herrarne vet. Så begav det sig, att den store fransmannen, hyddans son från Pyrenéernas fot, han som ödet lyftat upp på Sveriges urgamla konungatron, en vacker majdag gjorde ett besök på Karlberg. Huru det nu härvid i enskildheter bar till kan jag inte riktigt säga, men den höge besökaren fick syn på den unga kvinnan, vacker som vårdagen själv, och det gick såsom det står i Skriften, i konung Davids levnadshistoria, om den sköna Bethesda eller Batseba, vad hon nu hette: ’Hon fann nåd för konungens, sin herres ögon’. Och så upprepades Die alte Geschichte — mellan den höge herren och dottern av folket. En hovlakej — en skaffare — en mycket fin person, vad vet jag, sökte upp den fattiga flickan och med fagra ord och löften förmedlades ett möte med den förlibte fursten — — — och jag blev till — till min olycka.»


     En suck och en blick mot himmeln.
     »Si non è vero, è ben trovato» — hördes en låg anmärkning.
     »Va’, va’ falls? Rov-rov-rovato!» — högg gubben Bergman hetsigt in. — »Är det en rövarhistoria? Nej — djävulen i min själ och sju stjärnor i mitt svenska hjärta! Min moder kände mycket väl igen vem den huldrike älskaren var, ehuru han aldrig gav sig tillkänna och aldrig sade ett enda svenskt ord, utom: ’Ma cherie’. Och ännu på sin dödsbädd svor hon inför mig, sin ende son, att han, högstdensamme, och ingen annan var mina dagars upphov. — Ja, mina ädle herrar, mitt öde är icke vanligt, det är — tragiskt, icke sant? En konungason, som blev en fattig skoflickare! Outgrundliga äro Herrans vägar, såsom min gemål — Gud fröjde själen — brukade säga. Mine gode herrar! En slant åt gubben — till en tår på tand åt den gamle, att han må söka glömma och att sinnets bitterhet må mildras, när han tänker på sitt grymma livsöde! En konungatron — en skomakarpall, vilken kontrastverkan! Som en målare, den jag en gång hade lyckan att betjäna, brukade säga» — och den gamle torkade ur ögat en tår, som icke fanns där.
Gubben fick sin slant och flere därtill som så mången gång förut; och särskilt frikostiga voro de, för vilka hans »tragiska livshistoria» hade nyhetens behag.
     »Bergman hade bort bli aktör» — begynte en av de yngste i sällskapet, men avbröts ögonblickligen av den tilltalade med en välspelad gest av sårad värdighet:
     »Herr Bergman, om jag får be!»
     »Nåväl, nåväl, bäste herr Bergman! Fattig, men stolt, en äkta spanjor! Det är mycket rätt, ber om ursäkt» — fortsatte den andre, godmodigt leende. — »Jag ville bara säga, att det synes mig som om herr Bergman haft fallenhet för skådespelaryrket. Det skulle bestämt ha mildrat sinnets bitterhet att åtminstone få spela kungar och prinsar och hjältar och skälmar och förskräckliga bovar och ädla rövare, som dåra och bedraga sköna grevinnor och andra änglar i jungfruhamn.»
     »Aja, åja, min unge herre» — log den gamle, smått smickrad. »Man har icke sällan tillagt mig en viss talang; och jag tror nästan att mina anlag gått åt det hållet. I min ungdom var ju teatern mycket guterad i Stockholm. Jag minnes ännu mamsell Högqvist — den gudomliga Emilie! Ah, min Gud! Men det är nu ändå som det kan med den teatern; komediant, gycklare — intet anseende.»
     I detsamma skymtade i dörren till restaurationen en junonisk gestalt, vår präktiga värdinna — den fyratioåriga, men ännu vackra värmländskan, fröken Fagerholm.
     »Ah, ser man på! Här ha vi fader Bergman! Gamle syndare, äntligen får jag eder fatt, ett ordentligt tag i vingbenet!» — började den värda damen ivrigt, men hon fick ej fortsätta. I största hänryckning och passionerat tryckande handen mot hjärtat utropade Bergman:
     »Ack, min landsmaninna, min sköna, älskvärda landsmaninna! Jag känner mig lycklig! För edra fötter — i de små, näpna aftonskorna — nedlägger eder gamle landsman sin enkla hyllning. Tag den gunstigt emot! Vi ha höst, men ni är dock alltid sommarn, högsommarn. Ja, det är som jag brukar säga: kvinnan är skönast i blomman av sin medelålder. Vilken hållning, vilka ögon, vilken hy och det charmanta håret — får jag lov att fråga: är det eget?»


     »Nej, stopp nu, gubbe lilla, här duga inga krumbukter» — avklippte den sköna landsmaninnan resolut. — »Hör nu, Bergman, vart har min lilla Petunia tagit vägen? Blomman, med kruka och allt, ha vi saknat sen den dagen ni senast behedrade mitt ringa hus med edert älskvärda besök — den försvann på samma gång som Bergman försvann. Ett märkvärdigt sammanträffande eller hur — gamle lurifax! Ni borde skämmas! Se nu till att den kommer tillbaka och det strax, eller vill Bergman ha polisen på halsen? Nu är det allvar!»
     Slarv-Bergmans uppsyn hade till en början fullkomligt förvandlats. Ytterligt generad tittade han under lugg på de obekanta i sällskapet. Han hostade och han harklade sig, sökande efter ord till försvar. Men så, ett-tu-tre, fann han sig och med spelad nonchalans utbrast han:
     »Ah! Bästa mamsell Fagerholm — er lilla, söta Petunia, ja — tja’a — vänta, var har jag sett den? Jo, jag tror att jag minns, den stod på er förstugutrappa — jag råkade passera och så — så — fastnade växten mig mellan tårna ja, d. v. s. jag tänkte att jag kunde få låna den på någon dag — att sprida lite’ skönhet i den fattige skoflickarens vindskammare. Huru vacker står den ej på fönsterbrädet mot den klara höstluften! Och vilken skön doft — jag älskar det sköna i alla former, men lukten är dock det högsta av alla sinnen! Ja, jag ville bara säga, att lånet genast skall återställas, genast — jag skyndar — jag sky-y-yndar» — och den tokige gubben drog till med ett sannskyldigt operatremulando.
     Vi kunde igen inte låta bli att dra på munnen åt den musikaliskt-mimiska prestationen och de löjliga, dansande pas, varmed gubben i tillgjord brådska låtsade hasta i väg. Till och med den förargade mamsellen kunde ej hålla sig riktigt allvarsam, och knappt uppfångade den gamle spjuvern en skymt av löje förrän han emfatiskt utbröt:
     »Hon ler! — Gud ske lov! Hon ler!»
     Spelet var vunnet. Skrattet bröt lös, situationen var räddad — molnet hade gått över, det blev intet allvar av.
     Men gubben Bergman var en klok karl, när han ville. Det hade osat bränt omkring honom och han förstod att retirera i rättan tid, med bibehållen krigsära. Hans sortie, som hotat att bliva en smula obehaglig, blev lika glansfull som hans entré. Muntert svingande sin hatt till avsked lomade han av efter välförrättat värv.
     »Har den äran, har den äran, hoppas att jag icke uppehållit! Eder skål, mine herrar, eder lyckas skål skall gubben tömma» — hörde vi ännu i fjärran deklameras.
     Vårt löje dog bort; och länge följde våra blickar nästan vemodigt konungasonen, där han, sjuttioåringen, med en ynglings spänstiga steg vandrade bort på den sviktande spången över älven.
     »Det var en egendomlig företeelse. Nog märks det, att han icke är en av detta landets barn. Maken till frasmakare har jag inte hört. Hälften skälm och hälften narr, eller hur? Har gubbstackarn dessutom långa fingrar?» — undrade, spörjande, en av främlingarna i sällskapet.


     »Jo, skam till sägandes» — upplyste allvarsamt patron Källebäck — »är gubben Bergman tjuvaktig som en skata, men gemytligt, på sitt eget, oefterhärmliga vis; och aldrig har det hittills fallit någon in att göra sak av det. Man sänder vanligen, när skäl till misstanke yppats, endast ett skarpt bud till honom med uppmaning att hämta tillbaka det stulna, och då gör gubben det beskedligt, om han är den skyldige. Månget välment och ärligt förtjänt kok stryk har hans svaghet dock inbringat honom från vänners och grannars sida. Bergman är tydligen född kleptoman; en tillfällighetstjuv i fyllan och villan, men det är endast små snatterier han gjort sig skyldig till. Genom sin fyndighet har han emellertid räddat sig från mången självförvållad knipa. En gång, för mycket länge sen, var jag själv vittne därtill. Det var i ’vår glada ungdomstid’ — som Bergman nyss kallade den. Stadens unga herremän anlitade då med förkärlek ’arvprinsen’ som roddare på sina jakt- och fiskefärder. Han var rask och trevlig, och humöret oförbränneligt. Som gammal sjöman var han road av livet i båt och han hade en makalös fiskelycka. Väl fick man räkna silverskedarna vid hemkomsten, och hans rikedom på utvägar att olovligen tulla flaskorna var fast otrolig. Det är nog från de glada sommarfärderna hans smak för ’kall fågel och ett glas vin’ daterar sig. Nåväl, på en sådan fisketur tvang jag Bergman, som rodde mig, att, oaktat hans livliga men omotiverade protester, lägga till vid en norsk bark, som låg på vår redd. Sedermera fick jag veta att Bergman någon vecka tidigare emottagit den norske kaptenens och besättningens söndriga skodon till reparation, men sålt dem och supit upp pengarna; nu undgick emellertid den skälmen upptäckt genom att till oigenkännlighet svärta sitt ansikte med sot från en stekpanna, som vi råkade medhava på vår utflykt. Slarv-Bergman är en smula förvandlingskonstnär, och en annan gång bar han sig åt som följer. Han hade helt fräckt gått till en smörbonde på torget och tillägnat sig en liten smörbytta, bedjande bonden följa sig hem för att få betalning. Bonden dröjde godtroget några ögonblick innan han följde efter Bergman, som han inte kände. Denna korta stund begagnade den skojarn för att byta hamn. Med några tändsticksstumpar förvandlade han den Bernadotteska familjenäsan till en veritabel uppnäsa; blåste upp kinderna, vände ut och in på ögonen och tufsade till sin peruk, så att bondstackarn inte kände igen honom, utan lät honom oantastad gå sin väg, med byttan under rocken — till outsägligt jubel för gatpojkarna, Bergmans medsammansvurne och trogne beundrare.»
     Patron Källebäck tystnade, men än en gång gjordes en fråga om gubben Bergmans nuvarande ställning och födkrokar?


     »Jo, det har gått så långt» — fortsatte då patronen, beredvillig som alltid — »att Bergman numera ligger fattigvården till last. Som rotehjon vandrar han från gård till gård, året runt, för att få uppehälle och tak över huvudet. Härom talar han dock aldrig, utan är fortfarande den ’fattige skomakarn’. Med mete och bettlande skaffar han sig då och då en slant till det kära brännvinet. Rotehjonens lott på vår landsbygd är som var man vet inte avundsvärd; ovälkomna och illa sedda som de äro nästan överallt. Men Bergman är ett undantag. Bättre hållen rotegubbe finns inte. Han är, som ni sett i afton, samma muntra kurre som han alltid varit; sitt ’tragiska ödes’ överman. Med sina infall, sina tokroliga småputs och historier roar han folket, både gamla och unga. Haln lappar barnens pjäxor och till gengäld omhuldas han på bästa vis av bondvärdinnorna, som, enligt vad det berättas, t. o. m. traktera honom med kaffe på säng om vintermornarna. Hos kvinnfolket har Bergman för resten alltid varit en gunstling, och i unga år var han t. o. m. en liten Donjuan, med en viss förkärlek för — de gifta kvinnorna. Många ägg har nog den gamle göken lagt i andras bo. I mer än en familj i nejden uppenbarade sig plötsligt i den linhåriga barnaflocken en liten pilt med pigga, bruna ögon och kroknäsa — och där, sade grannarne skadeglatt, har nog Slarv-Bergman varit framme. En gång höll en sådan misstanke på att kosta Bergman livet, i det att en svartsjuk äkta man illa tilltygade honom. — Av äkta säng har Bergman haft hela famnen full av barn, men dessa ha icke gjort honom någon fröjd. Hans gemål skänkte honom många små ’vackra prinsar och prinsessor’; men — prinsarne började supa redan i ynglingaåren och dogo alla unga; och prinsessorna, ja, de blevo alla — alla — olyckliga för sin skönhet. — Tja’a, go’ vänner, nu ha vi då grundligt avhandlat det gamla originalet, Slarv-Bergman, men mycket, mycket kunde ännu om honom förtäljas — sju stugor fulla kunde om honom och hans påhitt ännu berättas, men de förlora alltid vid återgivandet — de måste ses, och det är situationen, som ’gör’ dem.»
     »Men, go’ herrar, nu sticker doften av de stekta nejonögonen också mig i näsan. Vår lilla ort har sina délicer som den gamle läckergommen nyss så sant uttryckte sig. Vår splendida supé är bestämt serverad? Låtom oss gå in — go’ vänner — suparne kallna!»


     Vid samkvämet den höstkvällen i Holmpaviljongen såg jag för sista gången hjälten i denna lilla skildring. — Nu finnes han ej mer.
     Jag erinrar mig ännu livligt en midvinternatt i början av 1890-talet. Jag stod länge i fönstersmygen, beundrande det vackra snölandskapet framför mig i dess sällsynt praktfulla belysning. Månens och stjärnornas stilla, klara ljus föll över den rimfrostskrudade skogsparken och norrskenet sprakade sporadiskt. Allt var tyst; död låg jorden i sin vita svepduk, endast den obetvingliga forsen sorlade helt sakta. — Klockan slog tolv, jag ögnade på termometern. Den angav 30 köldgrader. Så gick jag till vila.
     På morgonen följande dag nådde mig budskapet om att Slarv-Bergman var död. Han hade aftonen förut, full och säll som så mången gång tillförene, från staden vandrat hem — till rotegubbens nådevrå i bondens stuga — och på den vägen lagt sitt trötta huvud till ro i snön. Där, på den kalla, hårda skarbädden, fanns gubben i morgonbrytningen ihjälfrusen. Över det gamla anletet vilade, berättade man, ett stelnat, lyckligt leende; oskrymtat den gången — nu spelade gubben Bergman icke mer.
     Den gnistrande drivan i norrskensnatten blev konungasonens lit de parade — vinterhimmelns facklor kandelabrarna kring katafalken.


Paul Werner Lybeck (1911, postumt) ur Den siste majgreven och andra Österbottningar.


Enligt mitt tycke den bästa novellen i samlingen. De övriga novellerna som ingår är "Den siste majgreven", "Liksom i fornsagan", "Matts Mattsson Dalabacka", "På Ljungaråsen" samt "Sägnen om lille Mårten-Timmerbas och hans undersamma hemfärd från Rysshedningaland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några förklaringar:
skoflickareskomakare
»si fabula vera»

?

jävas motbevisas
teintenansiktsfärgen
syrtutåtsittande rock med långa skört
loslitenluggsliten?
délicerdelikatesser
»Si non è vero, è ben trovato»"Om det inte är sant, så är det bra påhittat"
guteradeller "gouterad", uppskattad
junoniskyppig, om kvinna
passteg
byta hamnbyta skepnad
bettlandetiggeri
Tillbaka