Magasinsstaten, kam., kollektiv benämning på alla de personer, hvilka från midten af 1700-talet till 1870-talet af staten fast aflönades för att i hufvudstaden och alla län handha kronans spannmålsrörelse. De oftast stora och gedigna byggnader, i hvilka kronans spannmålsräntor förvarades, kallades kronomagasin. Föreståndarna för magasinen benämndes proviantmästare l. magasinsförvaltare. Magasinsförvaltaren utfärdade sina tjänstehandlingar från kronomagasinskontoret och biträddes vid varans skötsel af fast anställda magasinsdrängar. Förvaltningen af samtliga kronomagasinen med all räntespannmål jämte varans försändning, försäljning eller utborgning till föda och utsäde i missväxtår sammanfattades i uttrycket ”magasinsväsendet”. Denna förvaltningsgren, som var fullt ordnad 1748, var 1788—93 ställd under en särskild direktion, öfvertogs sedan af Statskontoret, men öfverlämnades 1794 till kommitterade vid den till följd af 1786 års riksdagsbeslut stiftade Allmänna magasinsinrättningen. 1798 kom Allmänna magasinsdirektionen till stånd och öfvertog ej blott statens magasinsväsen, utan äfven kronobagerierna och fältproviantmagasinen samt bestyret att hålla trupper och fångar med bröd. Åt denna direktion, som bestod af 4 (tidtals 8) led. utom ordf., uppdrogs jämväl förvaltningen af statens brännvinsaffärer, och för alla dessa ärendens beredning utvecklade sig kring direktionen ett stort ämbetsverk. Kansliet räknade en tid 9, kammarkontoret 6, revisionskontoret 7, kassakontoret 2 och bokslutskontoret 3 ord. tjänstemän. Särskild ombudsman var hos direktionen anställd, och äfven advokatfiskalskontor fanns. Verkets hufvudbok kräfde 2 1/2 års arbete efter redovisningsårets utgång, och antalet af de under direktionen sorterande inrättningarna i olika landsdelar var betydligt.

Exempelvis i Stockholm funnos 1810, utom slottsmagasinet och kronobageriet, Ladugårdslands bränneri och lagerkällare (med kronoinspektor, 2 bokhållare och faktor), Tanto bränneri (med inspektor och bokhållare), Maria bränneri och lagerkällare samt Katarina lagerkällare och magasin (hvartdera med sin förvaltare), vidare Kungsholms bränneri och lagerkällare (med inspektor, faktor och försäljningsbokhållare) samt kronolagerkällrarna under Riddarhuset och Börsen (med hvar sin faktor och försäljningsbokhållare). Alla dessa i hufvudstaden befintliga inrättningar lydde närmast under en hos direktionen anställd öfveruppsyningsman. Kriget 1808—09 hade till stor del medtagit de samlade fonderna; och direktionen kom sedermera i beroende ställning till rikets ständer, där efter hand den uppfattningen gjorde sig gällande, att direktionens inflytande på spannmålshandeln i riket verkade menligt och att hela den vidlyftiga apparaten borde indragas. Slutligen nekade ständerna direktionen ett begärdt kreditiv, och K. M:t beslöt 17 mars 1824 dess upplösning. Utredningen kräfde så lång tid, att slutlikviden mellan statsverket och ”f. d. allmänna magasinsfonden” kunde ega rum först vid slutet af 1829.

Statskontoret återfick genom k. beslut 16 maj 1826 de s. k. magasinsärendena, till hvilka sedermera hörde endast förvaltningen af kronomagasin, kronobagerier och undsättningsfonden (se d. o.). — Som förut är nämndt, kan magasinsväsendets ordnande räknas från 1748, då K. M:t resolverade att, som i hvarje län funnes kronomagasin, där kronans behållna spannmål kunde inlevereras, tilläts icke allmogen längre att lösa skattespannmålen med penningar, utan skulle räntan, kronotionden, kronoarrendet, hästvakansafgiften o. s. v., bestående mest i råg och korn, forslas till ”närmaste kronomagasin”. Leveranserna skedde häradsvis på af länsstyrelsen bestämda dagar. En för hela häradet gemensam forlista uppgjordes af kronofogden och öfverlämnades till länsmannen, som på den bestämda dagen åtföljde den långa foran för att upprätthålla ordningen bland allmogen. Vid framkomsten till magasinet skedde mätning, hvarvid länsmannen höll ”kontroll-annotation”. Emellertid inträffade på 1800-talet förändringar, genom hvilka spannmålsleveranserna alltmer minskades; och då slutligen räntan och tionden omsattes i penningar samt penningarrenden infördes i st. f. spannmålsarrenden, blef hela magasinsinrättningen öfverflödig. Genom k. br. 14 juni 1871 förordnades, att kronomagasins- och kronobagerirörelsen i landsorterna skulle med 1871 års slut upphöra. En del magasin hade redan förut indragits. De återstående, som då äfven upphörde, voro de i Norrköping, Linköping, Vadstena, Visby, Torsebro, Malmö, Landskrona, Göteborg och Karlsten jämte 24 reservmagasin samt kronobagerierna i Göteborg och Kristianstad. Därefter återstod endast slottsmagasinet (se d. o.). Khg.