Nejonögon

Nejonögon (ty. neunaugen) [nioögon], Petromyzontidae, zool., utgör en familj inom ryggradsdjurgruppen Cyclostomi l. rundmunnar. Kroppen är ållik, fjäll-lös, framtill nästan cylindrisk, baktill sammantryckt från sidorna. Näsöppningen, som är belägen midt på. hufvudets öfversida, fortsättes i en gång, hvilken slutar blindsäcklikt och i utbildadt tillstånd har sin bakre ända belägen mellan främre delen af ryggsträngen och matstrupen. Sju gälöppningar finnas på hvardera sidan af framkroppen. Hos larven ligger gälhålan i omedelbar fortsättning med svalget framåt och matstrupen bakåt, så att all föda tillsammans med respirationsvattnet måste gå genom gälhålan. Under metamorfosen tillslutes den bakre passagen, och en ny matstrupe bildar sig ofvanför gälhålan. Respirationsvattnet måste då gå både in och ut genom gälöppningarna. Gälskelettet afviker i så måtto från fiskarnas, att det ligger helt ytligt och ej utgöres af skilda bågar, utan af ett sammanhängande gallerverk. Tänder fullt motsvarande de öfriga ryggradsdjurens saknas; däremot är munnen väpnad med horntänder af olika form. Stjärt- och ryggfenor finnas. Ryggsträngen är kroppens viktigaste stödjande organ; dessutom finnas i bålregionen öfre broskiga bågar, i stjärtregionen finnas både öfre och undre bågar. Egentlig magsäck saknas; tarmen är utrustad med ett spiralveck. Man skiljer på 4—5 olika hithörande släkten med omkr. 20 arter. Åtminstone en del hithörande arter vandrar ifrån hafvet upp i älfvarna för att leka samt tillbringar ett slags larvstadium i dessa. Måhända föra alla ett i viss mån parasitiskt lefnadssätt, i det de suga sig fast vid andra fiskar och äta sig in i deras kött.
L-e. [Leche, V., professor vid Stockholms högskola.]

Flodnejonögat l. nättingen (Petromyzon fluviatilis).Af hithörande släkten nämnes här nejonögonsläktet, Petromyzon: två ryggfenor, af hvilka den bakre sammanhänger med stjärtfenan; den i munnens främre periferi liggande skifvan ("framtandskifvan") är blott i hvardera ändan försedd med en upphöjd knöl eller spetsig tand. De till Skandinaviens fauna hörande arterna uppfattas vanligen som tillhörande tre skilda arter. En, hafgsnejonögat, lamprick, sugare, anprejare, sillapipare, Petromyzon marinus, har munnens framtandskifva så kort, att dess båda tänder stå tätt intill hvarandra; ryggfenorna långt åtskilda. Rygg- och kroppssidor gulhvit eller gråaktiga, marmorerade med svartbrunt eller olivgrönt. Hafsnejonögat uppnår en längd af omkr. 70 cm., stundom mera. I Sverige förekommer det tämligen sparsamt längs västkusten genom Öresund samt upp till Kalmartrakten i Östersjön. Liksom samsläktingarna suger det sig fast vid andra fiskar och äter sig in i dessa. I maj uppstiger det i älfvarna för att leka. Rommen lägges på bottnen i en grop eller fåra. Köttet är utom vid lektiden välsmakande, men ätes mångenstädes icke. I Sverige är fisken ej föremål för något särskildt fiske.— Nära besläktade äro de två återstående arterna, nättingen, flodnejonögat, Petromyzon fluviatilis (se fig.), och lilla nejonögat l. igelnejonögat (Petromyzon branchialis, P. planeri), hvilka skilja sig från hafsnejonögat därigenom, att tänderna på den halfmånformigt böjda framtandskifvan äro åtskilda från hvarandra. Ryggfenorna äro hos nättingen tämligen långt skilda.

Hos lilla nejonögat (igelnejonögat) sitta ryggfenorna tätt tillhopa, och tänderna äro ej så tydligt utbildade, utan trubbiga, liksom afnötta. Denna sistnämnda art står därför närmare larvstadiet, under hvilket dessa fiskar länge ansetts såsom ett särskildt släkte: linålen (Ammocoetes). Nättingens utveckling ur detta. s. k. ammocoetesstadium är ännu ej uppvisad, men däremot har A. Muller kunnat följa igelnejonögats utveckling ur dess ammocoetesstadium. Att den i våra norrländska älfvar talrikt förekommande linålen är larvstadiet af nättingen, är väl emellertid föga tvifvelaktigt, och det torde väl kunna ifrågasättas, om nättingen och lilla nejonögat verkligen äro skilda arter. I larvstadiet (hos linålen) äro sugskifvan och tänderna ännu icke utbildade, gälöppningarna ligga liksom insänkta i en fåra, och till de två ryggfenorna finnes blott en antydning genom en insänkning. I detta stadium ligga dessa fiskar nedgräfda i leran eller sanden på bottnen samt lefva antagligen af de mikroskopiska djur och växter, som förekomma bland bottenslammet. Enligt Müller dö nejonögonen strax efter fortplantningen, som sker tidigt på våren, men ersättas åter genom de larver (linålar), som under vintern utbildas till fullt utvecklade nejonögon. Nättingens största längd torde vaora 42—50 cm, igelnejonögats 32 cm. Färgen hos båda är växlande (svartgrön eller stålblå på ryggen). Lilla nejonögat förekommer allmänt i smärre åar och bäckar; den vandrar från större upp i smärre vattendrag för fortplantningens skull; dessa vandringar företagas om våren kort före leken. Nättingen vandrar från hafvet upp i älfvarna på hösten. Den leker på våren, vanligen i början af maj, och är vid östra kusten af mellersta och norra Sverige föremål för ett ej så obetydligt fiske uti s. k. nättingstinor eller nättingsstockar, som utsättas invid stränderna. Nättingen är såsom färsk, halstrad och serverad med ättika, en ganska välsmakande fiskart, men största delen sändes i handeln såsom rökt. I älfvarna på västra kusten synes den ej vara föremål för fiske, och i Norge förekommer den tämligen sällsynt. Igelnejonögat är därstädes såsom hos oss ganska vanligt i mindre, rinnande vattendrag.


Nordisk familjebok (1913) R. L.
[N. R. Lundberg. I detta band förekomma signerade artiklar af följande bland den första upplagans ej ofvan nämnde samt af denna upplagas genom döden bortryckte medarbetare:].


Läs mer:
Innehållsförteckningen till kapitlet Nejonögon.