Tändstickor, s t r y k s t i c k o r (ty. zündhölzer, streichhölzchen, fr. allumettes, eng. matches), små likformade trästickor eller s. k. vaxstickor (se nedan), i hvilkas ena ända finnes en af dels syrerika, dels lättantändliga ämnen sammansatt tändsats, som fattar eld vid rifning antingen mot hvilken skroflig yta som helst eller mot ett särskilt beredt plån. I det förra fallet kallas stickorna fosforstickor, svafvel-, seskvi-, eller paraffinstickor, i det senare fallet säkerhetständstickor. Föregångare till de modernare tändstickorna voro dopp-elddonen och de s. k. Congreveska strykstickorna (se  E l d d o n, sp. 165). Fosfortändstickorna lära ha uppfunnits redan 1816 af franske kemisten Ch. Derosne, men kommo i marknaden först i början af 1830-talet. Dessa stickors tändsats bestod då af kaliumklorat, gul fosfor och gummi samt var ytterst lättantändlig. För att minska eldfarligheten ersatte Trevany (1835) kaliumkloratet med ämnen, som mindre lätt afge syre, såsom mönja, brunsten, blysuperoxid. Den fint fördelade gula fosfor, som ingår i tändsatsen på fosfortändstickorna, gör dock dessa mycket eldfarliga och dessutom i hög grad giftiga. I Sverige är försäljning af sådana tändstickor därför numera lagligen förbjuden. 30 okt. 1844 erhöll svensken G. E. P a s c h (se denne) patent på en af honom gjord grundläggande och storartad uppfinning, som gick ut på, att tändstickor med ungefär samma sats som i de nuv. säkerhetständstickorna, kunde tändas mot ett s. k. plån, till hvilket han hade förlagt fosforn i den röda form, som han kallade fosforoxid, men som i verkligheten var en oren amorf fosfor. Denna genialiska idé att sålunda utesluta fosforn ur stickornas sats och förflytta denna till ett plån, varpå de lätt kunde tändas, på samma gång som den giftiga gula fosforn gjordes öfverflödig, har varit af den allra största betydelse för tändstickstillverkningen och gett åt namnet Pasch en af de mest framstående platserna i denna industris utvecklingshistoria. Från Tyskland har försökts åt detta land ge äran af nämnda uppfinning, detta har skett på ohållbara grunder.

I svafvel-, seskvi- och paraffin-tändstickor ersättes tändsatsen den gula fosforn af fosforseskvisulfid och amorf fosfor; de förstnämnda neddoppas före tändsatsens anbringande i smält svafvel, de senare i paraffin. På grund af den röda fosforns svårantändlighet är dock dess användning i tändsatser mindre fördelaktig. Paschs idé att anbringa amorf fosfor på ett plån, mot hvilket stickan strykes, utgjorde lösningen af hela tändsticksproblemet. I Paschs patent låg principen till de sedermera 1855 af Johan Lundström patenterade och nu öfver hela världen kända svenska  s ä k e r h e t s t ä n d s t i c k o r n a. Dessas tändsatser bestå af dels ett bindemedel, såsom lim eller gummi, dels af två syregifvande ämmen, såsom kaliumklorat, mönja eller brunsten, dels friktions- och fyllnadsämnen, t. ex. glaspulver, rödfärg, pimsten m. m. Tändsatserna fästas i vått, degformigt tillstånd vid trästickan, som blifvit indränkt med paraffin. Plånen äro bestrukna med röd fosfor och pulveriserad svafvelkis eller andra hårda ämnen. Det vid gnidningen uppkommande friktionsvärmet syrsätter den röda fosforn, hvarvid tändsatsen fattar eld. De välbekanta svenska säkerhetständstickorna, hvilka icke innehålla några giftiga ämnen, äro indoppade till visst djup i ett fettämne med låg flampunkt (paraffin, stearinsyra) för att förmedla lågans öfvergång från satsknoppen till stickan.

S ä k e r h e t s t ä n d s t i c k o r  tillverkas på följande sätt. Stockar af asp (eller barrträd) afsågas till kubbar, som vanligen ”basas” (upphettas) i ånga. Sedan barken aflägsnats, svarfvas kubbarna på maskin under kringvridning mot ett eggjärn, som utskär dem till faner af en tändstickas tjocklek, och detta faner delas samtidigt, genom insnitt af ”ritsar”, i smalare skifvor af en tändstickslängds bredd. I en särskild maskin, ”stickhack”, staplas dessa skifvor på hvarandra och afskäras medelst en upp- och nedgående knif till stickor af kvadratisk genomskärning (en knif skär ända till 40,000 stickor i minuten). För att förebygga, att tändstickorna glöda, sedan lågan släckts, neddoppas därefter de sålunda framställda stickorna i ett impregneringsbad, bestående af fosforsyra och vatten i lämplig blandning, och torkas sedan i varmluftsskåp. Äfven för framställning af askämnen användas kubbar, som svarfvas till faner, i hvilka ”ritsar” göra lagom djupa snitt, så att faneret lätt låter vika sig i askmaskinerna. Både ytteraskar och inneraskar göras numera allmänt i maskiner, tillverkande 50,000 à 80,000 askar per dag och maskin. Sedan stickämnena torkats i torkskåp, hvarigenom varmluft blåses, poleras de genom friktion mot hvarandra i en roterande polertrumma. Därefter skakas de i ett såll, för att afbrutna stickor må aflägsnas, och stjälpas sedan i en ”redarmaskin” försedd med öppna småfack, hvari de genom maskinens skakande rörelse ordna sig parallellt. Därifrån staplas de i trafvar och bli på en sinnrik ”islagningsmaskin” placerade i ramar, hvari de ordnas med bestämda mellanrum i rader, hållna åtskils af träskifvor och jämnt framskjutande 1,5 cm. utanför den tillskrufvade ramen. Uppsatta på detta sätt, kunna stickorna med lätthet handteras vid neddoppningen först i paraffinbadet och sedan i tändsatsen, hvilken är utbredd som en lättflytande massa på en gjutjärnsskifva. De nu färdiga stickorna få därefter torka i särskilda torkrum. I en ”urtagningsmaskin” lösgöras de ur ramen och ordnas i trafvar, som transporteras till fyllningssalen, där de, för hand eller med maskin, läggas i inneraskarna, som därefter inskjutas i askomslagen. De fyllda askarna sakna ännu plån, men detta få de genom att på en ändlös rem föras mellan två roterande borstar. Dessa bestryka askens bägge plånytor med en snabbt torkande plånsats, som innehåller den giftfria amorfa fosforn. Omedelbart därefter slås askarna in i paket, och dessa packas i träkistor, af hvilka de, som skola transporteras sjöledes eller äro afsedda för tropiska klimat, till skydd mot fukt infodras med vattenfast papp eller plåt.

De ännu på en del ställen i utlandet använda runda trätändstickorna tillverkas ej olikt metalltråd sålunda, att stocken i riktning af vedens fibrer pressas mot en af skarpkantiga hål genombruten stålskifva och drages ut som långa trådar, hvilka afskäras i tändstickslängder. — Tändsatsen kan genom färgämnen göras röd, grön, gul etc. De runda och smala s. k. v a x t ä n d s t i c k o r n a  (”Vesta-stickor”) tillverkas på det sätt, att lösa vekar af 20—30 fina bomullstrådar dragas genom smält stearin, blandad med något paraffin, och sedan fettämnet hårdnat, få sin jämna, glatta form genom att dragas genom hål i stålskifvor, hvarefter de skäras i tändstickslängder och förses med tändsats. Denna industri har ganska stor omfattning, förnämligast i England, Frankrike och norra Italien, men kan ej på långt när mäta sig med den storartade säkerhetständsticksindustrien. I Frankrike är tändstickstillverkningen ett inbringande statsmonopol, som emellertid tvingar franska folket att begagna ett i hög grad både dyrt och underhaltigt fabrikat. Den största exporten af tändstickor sker från Sverige.

Den svenska tändsticksindustriens skapare äro bröderna J. E. och K. Fr. Lundström (se dessa), af hvilka den förre 1845 anlade den världsbekanta Jönköpings tändsticksfabrik (se d. o.). 1860 funnos i Sverige 14 tändsticksfabriker i gång, och 1917 var deras antal inalles 23; de största äro belägna i Jönköping (3), Tidaholm, Uddevalla, Kalmar, Västervik, Lidköping, Göteborg m. fl. ställen. Tillverkningsvärdet uppgafs 1860 till 0,45 och 1917 till omkr. 50 mill. kr.

Förr måste den svenska tändsticksindustrien i hufvudsak importera för tillverkningen erforderliga kemikalier från utlandet, men sedan ett antal år framställas i Sverige så godt som alla sådana, såsom klorsyradt och kromsyradt kali, amorf fosfor m. fl. Sedan fabrikationen fullkomnats, kan man numera använda äfven svenska träslag, hvarigenom den tidigare importerade ryska och finska aspen ersatts med svensk. Att de svenska tändstickorna kunnat bli en världsartikel, beror dels på den rationella tillverkningsmetoden, dels på likformigheten i vara, utstyrsel och förpackning, men framför allt på de svenska tändstickornas höga kvalitet, passande för äfven de svåraste klimatförhållanden på vissa exportmarknader. Ett högst betydligt arbete af teknisk intelligens har också i vårt land nedlagts på uppfinningar inom denna industris område. Till en början gingo sträfvandena ut på att förbättra metoderna för själfva tändstickornas framställning, och 1870—76 utfärdades 18 patent för dithörande uppfinningar. Därefter koncentrerades uppfinnandet på asktillverkningen, och ytterligare 14 patent beviljades på detta område 1876—83. Under en senare period uppfunnos maskiner för tändstickornas inpackning i askarna och för askarnas inslagning till paket m. m. Sedan några år tillbaka tillverkas på de svenska tändsticksbolagens mekaniska verkstäder diverse automatiska specialmaskiner, bl. a. ”komplettmaskiner”, som utföra en betydande del af det arbete, som förr gjordes för hand, hvarigenom här ofvan beskrifna tillverkningsmetoder väsentligt förbättrats. Dessa specialmaskiner hålla emellertid de svenska fabrikerna som fabrikshemliga.

Den ojämförligt största delen af de i Sverige tillverkade tändstickorna exporteras till utlandet Exporten var 1865 950,000 kg., 1870 2,462,000 kg., 1880 9,717,000 kg., 1890 13,118,000 kg., 1900 18,801,000 kg., 1910 28,548,000 kg., 1911 44,814,000 kg. och 1916 49,438,000 kg. De svenska tändstickorna äro nu ej endast en världsartikel utan äfven den handelsvara, som mest bidragit till att utomlands göra svenska namnet kändt. En af de grundläggande orsakerna härtill har naturligtvis varit det svenska fabrikatets öfverlägsenhet öfver det utländska, men under de senare åren ha kraftigt bidragit de sammanslutningar, som egt rum mellan tändsticksfabrikerna, så att slutligen (1917) hela tändsticksindustrien koncentrerats på en hand i  S v e n s k a  t ä n d s t i c k s a k t i e b o l a g e t  (se vidare d. o.), i sin bransch utan jämförelse världens största företag och till följd af enhetlig ledning och stora resurser väl egnadt att med framgång bjuda andra länders tändsticksindustrier, särskildt de japanska, spetsen i konkurrensen om världsmarknaderna. L. Z—n.