En julreiså ti Nykabi på nittitali.

He va hande tin, tå e va allt tjockt me ölstogor i Nykabi stan. Te räkna säkert fem eli sex stytsjen tisammans. He vå åtminstone två eli tri runt torje, å san på adä ställer i stan å. Ni som ä gamblare mins väl at e findist en finnstogo i stan han tin å. He e hon sama stogon, tär Slotte har skoaffärn no, å som Forstén hadd guldsmedaboden i, förrn han for ti Helsingfors. Tär bruka Härmä- Kortisjärv- och Lppajärvfinnana bo, tå di kom me tjöron ti Nykabi. Gubbana järifrån trakten bruka somligang kör in tid å, tå di kom ti stan. Så jor papp å ja å, tå vi for ti stan dan föri julafton. Men he va allt tjockt me finnar tär på gåln, som ropa åt åss, at it ha vi rym åt hästin vån. Men papp va en ilak å hastoan kar, å sa at di ska laga se ur väjin, så it an kör på döm. Lyd jor di no å, å så band vi fast hästin, men två å döm så lömsk å krånglo ut å pärkla fö se sjölv. Ja sa he åt papp å, men han skratta bara å sa, at no få ti kåma.

Nå, vi for ut på stan å köp eit å varje som behövdist. He va lite salt å gryner å na småt krimskrams. Men papp sko jo som vanlit in å få se en ölmugg han, å ja föld me in ja, jussom mamm sa åt me förrn vi for. Hon känd farsgobbin hon. — Tär in va e grömt ti liv. Ein skratta, å ein sjongd, å all ti ader fösöka ti öväröst varader. Vem såm hadd värst ljud e hålt ti sej, men ja vart rädd ja å sko a vila ut tibak. Vi hadd vari tär ongefär en halv tima, tå två finntoppar kom in. Mitt i piron va di, å skröit, ropa å pärkla. Rei me sama di kom in, så så ja at e va ti båda, som vart arg på finnstogogåln, å knykkt papp baki jakkån å sa åtan. Me sama an skåda opp råka han eina si åss. Han pärkla en gang, sa na åt han ana, å så kom di rät ti vi sat, å han eina å döm to papp baki nakkan å tänkt rykk an å stolan. Men papp va storan kar så e lyckast it. Tå vart finntoppin toko, slo navan i boli, så e skramla i olilampon å fönstärutona, å ströik bort all glasen från boli, å sparka å ropa å börja tjänn et knivin. Men tå hadd papp hända var arg, å tå han vart arg, så tå va an krånglo. Han spotta se i händren, å så nappa han me ein hand i va finn, å förrn ti hända blink, så lå di nedanför broen, han eina me heila bakdeilin sprutsji, å han ana me broskrantjin om nackan. Men ti va kvickt opp, å labba å me hålan fart ti finnstogon, så hålt så polisin lämna baket, å tyst va di tå.

Tå vi for heim, så sa papp åt me »Hödo Lill-Jepp, dehär is it vi tala om åt mamm na». —

Ja, he gick no mangleis til förr i väden, men ölstogon vi torje lärt it få na nyan skrank, fastän han gambäl kom se såm tändor ti nan finnspis.

Åiva Rådd.