DEN 28 JANUARI.
[1918]
Vilka ärofulla minnen av offervilja och segerglad kamplust väcker
inte den 28 januari hos alla fosterlandsvänner i det vita Österbotten.
Då framträdde som en lysande stjärna det fasta beslutet
att segra eller dö för Finlands frihet och ära. Dagen var
kommen för den blodiga frihetskamp, vilken som en vårstorm
drog fram över ett fjättrat land, bortsopande sekelgammalt ok.
En kortfattad redogörelse för händelserna i Nykarlebynejden
kan försvara sin plats, när vi gå att högtidlighålla
20-års minnet av befrielsekampens utbrott.
Då frihetskriget utbröt, var vår idylliska stad samma
fredliga samhälle som tidigare. Förhållandet mellan befolkningen
och de främmande inkräktarna, den ryska soldatesken, som här
liksom annorstädes var illa sedd, präglades av jämförelsevis
god grannsämja. Men det låg åska i luften. — — —
Söndagen den 27 jan. kl. kvart före 12 midnatt återkom
kontorschef Werner Labbart, som de två föregående veckorna
lett skyddskårens övningar i staden, med blixtordern: ryssarna
skola i natt avväpnas.
Stabsmedlemmarna sammankom kl. 12 i dåvarande Lantmannabankens
direktionsrum. [Senare Pihlainens affärshus som revs i mitten på 1960-talet] Avväpningen beslöts,
och anfallsplan uppgjordes. Ilbud sändes till Socklot skyddskår,
vars flesta medlemmar befann sig på soaré i Ytterjeppo, där
dansen som på ett givet tecken avstannade, och till Kovjoki skyddskår.
Det gällde att även taga den ryska garnisonen i Socklot, artillerikasärn
vid Andrasjön och Gråssö batteri, som med grova kanoner
bevakade älvmynningen. Det ramaste allvar vilade över sammanträdet.
Stadens skyddskår alarmerades någon timme efter midnatt, och
kl. 5 på morgonen samlades mannarna, försedda med 13 gevär
plus Petter Blomkvists klassiskt berömda ”lodbössa”,
i seminariets festsal. Med spänning väntade man på utgången
av avväpningen i Socklot.
Befrielseverket i Socklot avlöpte som en scen ur en operett. Vid
5-tiden på morgonen tågade skyddskåristerna med hr Labbart
i spetsen till ungdomslokalen där ryssarna var inkvarterade. Ytterdörren
var olåst, och de våra steg ogenerat in. En soldat satt och
rörde om bränderna i kaminen, och med lugn och jämnmod
såg han på, hur skyddskåristerna tog gevärslådorna
och bar ut vapnen på gården. Ingen sade något. Väl
när krigsbytet var lagt tillrätta i slädarna, tryckte de
avväpnade ryssarna tacksamt och hjärtligt sina befriares händer.
Skådespelet fullföljdes vid Gråssön, 2 km väster
om Socklot. En av ryssarna från ungdomslokalen följde med som
parlamentär, och artilleristerna, som icke heller plågades
av tapperhet, var genast med om kapitulering. Avväpningen betydde
för dem befrielse från landsflykten och återvändande
till hemlandet.
I Nykarleby erhölls genom avväpningen i Socklot välbehövligt
tillskott av vapen och ammunition. Kl. 7-tiden på morgonen tågade
truppen, ca 130 man, varav en tredjedel beväpnad med gevär,
revolvrar och hagelsprutor till Rings kasärn, nuvarande biograflokalen.
Av manskapet var hälften från närmaste landsbygd. Samtidigt
dirigerades en avdelning under lektor Nylunds ledning till Andrasjön,
där fyra kanoner var uppställda för bevakning av hamnen.
Telefonledningarna till vardera förläggningen hade dessförinnan
avskurits.
Hoppfull och segerglad, eggad av tonerna av tolfte Karls ”musik”,
som i den kulna morgontimmen hördes från Jakobstad, stegade
skyddskåristerna raskt in i soldaternas provisoriska kasern, och
truppens ledare, hr Labbart kommenderade ”händerna upp!”.
Yrvakna samt något illa till mods, rusade soldaterna upp ur sina
bäddar. När de fick klart för sig, vad det var fråga
om, uttryckte de öppet sin glädje över de möjligheter,
som öppnade sig för hemfärd. En muschik tryckte hjärtligt
en skyddskårists hand och lovade kvittera sin tacksamhet hemma i
Vjatka, ”där varas paljo vodka”. Vapen och ammunition överlämnades
utan tvekan beredvilligt.
En av soldaterna uppträdde dock något bryskt och började
orera om underhandlingar. — — —” Nej,
ni skall kapituler !” varpå orden befästes med en kraftig
pust på den skäggiges kind.
Det var slaget i Nykarleby. [Utdelat av kovjokiskyddskåristen Andersson.]
Lika ledigt och smärtfritt avlöpte även avväpningen
vid Andrasjön, där ryssarna gav sig villigt och utan invändningar.
Här var de så tillmötesgående, att de oskadliggjorde
kanonerna, anvisade vapen och ammunitionsförråden, bestående
bl.a. av ett stort lager pyroxylin [bomullskrut], som sänktes i havets
djup!
Den ryska avväpningen skedde i tidiga morgonväkten, och utan
att ett skott lossats. [Utom vådaskottet vid Rings, vilket sårade
en skyddskårist i näsvingen.]
Om ryssarna försökt sig på motstånd. Ja, då
hade onekligen situationen blivit rätt obehaglig för de illa
beväpnade skyddskåristerna. Antalet ryssar, som avväpnades
i staden och Socklot, uppgick till ett 80-tal. Bytet blev också
rikt och bestod av 250 gevär, 16.000 patroner, 5 kanoner och två
haubitsar, samt bomber, handgranater, sprängämnen, ett 10-tal
hästar m.m
Dagen efter, den 29 januari, kl. 3 e.m. hissades Lejonfanan,
en ”flik av Finlands gamla färger” på poliskammaren,
åtföljt av ett ljungande 4-faldigt hurra. Den fanan var då
symbolen för det vita Finland. I de gul-röda färgernas
tecken gick vi från seger till seger.
Så började på vår stilla ort sannsagan om den bragdrika
och ärofulla frihetskamp, som kom att kräva så tunga offer.
Nykarlebynejden offrade 15 unga liv på frihetskrigets altare. Ödet,
som aldrig ger något till skänks, krävde lösen för
vår länge närda frihetslängtan — i blod.
H. W. |