K. J. Hagfors

†

Den 26 oktober avled i Helsingfors efter en kort sjukdom förre direktorn vid Nykarleby seminarium fil. dr Karl Johan Hagfors i en ålder av nyss fyllda 79 år.

Dr Hagfors var född i en av våra nordligaste svenska socknar, Nedervetil, den 17 oktober 1860. Vid 18 års ålder sökte han inträde som elev vid den läroanstalt, vilken han sedan skulle ägna sin långa och fruktbärande livsgärning. Efter att 1882 ha dimitterats från seminariet fortsatte han sina studier och blev student 1885 och fil. kand. 1889. Under sin studietid innehade han tjänst som folkskollärare i Helsingfors. Han studerade sedermera nordiska språk i Uppsala och blev 1891 fil. lic. samt promoverades till filosofiedoktor 1894. År 1891 återbördades han till seminariet som lektor i svenska språket samt finska. Från 1916 var han direktor för läroanstalten och avgick med pension 1930 vid fyllda 70 år. Sedan dess har han varit bosatt i Helsingfors.

I nästan 40 år meddelade han de hivande lärarna vid våra svenska folkskolor den viktiga undervisningen i modersmålet. Han var en sträng och fordrande lärare, som inte tålde någon prutmån, då det gällde kunnandet. Satiren var stundom bitande, men humorn lade snart balsam på »såren». Genom sin klara och rediga undervisning, bibringade han sina lärjungar säkra kunskaper, vilka i deras praktiska lärargärning och verksamhet ibland vårt svenskfolk burit rika frukter. Som direktor ledde han seminariet med fasthet, viljestyrka och målmedvetenhet. Sina disciplars små svagheter kunde han ha överseende med, men verkliga förseelser lämnades aldrig obeivrade.

I det kommunala livet i Nykarleby tog dr Hagfors livligt del. Under 25 år var han medlem av stadsfullmäktige, bl. a. dess ordförande, och har handhaft talrika andra förtroendeposter.

Förutom sin licentiat-avhandling »Gamlakarleby-målet» har doktor Hagfors från trycket utgivit novellen »Dagens hjälte» med motiv från Nykarleby, Några bondesläkter i Nedervetil och Gamlakarleby under 400 år. Till seminariets 50 årsjubileum 1923 tecknade han läroanstaltens historia, ett stycke svensk kulturhistoria av bestående värde. Genom läroböckerna »Modersmålet i folkskolan” och »Folkskolans språklära”, av vilka den sistnämnda under närmare 45 år varit den allmänt använda läroboken i våra svenska folkskolor, har den nulevande generationen även stiftat bekantskap med hans stilkonst. I tidningar och tidskrifter ha talrika uppsatser av hans hand sett dagen.

Åren 1905—1911 var han redaktör för denna tidning, vid vilken han ända till sin död kvarstod som medarbetare. Hans krönikor, bärande signaturen »Kurre«, har alltid uppskattats av en intresserad läsekrets. Här kom också hans säregna stilkonst bäst till sin rätt. Den sista krönikan är daterad den 12 september detta år och bär ordningsnummern 351.

Doktor Hagfors dog barnlös och kanske var detta en av orsakerna till att hans tankar på ålderns höst alltmera kretsade kring fäderna och deras liv. Innan livstråden avklipptes, och pennan föll ur hans domnade hand, hann han ännu fullborda ett verk: »Fädernas gård och dess folk«, som snart torde utkomma av trycket. Därmed har ett rikt livsverk avslutats, en det svenska språkets mästare har gått bort, men den kärlek till det svenska modersmålet han på mångfaldigt sätt spritt omkring sig skall, leva hos kommande släkten. I den vigda mullen vid Nykarleby-älvens strand gömmes hans aska. Den sökande anden har funnit vilans bo.

Direktor K. J. Hagfors' jordfästning
försiggick lördagen den 28 oktober i krematoriekapellet i Helsingfors, till vilket anförvanter jämt vänner och bekanta till den avlidne hade infunnit sig.

Efter ett orgelpreludium framträdde prosten Lampén till kistan, som stod uppställd i koret, smyckad med en bukett vita liljor, och förrättade jordfästningen. I sitt griftetal framhöll han den avlidnes plikttrohet och arbetsamhet. Han hade varit en arbetets man, som med kärlek ägnat sig däråt under hela sitt långa liv. Ända till det sista hade han suttit med pennan i hand för att fullborda sina levnadsminnen och sin släkthistoria. Han hade tillika varit en anspråkslös man, som icke fikat efter popularitet och yttre beröm. Till slut lystes frid över den avlidnes stoft, och orgeln intonerade: »Jag går mot döden, var jag går”. Nu nedlades vid kistan några blomsterkransar från de närmaste släktingarna. Men någon annan blomsterhyllning förekom icke, och inga andra tal höllos vid graven, i enlighet med den avlidnes bestämda önskan.

Orgeln intonerade ännu psalmen »Uti din nåd o Fader blid” och den enkla, men högtidliga och stämningsfulla akten var slut.

Askan bisattes i familjegraven, på härvarande begravningsplats i går kl. 2 e. m. i närvaro av seminarielärare och -elever, släktingar och vänner till den avlidne. Akten var enkel men stämningsfull med sång och ett kort tal av prosten Alarik Forsblom.