?
Det råkade sig rätt så illa. Jag satt vid skrivbordet och hade just ritat en rubrik av följande lovande utseende.
Femtio år –
Och lade handen på telefonveven för att ringa upp jubilaren och anhålla om fördelaktigt fotografi. Och minsann pinglar inte telefonen själv i samma ögonblick och en röst, misstänksam som Galgmannens, säger ordagrant såhär:
– Hördu, du har väl inte tänkt sätta något i tidningen om mig?
– Utan allt tvivel, sade jag. Huru skulle jag ej det?
För att jag inte vill det. Jag tycker att det känns sådär lite obehagligt, att folk skall få reda på det på förhand. Det ser ut som om – Du förstår ju?
Jag förstår allting Jag förstår också, att t.ex. Jakobstads Tidning och Vasabladet skola komma ihåg din middagshöjd, och så skola vi lysa med vår ovetenhet om det, som ligger inför näsan på oss. Vi har visserligen ett par gånger varit grannlaga med att tillmötesgå en liknande vädjan, men vi har haft bara otack för det. Och för resten är det inte på förhand, ty det råkat just vara fredagen den 21 februari du fyller dina femtio.
Men om du i stället skulle få nämna det efteråt?
Så skulle vi igen komma en vecka efter alla andra och befinnas vara en utomordentlig representent för Livet på landet.
Men jag vill det verkligen inte, sade rösten med förebrående tonfall från Swedenhielms.
Hmm. Vi skulle alltså inte nämna något t.ex. om Ateneum, om Svenska teaterns elevskola, och ditt första framträdande i Gnistan?
Absolut inte.
Och inte om dina år vid Åbo teater och dina glansroller i Charleys tant, Bröllopet på Ulfåsa –
Alldeles, alldeles.
Men Nykarleby ungdomsföreningen då, som du startat och ägnat dina trogna omsorger under alla dessa år? Tänk på alla de trevliga program du roat oss med, när vi samlats, båda gamla och unga, till kvällarna i ungdomsgården med dina välfunna dekorationer, som du stundom blåst ihop av bara intet. Och främst av allt – dess teatertrupp.
Kommer du ihåg dess glansdagar med Lögnens ansikten?
Och alla turnéer i stad och bygd? Och alla de vördnadsbjudande personer, som du fått upp att hoppa på tiljan? Och förresten har det inte enbart varit till vårt stora nöje och föreningarnas ekonomiska nytta, utan även till nytta för de många, som lärt sig betydelsen av ett vårdat språk och ett riktigt uttal och ett och annat därjämte, som jag nu i hastigheten inte kan så noga specifiera. – Det är ju så man kan få Husarfeber!
En annan gång, sade rösten med den allvarsamma tonen från Hans-Fjord.
Och har du inte ränt omkring i bygderna allt ned till Lappfjärds å och levat som ett hittebarn och instruerat och knogat?
Du är ju förresten sedan flere år S.Ö.U:s sceninstruktör, och av förbundets turnéer ända till södra Finland hade du enbart Ära.
Men herrejess ändå, ja´ vill inte. (Rösten var kärringskrällets från Bröllop på Solö.)
Nå ja. Men vad skola alla dina vänner säga, lelle Karl Johan och korpral Storm och tre trallande jäntor och jägar Malms hustrur? Jag är nog i valet och kvalet.
Inte mitt namn – !
Inte ditt namn ? Avgjort. Jag räcker dig per telefon min egenhändiga hand. Inte ditt namn.
Nej.
|
