Några intryck från en resa genom Nykarleby.

Förbi Jutbacka och Värnamo susade vår bil in i Nykarleby. Som mången gång tidigare blevo vi betagna av stadens vackra läge, av ån, kyrkan, de breda gatorna och esplanaderna. Vi fäste intet avseende denna gång vid sällskapets spefågel, som anmärkte att »staden lär vara lika tråkig, som den är vacker». Vi hade en halv timme på oss för att förnya bekantskapen från tidigare besök, och på den tiden hinner man ju inte få tråkigt.

Från Brostugan vars kaffe nu var sämre, än när vi sist voro där styrdes färden till seminariets vidsträckta trädgårdsanläggningar, vilka vi besågo under trädgårdsmästar Bergmans förfarna ledning. Man fäste sig i synnerhet vid det rikhaltiga och välordnade studiematerial, som hopbragts för seminariets räkning.

På återresan lade vi märke till de trädplantskulturer, som anlagts av staden. Tyvärr har man försummat att i tid utplantera en del lärkträdsplantor, vilka nu blivit för stora. De hade bort utplanteras redan för ett år sedan. Nu kommer deras plantering att erfordra mycket stora gropar och kosta betydligt mera, än vad fallet annars varit. För en fackman på skogsområdet framstår detta som ren misshushållning.

Vi gå vidare. Esplanaderna äro imponerande i sin lummiga grönska (märkvärdigt att Vasa ej kan påvisa något liknande, måhända beror det på jordmånen). Topeliusparken saknar endast några färgglada planteringar, vilka skulle kontrastera mot det myckna gröna. Men ... utsikten över ån skymmes totalt av en trädhög, förvildad syrenhäck, som tydligen ej sett trädgårdsmästarens sax på decennier. Vi hoppas, att stadsdirektören, hur överlupen han än lär vara av processer och annat arbete, ville giva sig tid att se till, att syrenhäcken avkortas till hälften av sin nuvarande höjd.

Med en stilla önskan att syrenhäcken är klippt, när vi komma tillbaka, susa vi vidare norrut.