Det här är Mazeppa

Inte lätt för orkestergossar som inte gillar svensktoppen!

ATT HÖRA TILL DE ORKESTRAR som inte tycker om att spela svensktoppslåtar är inte lätt, intygar Peter Siegfrids 18, Harry Holmberg 16, Sten Sandvik 17, Stefan Kula 17 och Kjell Helsing 17. Pojkarna är medlemmar i orkestern Mazeppa och de är alla hemma i Stor-Nykarleby. Orkestern är inskriven i SÖU :s orkesterförmedling.

Mazeppa har funnits till nu ungefär ett och ett halvt år och har följande sammansättning: Peter spelar bas, Harry kompar, Kjell spelar sologitarr och Sten är trummis. Stefan, som spelar orgel har varit med i ungefär ett halvt år.

Hur tycker ni att det är att vara med i orkesterförmedlingen? Har ni haft någon hjälp av det?

— Nej, det är snarare så att man själv skulle behöva ringa och fråga efter speltillfällen. För vi har inte haft något uppträdande på länge och det är som om intresset skulle svalna när man inte har någonting att öva för och se fram emot. Vi ställer mycket gärna upp bara någon ger oss chansen.

Hur ofta övar ni och hurudan musik tycker ni om att spela?

— Jaa, vi övar så där 2—3 gånger i veckan och eftersom vi alla diggar Status Quo, Yellow och Wigwam har vi själva också en något annan stil än de vanliga dansorkestrarna, men naturligtvis spelar vi även lugnare låtar då ju danspubliken fordrar det, säger Peter.

”Jazz around the dass” med Harry, Sten, Stefan, Peter och Kjell. Förstoring.

[Peter Siegfrids: Jag har ett svagt minne av när intervjun gjordes och vi ställde upp för fotografering i klinikens utedass. Jag är litet stolt över att vi aldrig ruckade på våra principer gällande den innerligt hatade svenska dansmusiken.
(Inf. 2021-03-31.)]

Vad tycker ni om det här med att dansarrangörerna börjat ”importera” svenska orkestrar, frågar jag vidare.

— Tycker om det gör vi inte, i för vi tycker i allmänhet inte om den svensktoppsmusik som de flesta svenska orkestrar spelar. Man kan nästan säga att om man har hört en av dem så har man hört alla, säger Sten och Kjell fortsätter: En annan sak är det att många av de svenska orkestrarna är helproffs medan då t.ex. de österbottniska ofta är ”dubbbelarbetande”. Och naturligtvis inverkar ljusshowerna och enhetlig klädsel på publiken.

Använder ni själva enhetlig scenklädsel?

— Nej, och vi tycker att det är fel att arrangörerna nästan börjat fordra att man skall använda det. Det är ju i alla fall musiken som är huvudsaken. Härefter har många österbottniska orkestrar börjat ta efter de svenska i fråga om klädsel och sådant, och nog ger det på sätt och vis ett bra intryck men det kan också vara ett sätt att försöka dölja ett dåligt spelsätt.

[Härifrån är artikeln stympad så
det blev en del luckor och gissningar.]

Har ni några speciella önskemål om framtiden?

— Tjaa, säger Stefan. Jag tycker att man borde [?] ge orkestrarna som ännu inte kommit ut på marknaden en chans att uppträda och framföra sin musik.

— Kjell hoppas att arrangörerna skall satsa på de inhemska orkestrarna framom de rikssvenska och det finns ju inte så många finska som verkligen är bra.

— Alla borde få framföra den musik de tycker om, men i dag är det inte så. [?] kör på i samma stil och därför skulle vara bra om man kunde anordna något slag av konserter med sådana orkestrar, säger Peter. De andra nickar instämmande.

Medan jag går får jag höra ”Samba Pa Ti”, en lugn skön solo-låt och jag tycker att det är bra att pojkarna inte satsar på de vanliga låtarna som man hör varje dag, utan verkligen vågar föra fram den musik som de själva tycker om.

— För nog kan man spela sådan tango, som man i allmänhet dansar nuförtiden [?].