Försvarsfest.

Stadens marinskyddskår gav i lördags en repris av sitt samkväm från föreg. vecka — denna gång dock för en större allmänhet.

Programmet hade ändrats på ett par punkter och gick dessutom i tvåspråkighetens tecken. Med verklig behållning hörde vi åter Rauol Gotonis känsliga violinsolon, fru Orris goda framsägning av Sten Selanders gripande dikt, »Finland kallar«, i finsk språkdräkt. Lilla Sonja Saslawski dansade återigen sin näpna »Fjärilsdans« med en charm, som blott är barnets egen och fick emottaga blommor av en liten, brydd 6-årig sjömans pojke och applåder i massor naturligtvis. Konstnärinnan Sigrid Saslawski framförde, med bravur en Zigenardans. »Sömmerskans dagliga arbete« blev denna gång litet trassligt och får väl tillskrivas rampfebern. B. Nylund visade åter verkliga virtoustalanger på sitt instrument, och hans hurtiga sjömansmelodier senterade publiken särskilt. Respekt och förvåning ingav herr V. Björklund genom sitt goda gehör och med sin finurliga såg. Den ena melodien vackrare än den andra sökte sig fram ur hans originella instrument.

För den svenska recitationen stod Josef Herler, som läste Dan Anderssons »En spelmans jordafärd« som melodram på ett sätt vi sent vilja glömma. Så hade vi våra soldater. Kanske de nu inte sjöngo så överdrivet klangskönt, nej, men när dessa genompräktiga pojkar i sina gula pjäxstövlar visade sig på scenen, blevo de genom sin blotta åsyn en underbart levande och gripande demonstration av löjtnanten E. Aminoffs hälsning från fronten till hembygden en timme tidigare: »Så länge det blott finns en man upprätt i Finland, så länge kan Ni alla här hemma, fäder och mödrar, hustrur och fästmör känna Er trygga.« Och det var också just de orden, som voro sluttemat i soldaternas sista sång: Sillanpääs marschvisa. Hälsningstalet hölls av Rolf Herler på finska och svenska, det intressanta festföredraget av mag. Strömmer om finska partigängare [beväpnade friskaror], det fosterländska talet igen kort, kraftigt och hellenskt av lektor O. Holmqvist. När vi ännu nämna, att fru M. Orri hade med ospard tid och möda tecknat och författat de allra piggaste och konstnärligaste »Lyckostjärnor« på finska, fru Storå och pastorskan Hedberg liknande på svenska till försäljning under pausen, så torde vi ha omnämnt det mesta. Publiken var c:a 250 och därmed var också marinkårens hopp och önskan om ett talrikt auditorium uppfyllt. —r.