Litet historik berörande
postförhållandena i Munsala.

I dessa dagar, då våra postförhållanden figurerar i tidningarna och vår mångåriga, glada och så humoristiska Post-Otto lär ha sagt upp sin postsyssla, kan man icke låta bli att kasta en liten återblick på postförhållanden under tider, som gått.

Undertecknad minns ej så långt tillbaka, som till den tid, då vi varit utan postkontor. Dock torde detta ej vara äldre än från [18]80-talet. Före denna tid, berätta de gamla, måste den, som fick ett penningebrev infinna sig på postkontoret i Nykarleby för att utkvittera detsamma. Den övriga posten bars av Post-Niss i väska på ryggen och utdelades av honom själv.

Vid den tid då undert. började intressera sig för post- och tidningsläsning d. v. s. i slutet av 90-talet, hade Munsala redan daglig postförbindelse. Postforslingen sköttes den tiden av Matts Johansson från Nykarleby, vilken gjorde tre resor i veckan genom natt och dag mellan Nykarleby och Tervajoki station och avlämnade post vid de mellanliggande postkontoren både vid bort- och återfärden. Sålunda avlämnades Vasa-tidningar här i Munsala, både då posten anlände från Nykarleby och Tervajoki. Postiljon Johansson höll egna goda hästar, som egnades en öm och god vård. Då han t. ex. en måndagseftermiddag efter postens ankomst avreste från Nykarleby, körde han den ena hästen till Kaitsor, där hans andra häst var stationerad. Efter att ha bytt hästar, fortsatte han genom natten till Tervajoki, dit han anlända på morgonen.

[Har ej koll på vilka vägar som fanns då det begav sig, men detta visar ungefärliga sträckan. Tervajoki ligger vid järnvägen mellan Vasa och Seinäjoki.]

Efter posttågets ankomst på förmiddagen, avreste han därifrån och passerade Munsala 9 à 10-tiden på kvällen samt anlände till Nykarleby 11—12-tiden, där han då fick vila till följande dags förmiddag, då en ny, likadan färd åter började. Så höll han på år ut och år in. Naturligtvis tog han sig en och annan blund i sin släde, medan hästarna sprungo sin jämna lunk, men mötte han någon, var han klarvaken, hälsade och hade ett passligt ord till en och var. Han var en trevlig, artig och belevad gubbe, som dock ej höll inne med träffande anmärkningar till dem, som ej visste hålla ur vägen, då de mötte posten.

Efter Kilismossavägens [Jeppo–Pensala–Oravais] tillkomst i början av 1900-talet omändrades åter postforslingen, närmare bestämt från år 1902. Vörå fick daglig post fram och åter från Tervajoki, Oravais likaså från Jeppo och Munsala från Nykarleby. Efter omändringen förde således Matts Johansson en gång om dagen posten till Munsala och efter en timmes väntan avhämtade den avgående posten därifrån. Munsala kyrkoby hade då de mest ideala postförhållanden, man kan vänta sig på landet, ankommande och avgående post en gång om dagen på lämpliga tider, lämpligt anpassad till ankommande och avgående tåg. Var det brådska å färde, hann man besvara ett brev, medan posten väntade. Dessa postförhållanden voro rådande i 17 år till sommaren 1919.

Vid denna tid blev det en revolutionerande omvärdering av alla ekonomiska värden. Det förut mest lönande av alla statens verk, postverket, gick även nu med förlust. Det måste sparas och strävas till jämnvikt på alla områden. Munsala-posten vägdes och blev befunnen för lätt. Rykten voro i omlopp, att postkontoret skulle nedflyttas till lägre klass och kanske en posttur indragas. Så kom man på den tanken, att man skulle erhålla billigare postförare, om den vore bosatt på landet, där foder för hästen erhölls förmånligare, och så bestämdes att postföraren på Munsala även skulle vara bosatt därstädes. Detta gick även lika bra för sig beträffande den ankommande posten, som regelbundet avhämtades hit till Munsala efter dess ankomst till Nykarleby. Men för den avgående posten blev det alldeles bakfram, ty icke kunde en skild färd göras för denna på eftermiddagarna, utan den måste tagas med på förmiddagsfärden. För att den norrgående posten skulle hinna med norrgående posttåget, måste denna avgå härifrån tidigt på morgnarna, varvid den södergående större posten sedan fick vänta 12 à 13 timmar på det södergående posttåget. Då det sedan syntes vara alltför olägligt för postföraren att vid så tidig timme avresa till Nykarleby, ändrades avfärden från Munsala till kl. 9 à 9,30 med den påföljd, att den norrgående posten ej hann med något posttåg den dagen, och den södergående posten fick vänta 9 à 10 timmar på södergående posttåget. Så har nu postgången på Munsala varit ordnad i 14 års tid. I somras ändrades åter tiden för den avgående posten 3 timmar tidigare, för att den norrgående posten skulle hinna med det norrgående posttåget. Då postföraren nu funnit dessa tidiga färder vara allt för olägliga för honom, har han sagt upp sin syssla.

Sedan man nu börjat anlita automobiler vid postforslingen, och sådan lika förmånligt kan hållas av den, som är bosatt i Nykarleby som i Munsala, hoppas man, att vederbörande skall till ny postförare antaga en person, som är bosatt i Nykarleby, så att postforslingen på Munsala kan återgå till de ideala förhållanden, som rådde under tiden 1902—1919.

Ännu vore visst mycket att berätta om postgången till de olika byarna i Munsala och om äldre, originella brevbärare, men då min skildring redan är alltför lång och torr, är det väl bäst att sätta punkt här.