Frågan
om ny, lämpligare
hamn för Nykarleby stad.
Det bristfälliga
skick, i hvilket stadens ångbåtsbrygga för närvarande befinner
sig, kräfver dryga reparationskostnader, ja troligen en fullständig
ombyggnad af bryggan. Men dess nuvarande läge vid den s.k. »Andra sjön»,
säkerligen den mest eller åtminstone en af de mest olämpliga hamnplatser
i hela Österbotten, såväl till följd af hamnens årliga
uppgrundning, som och dess öppenhet för alla världens vindar, och
sist och slutligen den långa omväg för ångbåtstrafiken
som dess läge inom skärs förorsakar, ha hos många för
ortens framåtskridande intresserade personer väckt tanke på att
få hamnen förflyttad till annan, lämpligare plats, hvartill ångbåtsbryggans
nu förestående ombyggnad gåfve en osökt anledning. Särskilt
har man hållit för att nuvarande hamnen, såsom varande aflägsen;
cirka 15 kilometer från Kofjoki station och belägen på andra
sidan Lappo älf, aldrig kan förutsättas få något järnvägsspår
draget till sig, då däremot ett sådant med jämförelsevis
ganska ringa kostnad kan dragas till Åminne eller Nålön, ifall
att hamnen blefve vid Åminne med Alörn eller Torsön som uthamn.
Med
hänsyn till stadens kraf var äfven ett diskussionsmöte af för
saken intresserade utlyst sistlidne fredag den 5:te dennes å rådhuset.
Mötet, som var ganska talrikt besökt, särskilt af ortens trafikanter
och tjänstemän, och hvars förhandlingar leddes af apotekar K. Ekroos,
enades till sist efter en liflig diskussion om följande af direktor Z. Schalin
föreslagna kläm:
»Mötet besluter ingå till stadsfullmäktige
att dessa ville till utredning och ompröfning upptaga frågan om den
nuvarande hamnens förflyttning till annan plats, och för sådant
ändamål nedsätta en kommission, som undersöker alla de platser,
hvilka kunna komma i fråga.»
För uppsättande och motiverande
af en skrifvelse i denna fråga utsågos direktor Z. Schalin, lektor
K. E. Wichmann och handlande P. Blomqvist.
Såsom de platser åter,
hvilka af den blifvande kommissionen borde uppmärksammas, nämndes af
skilda talare förslagsvis Åminne, Alörn, Torsön, Bådan
och Kråkskärs sund.
Mötets »piece de resistance»
(glanspunkt) utgjordes af en synnerligen varmt hållen och sakrik premomoria
af den fräjdade skalden och fosterlandsvännen statsrådet Z. Topelius,
Nykarlebys största son och varmaste vän, som några veckor vistats
på orten. Den upplästes af direktor Z. Schalin, och meddela vi densamma
på fleres enständiga begäran i den säkra förhoppningen,
att det kraftiga väckelserop, som den innehåller icke måtte till
oberäknelig skada för detta samhälle långa tider framåt,
förklinga ohördt, utan väcka enhvar till eftertanke, hvad han är
skyldig sitt samhälle och de släktled som följa efter oss. Och
därför låta möjliga småintressen vika för det
allmänna bästa.
Z. T:s var i hufvudsak af följande lydelse:
HAMNFRÅGAN I NYKARLEBY
»Våra
flesta sjöstäder, utom Kaskö och Helsingfors, ha nödgats medgiva
någon prutning på de fyra vilkoren för en god hamn: 1. tillräckligt
djup 2. skyddat läge 3. bekvämt inlopp 4. bekwäm kommunikation
ifrån landsidan. Wattendjupet, som minst tål en avprutning, har fyra
gånger tvungit Nykarleby att flytta sin hamn längre ut: från
skeppsgården vid Norra tullen till Nålön, från Nålön
till Djupsten, från Djupsten till Alörn. Och sista steget i samma riktning
skulle ha varit till Torsön; men när hamnen femte gången flyttades
1863, togs steget åt sidan till Andra sjön, väl närmast för
att få landväg ända till hamnbryggan.
Kommunikationerna
från landsidan övervägde då alla olägenheter, hvaribland
ett långt och krångligt inlopp var den förnämsta. Men utom
att den oländiga körvägen och den långa bryggan blevo kostsamma,
visade sig vattendjupet snart vara otillräckligt och hade ej här, som
i älven, en ständigt av vårfloden underhållen öppen
ränna att räkna på. Bådan, som var på förslag
1863, hade än längre ehuru jämnare landsväg, och Kråkskär,
som nu är ifrågasatt, påkallar, utom landsvägen, även
en vattentransport.
Om man 1863 haft här någon erfarenhet av
nutidens bekväma transport med små bogserbåtar, hade man ej behöft
frukta det 16 à 17 kilometer långa avståndet till Torsön.
Björneborg
har ej fruktat sina 30 kilometer till Räfsö; Uleåborg och andra
städer reda sig gott med lika långa avstånd, som bogserbåtar
tillryggalägga på mindre tid än en timme.
Torsö har
redan längre tid varit en redd för djuplastade fartyg, och dess vatten
behöver, åtminstone för hundra år framåt, ej frukta
en kännbar förminskning. Dess långa strand mot SO är öppen
för nord och sydvindar, men stranden mot SW är skyddad för alla
vindar, utom möjligen NW. Däremot är inloppet det kortaste och
bekvämaste någon finsk hamn kan erbjuda, ej ens Kaskö och Helsingfors
undantagna, och skulle likasom inbjuda alla där förbi tätt passerande
ång- och segelfartyg till besök.
Denna fördel är så
betydlig, att den ej kan motsägas av några olägenheter vid kommunikation
från landsidan, till och med om vårflodens ränna i älven
skulle tidtals förändras och göra muddring behövlig.
En
fem fots djupgående bogserbåt om 6 eller 8 hästkrafter skall
med sin åtföljande lastpråm, alltid finna väg från
Åminne eller Nålön, och en 10 à 12 hästkrafters grundgående
båt kan då dagligen underhålla övrig trafik. Svåraste
hindret blir troligen isen på Torsö fjärd, men denna fjärd
är dock tidigare öppen på våren än fjärden vid
Andra sjön.
Två skäl av betydande vikt för stadens
framtid tala, utom inloppets fördelar, för Torsö.
Det ena
är att subvention för järnväg är möjlig till Åminne
eller Nålön, men aldrig till Andra sjön. Och det andra skälet
är möjligheten av en vinterhamn vid Torsö för ångbåtstrafik
på Sverige. Jag har med Erik von Julin noggrant uppmätt avståndet
från Torsö till Ratan enligt de nyaste engelska sjökort och jämfört
tullvaktmästare Bollströms journaler över isförhållandena
under en följd av år i dessa farvatten med tillgängliga uppgifter
från andra tullorter och resultatet blev, att av alla sjöleder mellan
Finland och Sverige är sjöleden från Torsö till Ratan icke
blott den kortaste, utan även i vintertrafik den isfriaste. Men i den tävlan
som nu råder om företrädet om en sådan för västkusten
och dess smörexport behövlig vintertrafik, har ingen tänkt på
Nykarleby, till följd av dess nuvarande hamn och inlopp. E. von Julin förtjänar
ett tacksamt erkännande för det fosterländska intresse, vilket
han, en man från sydkusten, egnat denna fråga endast för sakens
och Österbottens skull.
Man kan ju icke förutse vilka synpunkter
göra sig gällande hos landets styrelse och ständer, men den förhoppningen
synes mig icke sväva i luften, att om Nykarleby, efter noggranna undersökningar
vid Torsö, besluter sig för att där välja sin nya hamn och
därefter ingår med kombinerad ansökan om ett lån på
fördelaktiga villkor för därmed förenade kostnader samt en
subvention för järnväg till Åminne eller Nålön,
skall denna ansökan med särskild hänsyn till vintertrafik för
västkusten, hava utsikt till framgång.
Staden talar här,
ej blott i sitt eget intresse, utan även i landets, och vad nu försummas
skall måhända aldrig återvinnas.
Det är bekant nu
hur Sideby, Kaskö och andra agitera för vinterled ifrån dem, medan
Vasa hindras av sin skärgårdsis. Och sover denna stad (Nykarleb) ännu
några år, skola statsmedel ha slösats på någon vinterhamn,
som ej kan jämföras med denna.
Nykarleby stads nedåtgående
har berott, ej blott på konjunkturer och kapitalbrist, utan även brist
på endräkt och energi. Stadens uppåtgående skall bero på
mod, företagsamhet, assosiation och förtröstan på framtiden.
Kampen för tillvaron beror i vår tid mycket på förmågan
att modigt se framåt.»
Alön 4 augusti 1892
Zacharias
Topelius
|
