Med blandade känslor minns jag ÖP-tiden . . .

• — Kommer du ihåg vad du tänkte på för tio år sedan? Den frågan fick jag av Cander i telefon för någon vecka sedan.

I vanliga fall minns man väl inte precis hur det var för så många år sedan, men nu gjorde jag det faktiskt. Vi förberedde ju då omändringen av Österbottniska Posten — Gärdsgårdsbladet och Påminnaren kallad i Nykarleby — till ungdomstidning.

— Inte trodde du väl då att den skulle bli tio år, undrade Cander.

Det trodde jag visst. ÖP kom ut med sitt allra första provnummer den 13 december 1883. Tidningen hade alltså i det närmaste 85 år på nacken och det hade varit förmätet att tro att vi då skulle lyckas göra slut på ett så etablerat blad.

Förresten litade jag helt och fullt på min arbetsgivare, ÖP:s nya ägare, Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab, som ju verkligen vet vad tidningsutgivning är och vad det kostar och som har materiel och yrkeskunnig personal just för den uppgiften. Det är nog detta som skilde ÖP-projektet från SÖU:s tidigare misslyckade försök med tidningsutgivning. Det fanns en instans som rodde den vilda idén i land.

• Om jag skall vara ärlig så är det nog med blandade känslor jag tänker tillbaka på ÖP-tiden. Det finns mycket på plussidan, men det finns också en hel del på minussidan.

Debatten som inom SÖU föregick beslutet om en provutgivning kom jag in i på slutrakan och deltog inte aktivt i. De praktiska bestyren blev huvudsaken i början. Vad som däremot blev en aning påfrestande att jobba med var förhandskritiken utifrån. Man fick nästan vara rädd för att öppna andra tidningar. Men, det är väl sådant som hör till i en situation av det slaget. (Jag lärde i alla fall av den erfarenheten att det är bara när tidningar läggs ned som de skulle behövas och har ett värde.)

• För nykarlebyborna var förlusten av ÖP ett svårt slag — som nykarlebybo känner jag det också långt in i mitt hjärta. Det var många i min hemstad som var mycket ledsna på oss då, är det kanske än.

Med förståndet visste åtminstone några att det inte gick att ge ut ÖP som lokalblad för Nykarleby. Med känslan hoppades man ändå. Men, underlaget var för knappt, maskinparken museal, kostnaderna för att hålla igång en tidning av någon kvalitet för stora och ÖP var dessutom, som veckoblad, klämd mellan dagstidningarna, som folk ändå ansåg sig behöva.

Jag tror att få i det övriga Österbotten skänkte en tanke åt nykarlebybornas förlust den gången. Trots att dagstidningarna bevakar skeendet många gånger bättre, är en egen tidning ändå en egen tidning.

Tänk er i Kristinestad t.ex. om någon skulle fara iväg med Sydin för er! Jämförelsen med gamla ÖP haltar sannolikt, men känslan är nog densamma ändå. Försök tänk er!

Det kändes tryggt att ha ett tidningshus bakom sig under alla svårigheter som fanns i starten. Och den tekniska personalen ställde verkligen upp på allvar, säger Inger Luoma, ungdomstidningens första redaktör.

• På SÖU-kansliet satt nog kommersialismen i högsätet under de tider som följde. Det kom man så småningom underfund med. Det var pigromaner och dussintavlor och bingopriser och samköp för hela slanten. Allt vad man försökte sig på att sälja den tiden kunde vålla problem för en seriöst syftande redaktion.

Det var väl så utvecklingen i samhället överlag gick den tiden. Också sansade personer hade dollartecken och vinsthopp i blicken. Så finner jag till min bestörtning att S-man [Alf Snellman], som jag känner just som en sansad person, i första nya ÖP-numret skrev om sin dröm för Storsand: Stor restaurang, småstugor och camping, arkitektplanering och bokningscentral i korsningen av riksåttan och Kanäsvägen! Ungdomsförbundet skulle förverkliga den, helt i vinstsyfte. Antagligen är det jag som redigerat den drömmen i en ruta.

Nåja. Det blev ju ingenting av då — mötet i Pörtom sade nej. Nu är ju Storsand aktuellt igen — fast, enligt vad det verkar, i förfluten tid.

• På fullt allvar ville man också på endel håll se ÖP som något i stil med Expressen, gärna skandalomsusad och kontroversiell. Det passade ganska illa med min personliga uppfattning. Det vill till med pressetiken ändå fast man gör så gott man kan. Jag förmodar dock att de, som ville ha sensationella avslöjanden knappast själva skulle uppskatta att bli offer för den formen av journalistik.

• Såhär långt de saker som ibland gjorde livet med ÖP smått odrägligt att leva. I dag har jag dock tyckt mig märka att SÖU:s folk kommit på, som jag tycker, bättre tankar. Länge har man släpat på den kommersiella barlasten, men efter upprepade generationsväxlingar tycks verksamheten nu länkas in på sundare banor, och debatten inom SÖU nu verkligen börja handla om väsentligheter.

• Det fanns mycket på plussidan också — eller rättare sagt många. Det var alla de människor runt om i svenska Österbotten som man fick träffa och lära känna lite. De unga skribenterna blev med åren fler och fler och i dag är jag glad att höra och läsa om t.ex. Stina Ekblad, som då rätt ofta medverkade i ÖP och om Lolan Björkman och många, många fler. Två flickor till sätter jag glatt i samband med ÖP-tiden, Eivor och Martha i Kimo.

Tjejerna var i alla fall bäst, även om det fanns en och annan kille i skribentstaben — Paul Enlund i Lappfjärd t.ex. och Johan Björk i Gamlakarleby och Boy Wistbacka i Terjärv. Det här var några. De kommer kanske inte ihåg det själva, men jag gör det.

• Ökade kunskaper om svenskösterbottnisk geografi är också ett plus och det får man med ÖP-jobb. God hjälp hade jag av Sven-Erik Glader som hade folk och byar söder om Vasa på sina fem fingrar och gärna berättade.

När jag bläddrar i de första ÖP-numren och ser t.ex. min telefonintervju med Thore Skogman — som jag inte diggade då heller — måste jag sucka. Kanske kritikerna fick rätt — vi var ganska ytliga.

Men en tidning kan inte skapas på ett nummer eller två, kanske inte ens på ett år eller två. Det krävs längre tid ändå — fem år var det någon som sade när vi startade. Kanske det. Bättre och bättre blir den nu i alla fall.

• Det är tungt att jobba ensam och jag var själaglad den dag jag fick lämna över åt Cander och återvända till JT-redaktionen. Inte för allt ris i Kina skulle jag åta mig uppdraget en gång till även om det var rätt stimulerande ibland. Man förändras, är min tro, eller kanske är det mitt hopp.