På promenad.

I går begynte förtrupperna av pedagogerna anlända till orden. På kvällskvisten träffade jag, som är bosatt nära staden och känner litet till förhållandena, en gammal seminarist, som bad mig följa med på en promenad runt staden, för att få ett helhetsintryck av utvecklingen under den tid han varit borta från orten. Förfärligt frågvis var han och ganska närgången i sina anmärkningar.

Vi startade från torget. Han tyckte det vara högst märkvärdigt, att gräsväxten var sa dålig där. Jag upplyste honom om det kända sakförhållande, att torget under de senaste åren genom flitigt begagnande som fotbollsplan överhuvudtaget uteslöt möjligheten av beteshage. — Sedan vandrade vi norrut längs esplanaden, som han beundrade efter förtjänst, dock livligt beklagande, att ej sittplatser funnos, där man kunde i lugn och ro betrakta utsikten. Jag kom åter med upplysningen, att såväl soffor som bänkar i esplanaden och parken utsättas mot höstsidan, då de bättre behövas i kärlekens tjänst. Vi stannade i parken. Han tyckte, att den glesnat något. Jag berättade, att vid senaste sångfest härstädes blev man tvungen att avverka en del träd för att få rum för sittplatser, men att dessa sittplatser sedermera ej behövdes, emedan ett störtregn körde publiken in i kyrkan, där hela sångfesten sedan gick av stapeln. Meningen var, att med den uppkomna nettovinsten aptéra den öppna platsen till lekplan för stadens barn. Sedermera har man funnit detta vara onödigt, då ju torget uppfyller alla berättigade anspråk på en modärn lek- och sportplan. Så rundade vi Lybeckska hörnet och stannade. Forsen flöt förbi och min vän stod stum och betraktade de förbiilande miljonerna. Varför säljer ej staden denna vattenkraft åt någon industriman, frågade han. Jag svarade ingenting, men jag berättade om förra tullförvaltaren, vars gård varje år vid en viss tidpunkt stod till salu. Men kom någon och frågade om priset, vipps flög han förargad upp och försäkrade att hans gård ej var till salu, eller att priset var något under en halv miljon. Min vän fick ett lindrigt förståelsefullt hostanfall och vi tågade vidare till stora bron. Dar kastade han spanande blickar upp längs forsen, mot Brunnsholmarna. Varför har ni ej satt ut bryggan, frågade han. Se bättre efter, så finner du att den är onödig, och så fick han höra den sorgliga historien, men kunde ej förstå. Jag såg hans sorgsna blick och hörde hans djupa suck, och dock var mannen en från vaggan övertygad vattuman.