Stänk.
Vår stad har många fördelar, och är vida beryktad för sin svenskhet, sin kultur och sin naturskönhet såväl- som för sitt hälsosamma läge och sin stillhet. Staden är dessutom en billig ort samt fri från fabriker och röda vallistor m. m. Vad mer kan man begära?
Och ändå, oaktat allt detta goda, finnes det en klass av människor som rent av synes ha en formlig skräck för orten, och det är tjänstemännens klass. Knappast hava vi fått en tjänst ordentligt besatt förrän den åter står ledig. Kan någon begripa varpå detta beror?
Elaka människor, påstå att det är lönerna — icke orten — som äro så anskrämmeliga. Jag håller dock före, att det är mer än lönerna i vissa fall som spela in. Varför skulle här annars även pensionerade tjänstemän avdunsta så fort de kommit lyckligt i hamn med sin pension?
Ja, den frågan överlämnar jag åt läsaren att besvara.
Vi ha varit utan borgmästare och vi hava haft en sådan, och nu återigen äro vi utan. Och den vi nu ha (tillfällig) längtar redan härifrån. Allt under det att stadens fäder och löneregleringskommittén arbetar under högtryck med löneförbättringar. [1919–20 hade man fem borgmästare.]
Rådmännen skola vi inte tala om, några sådana finnas icke och torde inte häller komma att finnas för en lång tid framåt. För min del anser jag, att både borgmästare och råd äro obehövlige i vår stad. Sedan nu smör- och kaffejobbarna blivit ordentligt näpsta, är det ingen som bråkar här. Bara vi nu få vara riktigt allena, är här intet att göra för nämnda institution. Skulle mot förmodan rättssaker yppa sig, hänskjute vi obehagligheterna till tinget. — Så göra de i Mariehamn.
Sedan vi väl blivit av med rådstugurätten, kommer turen till polisinrättningen. Länsmannen eller kommissarien jämte en poliskonstapel kunde ju sköta den ruljangsen. Detta är inte något skämt. Vi ha ju kyrka och präster, veterinär och fiskevatten tillsammans med landskommunen. Varför inte då även polis- och rättsväsendet?
Sotartjänsten, som också är ledig, kan ordnas på så sätt, att envar sopar rent både för egen dörr och i egen spis. Detta ha de goda kasköborna troligen inte tänkt på i sin sotarnöd, då de sökt klara saken genom att vilja dela sotare med Kristinestad.
Så ha vi en tjänst, där åtminstone lönefrågan icke borde spela in, och det är kapellanstjänsten. Dock var det på ett hår när att vi också blivit utan pastor, sedan vår nuvarande driftige pastor avgår. Men situationen räddades genom att det fanns åtminstone en som ville offra sig. I söndags predikade aspiranten till tjänsten ifråga prov, och alla tyckte om honom. Och nu om söndag går en för alla, eller också gå vi allesamman som en man ut och rösta. Sökanden är för oss ingen främling utan ett nykarlebybarn, med anor som sträcka sig ända till vår store skald Z. Topelius. I kyrkböckerna är han därför genast hemma. Vet att seminaristerna icke skola sökas på frihemssidan och nystadsborna bland Frill. Sådant har nog hänt.
*
Stadsfullmäktige sammanträda denna månad för att välja ordförande, ledamöter i drätselkammaren, styrelser och kommittéer, förutom taxerings- och prövningsnämnd. Viktiga poster allesamman, varför det gäller att få rätta personerna på rätt plats. Detta är nog inte alltid någon lätt sak, varför jag här vill utsträcka en hjälpande hand: I taxerings- och prövningsnämnderna böra alla de personer inväljas, som besvärade sig eller annars ondgjorts vid föregående taxeringar. Så fortgår man sedan år efter år, och jag vill sedan, efter några år, se den som undsluppit ledamotskapet i dessa nämnder.
*
För en tid sedan ingick uti denna tidning ett meddelande om en f. d. munsalabo, vid namn Back, som ute i Australien blivit miljonär. Uti senaste nummer (50) av „Veckens Krönika“ reproduceras fyra fotografier från Mr. Backs egendomar i det fjärran landet, beledsagade av upplysande text! Mr Back anlände sålunda i sin faders sällskap redan vid 16 års ålder till Australien. Sin första jordbit erhöll B. genom att köpa en s. k. ”homestead” om 500 acres, som regeringen sålde billigt. Dylika områden upplåtas vanligen allmänt till nybyggare på förmånliga villkor. Nu är Mr. Back ägare till stora farmer och ”sheep station.” Några bland dessa äro lika stora som hela Danmark och Belgien. Men inte nog härmed. Den driftige munsalabon har även grundlagt en köping som erhållit namnet Billyaudgel. Han äger så gott som alla byggnader i denna. Gör efter det den som kan.
[Billyaudgel är förbryllande. K-G Olin benämnde samhället som Back byggde upp St Lucia.]
Upplysningsvis vill jag meddela att Mr. Back är endast 33 år gammal.
Men inte bara i Australien utan även i Amerika finnas framgångsrika pojkar från Nykarleby, Munsala och Jeppo. Jag känner flere som kommo utfattiga till Amerika och som nu äro driftiga affärsmän, rika farmare, fabriksägare, husägare med automobiler och allt gott. Men märk: Inte alla ha framgång där ute häller.
*
Innan jag avslutar vill jag också ägna några rader åt ”Ålandsrepportörerna”. Dessa äro som bekant utskickade av nationernas förbundsråd, för att taga reda på huruvida Åland tillhört Finland eller Sverge, samt sedan avgiva utlåtande om Finland skall få behålla ögruppen eller om den skall tilldelas Sverge. Ett tredje alternativ give, och det är att varken Sverge eller Finland får Åland, utan att Åland förklaras ”självständigt” under någon stormakts beskydd. Har väl Sundblom, Branting och Setälä & consortes vågat tänka den tanken till slut?
I alla fall ha de tre utskickade, bestående av en amerikanare, en schweizare och en belgier, besökt vårt land, såväl som Åland och Sverge. Tal hava hållits, skålar druckits och upplysningar meddelats. Och alla ha så rätt! Men ingen vet ännu till vilken åsikt de tre herrarna kommit i frågan. De äro alla visa män, och norden, och ej minst nationernas förbundsråd, väntar att få höra deras tanke. Domstolsutslaget i Ålandsfrågan är till stor del beroende av det utlåtande de utsända resenärerna avgiva. |
