Ulla Mattsson, nykarlebydottern, som
valde lektorsyrket, men blev diplomatfru

Ulla Mattsson, gift Ruusulehto, har firat sin sommarledighet jämte mannen, attaché Lauri Ruusulehto, i Nordens Betlehem och fick samtidigt vara med om sin fars, Matts Mattsson, 70-årsdag.

Vi sammanträffade med henne på bemärkelsedagen och bad att få del av hennes innehållsrika livserfarenheter sedan hon lämnade Nykarleby. Hon berättar då, att hon efter studentex. i Vasa fortsatte sina studier vid Historisk filologiska fakulteten i H-fors och avlade hum.kand. examen. Efter fortsatta studier avlade hon fil. kand. examen 1961 och promoverades till fil.mag. våren 1964.

Under studieåren i Helsingfors hade hon en tid tjänst som lektor i finska i de två längsta klasserna samt i alla gymnasialklasser vid Karis-Billnäs samskola läsåret 1960—61. En senare tjänst vid Brandö sv. samskola kom hon inte att sköta, därför att hon beslöt fortsätta och slutföra sin slutexamen, som skedde som ovan nämnts 1961.

Om sina senare öden låter vi fru Ruusulehto själv berätta.

— I augusti 1960 hade jag ingått äktenskap med ekonom Lauri Ruusulehto, då avdelningschef vid Privatföretagarnas ömsesidiga Försäkringsbolags huvudkontor i Helsingfors. Från ingången av år 1962 antogs min man i Utrikesministeriets tjänst och förordnades från 1. 2. till Finlands Ambassad i Rio de Janeiro med titeln attaché. Då gällde det för mig att välja mellan lärarinne- och hustrukallat. Valet föll sig dock helt naturligt eftersom vi redan långt tidigare smitt planer på att resa ut i världen för att se och lära. Sålunda sade jag upp tjänsten i Brandö och började så fort jag fått fil.kand. pappret i min hand 20 dec. förbereda mig för Brasilienresan.

— En råkall vinterdag startade de båda brasilien-resenärerna från Helsingfors till Fredrikshamn, därifrån färden över haven anträddes den 12 jan. 1962 med Finska Sydamerika-linjens m/f Angra ombord på vilken vi fann goda vänner och blev omskötta på bästa sätt.

— På Angra stiftade vi för första gången bekantskap m. det portugisiska språket. Med resenärerna Kaino och Nick Ozolins förklarade med bestämdhet att utan ordet  ”p a c i e n c i a”  som betyder ”tålamod” kommer man ingen vart i Brasilien, vilket förstagångsresenärerna senare själva fick konstatera.

— Resan, som räckte hela tre veckor, förflöt under de mest angenäma former. Redan efter några dagar fick vi söka fram sommarkläderna — i januari — och därefter blev det varmare och varmare för varje dag. Ombord på Angra uppmonterades en simbassäng och på däck kunde passagerarna skaffa sig solbränna samtidigt som de beundrade flygfiskarnas muntra och snabba framfart.

— Ett trevligt avbrott i resan blev ett fyra timmars uppehåll på Kanarieöarna i S:a Cruz de Teneriffa, där båten tog brännolja. Där fick vi en försmak av de underbart vackra vyer, som vi skulle möta i Rio. Från S:a Cruz räckte det tio dagar att komma till Rio och redan innan vi steg i land, möttes vi av den varma och vänliga atmosfär, som är så egen för Rio de Janeiro, och som smittar av sig även på utlänningarna där nere. Ambassadör Ingman från ambassaden hade själv kommit ned till båten för att möta oss, medan vi ännu låg ute på redden. I sällskap hade han min mans företrädare Mikko Immonen, som följande dag med sin familj skulle anträda färden tillbaka till Finland. Tack vare dessa två gentlemän, som senare båda blev våra goda vänner, inneslöts vi genast i den varma gemenskapen, som rådde mellan de olika ambassadtjänstemännen och deras familjer. I Rio fick vi känna på vad gott samarbete betyder för den allmänna trevnaden. På ambassaden har det blivit sed att de nykomna alltid hjälpes till rätta med nybörjarsvårigheterna av dem, som kommit förr och redan hunnit bli ”cariocas” = Riobor. Från ambassaden hade man beställt rum åt oss på Avenida Atlantica (gatan, som löper längs Atlanten) i Copacabana turistparadis. Aldrig skall jag glömma den starka sinnesrörelse jag erfor, då jag blickade ut från vår balkong. Man brukar säga, att något är så storslaget, att det ”tar andan” av en, och detta var vad som bokstavligen skedde. Det var helt enkelt sagolikt — otroligt — vackert. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kunde bara önska att denna skönhetsupplevelse skulle ha förunnats även mina föräldrar. Det skulle ha varit en verklig gåva — men färden över haven är så lång!

— Man har kallat Rio de Janeiro världens vackraste stad. Jag har ej sett världens alla städer, men på basen av dem jag sett, tror jag säkert, att den är med bland de skönaste. Ingenting i Rio är ljumt. Allting är storslaget: Färgerna, naturen, människorna. Ingenting där lämnar en oberörd. — Ja, detta låter som en lovsång till Rio de Janeiro och det är det meningen att vara, ty vi är innerligt tacksamma för den tid — mera än två år — som vi fick leva där. Det var lärorika år ur alla synpunkter, och jag hoppas, att vistelsen skulle ha resulterat i större förståelse och tolerans för andras levnadssätt och vanor. — Då man kommer från Finland till Brasilien är det faktiskt ett gott råd att ta ad notam att glömma bort att man är europé. Ty om man vill trivas, så måste man lära sig det. Mentaliteten är helt annorlunda — ett faktum som man helt förbiser, om man dömer dem som lättingar och lögnare. Jag nämnde redan, att människorna i Brasilien är storslagna. De är solens barn, och landet är rikt även om man ännu ej tillgodogjort sig alla dess rikedomar. Eftersom klimatet är närmast tropiskt i Rio är kraven på varma bostäder ej aktuella. Likaså skänker naturen goda möjligheter till att fylla näringsbehovet. Varför skulle man då ej njuta av allt det goda, som solen och naturen slösar med givmild hand. Varför skulle man där avundas en husbonde, som lever i överflöd, då solen skiner lika varmt över den lilla kojan i ”favelan”, slumstadstadskvarteren, som för övrigt utbrett sig på flere av de naturskönaste platserna i Rio.

— Mycket vore att berätta från dessa år, så rika på intressanta upplevelser, men utrymmet medger inte några berättelser i detalj. Oförlåtligt vore det emellertid att förbigå karnevalen i en lovsång till Rio. Då vi steg i land den 31 januari 1962 i Rio kom vi just lagom för att med runda ögon betrakta sambaövningarna på gatorna. Som alla vet, så är Rio sambans hemland, och i Rio komponerade sambatrubaduren Ari Barroso otaliga sambas.  Man berättade om honom, att han bara slog sig ned vid pianot och så sprudlade nya sambas ut ur honom.. Karnevalen och sambas ger sin alldeles speciella prägel åt Rio under hela året. Favelornas bebyggare kan slita och släpa ibland i upp till 45° värme i gatu- och byggnadsarbete eller vid tvättbaljan på uråldrigt maner för att kunna spara för karnevalen. Och under fyra dagar mitt i högsommaren (februari—mars) exploderar hela Rio i festyra, färg och glans. Då klär sig cariocas i prunkande dräkter. Då är ingen fattig, ingen ledsen. Under fyra dygn är var och en det den helst ville vara. Och under dessa fyra dagar gör favelabebyggaren av med sina besparingar från ett helt år och då vardagen igen tar vid börjar sparandet för nästa karneval!

— Lika viktigt som det är att nämna karnevalen är det att påpeka att den främsta förutsättningen för att man skall trivas är att man lär sig språket portugisiskan. Utan det är det svårt att få någon verklig beröring med folket självt. Och det vore att gå miste om mycket i levnadskonst och mänsklig värme. Så trots att vi åkte till Brasilien med fyra språk i bagaget skyndade vi oss att lära landets språk så fort som möjligt. Och fortfarande har portugisiskan för oss sin alldeles speciella plats bland de språk vi fått lära, t.o.m. efter det att franskan sedan litet över ett år tillbaka är på tapeten.

— Med ”saudades” (vemod, saknad) i hjärtat lämnade vi nämligen Rio de Janeiro den 31 mars 1964 för att styra kosan mot Bryssel, — dit min man blivit förordnad — kosan mot ett nytt land, ett nytt folk, nya språk, och anpassningen till en ny miljö.