Avtäcknings-
högtidligheten
i Nykarleby seminariums
festsal den 13 mars.
Den 13 mars detta år var en lika strålande solskensdag som
för ett år sedan. Trots smältande snö och glatt takdropp
förmådde ej denna första vårdag skingra det töcken
av stum sorg och dyster förstämdhet, som minnet av fredsslutet
1940 lagt över allas sinnen. Det var därför en tyst och
allvarsam skara, som samlats i seminariets festsal kl. 14 för att
övervara den stund, som hedrats invigningen av det synliga beviset
för seminaristernas tacksamhet och vördnad för dem, som
en gång tillhört samma konvent som de och i senaste krig stupat
för fosterlandets frihet och hemmens värn.
Bland de närvarande märktes några anhöriga till
de stupade, men största delen utgjordes dock av seminariets och övningsskolans
lärare, seminariets elever samt ett antal stadsbor. Inga långväga
gäster hade anlänt. Auditoriet satt med blickarna vända
mot västra långväggen, där den granrisbekransade
minnestavlan doldes av sitt svarta dok, flankerad av Nykarleby skyddskårs
fana till vänster och seminariets egen fana till höger jämte
resp. vakter. Den rätta fosterländska stämningen gavs av
öppningsnumret, Sibelius »Finlandia», som starkt och
fulltonigt klingade från flygeln, spelad av lär. kand. Sigurd
Sid. Sem. Sven Bergqvist läste med inlevelse och patos Kaj Lindgrens
upphöjda dikt Till en hjälte, varpå lektor R. Ahlbeck
utförde ett violinsolo, tolkande med känd virtuositet La Folia
av Corelli.
Så trädde konventets ordf., lär kand. Vide Strandvik
upp i talarstolen och höll avtäckningstalet, vilket in extenso
återges här nedan:
| |
»Det är i dag ett år, sedan fredens budskap mottogs
av vårt folk. Finland stod obesegrat med fläckfri ära
och blank vapensköld. En heroisk kamp var avslutad, en kamp,
som hela världen följt med under ständigt växande
beundran. 105 dagar trotsade ett enigt, litet folk en fiende, som
hade enorma resurser. 105 dagar kämpade vår armé
med okuvligt mod för vår frihet och vårt oberoende.
Var man fyllde sin plikt, utan tvekan, utan stora ord. Med orubbligt,
sammanbitet lugn stod man emot de anstormande härarna. Det
var en underbar storhet över vårt folk dessa bistra,
stålhårda vinterdagar. Det var en tid, som evigt kommer
att leva kvar på bragdens stolta blad — men den krävde
tunga offer. Vår frihet köptes med tusen och åter
tusen unga människoliv.
Vi ha i dag samlats för att ägna de stupade vår
hyllning. Vi ha samlats för att hugfästa minnet av våra
kamrater, av dem, som utan tvekan gåvo sitt liv för allt
det, som är oss dyrbart och heligt: frihet, hembygd, fosterland.
Inalles femton av vår svenska folkskollärarkårs
medlemmar och en lärarkandidat blevo borta. Förlusten
är tung att bära. Saknaden är smärtsam. Det
var män i sina bästa år, som rycktes bort, män
med entusiasm och framtidstro. De hade vigt sitt liv för de
ungas fostran. Deras gärning var ägnad höga ideal.
De stodo mitt inne i sitt arbete. Och så kom uppbrottsordern.
Landet behövde dem för krigets värv. Ovanskligt hög
var deras uppgift, ovanskligt stort deras mål. De kallades
att med vapen i hand värna vårt land, vår kultur,
vår egenart. Utan räddhåga, utan tvekan följde
de sitt samvetes bud. Allvarstyngda gingo de ut. De visste vad som
krävdes. Ordlöst gingo de, utan högtidliga ceremonier,
flärdfritt, manligt. Deras avsked från de egna var måhända
ett enkelt, fast handslag. Ordlöst kommo de tillbaka. Det var
den tysta hemkomsten.
Det är sorg i våra hjärtan, men det är en
sorg bemängd med stolthet. De föllo som män för
allt det, som giver livet värde. De föllo för rättfärdighetens
sak. De gåvo in i döden bevis för sin brinnande
tro och förtröstan på att de ljusa och goda makterna
dock slutligen skola segra. De voro med om att skriva de ärofullaste
blad, som någonsin skrivits i Finlands historia. Deras offer
var icke förgäves.
Nykarleby seminariums elevkonvent har genom en minnestavla velat
bevara de stupades namn för eftervärlden. Jag bjuder nu
täckelset falla: För fosterlandet 1939—40
Lars Henrik Boström
Nils Albert Boström
Paul Anders Broman
Erik Ingmar Bygård
Harry Michael Ekholm
Karl Vilhelm Engström
Erik Fridolf Gustafsson
Johan Evert Kull
Karl Ernest Nyrén
Gustav Herman Rajander
Henrik Evald Romar
Gustaf Mauritz Roos
Georg Eliel Rosenback
Torsten Arnold Sandell
Jarl Örndahl
Alfred Verner Österbacka
Lär. kand. Erik Fridolf Gustafsson tillhörde seminariets
elevkår. Hans minne ha vi därför särskilt velat
hugfästa genom att stifta en minesfond.
Vi äro stolta över våra stupade kamrater. Deras
gärning skall icke dö. Deras kamp skall icke glömmas.
I vördnad och tacksamhet stå vi inför deras minne.
Honnör för dem. Stram honnör!» |
Sedan de närvarande hedrat de fallna med stram honnör, fingo
de lyssna till solosång av sem. Edvin Jansson, som med sin ljusa
och klangsköna tenor sjöng Färdemannens psalm av Hannikainen
och Ora pro nobis av Piccolonini, vilka sånger tacksamt senterades
av auditoriet. Den förtätade, stämningsmättade samvaron
avslutades med Runebergs psalm »Bevara Gud vårt fosterland».
Innan de närvarande bröto upp, trädde lärare T. Granqvist
fram och frambar på sina egna och Nykarleby-Vörå lärarkrets
vägnar ett varmt tack till konventet för den vackra gärningen
att hugfästa de fallnas minne och uttalade en förhoppning, att
även liknade heder måtte bevisas de lärare, som stupat
för friheten 1918. Därpå skildes man, rikare i själen
än då man samlades.
P. B. |