SKRIDSKOBANAN

torde bli klar att öppnas på juldagen. På grund av ogynnsam väderlek är isen nu knappast så bra man hade hoppats. NIK:arna lovar dock att banan efter en veckas finslipning är i fullgott skick.
     På grund av banans iståndsättnings- och underhållskostnader i år kommer att vara betydligt högre än i fjol, har NIK:s styrelse varit tvungen att i någon mån höja entréavgifterna. Dessa är för alla över 13 år 600 mk för hela säsongen, de yngre betalar 350 mk för årskortet. Vill man inte betala en engångssumma, kostar det 30 mk per kväll mellan kl. 18.00–21.00. Musikkvällarna erlägger de äldre en tilläggsavgift om 20 mk. Säsongkort säljes av biljettförsäljarna på banan samt i Westerlunds El-affär.
     Bandy får spelas måndagar kl 18.00–20.30, torsdagar kl. 19.30–20.30, lördagar kl. 14.00–17.00, samt helgdagar kl. 13.00–15.00.
     Under övriga tider är det förbjudet att idka bollspel på banan.
     I detta sammanhang riktar NIK:s styrelse en vädjan till sina medlemmar om hjälp då det gäller arbetet med banan. Endast under förutsättning att alla medlemmar visar förståelse för klubbens strävanden kan skridskobanan ekonomiskt föras i land.

Österbottniska Posten, den 24 december 1958.
Lars Pensar digitaliserade, tillhandahöll och kommenterade:

Skridskobanan, som i några år varit förlagd på Residenstomten mellan Forsbergs kiosk och poliskammaren, måste efter det Liljedahls affärshus byggts flytta till torgets västra halva. Därav den högre kostnaden som nämns. NIK drog ensamt det hela, en nog så betungande uppgift med frivilliga krafter.
     Värt att observera är att ishockey ännu inte spelades i Nykarleby utan det var enbart bandy som gällde. Men det skulle snart svänga. Och musiken, den var av det slaget vi idag kan lyssna till i radioprogrammet ”Kaffekvarnen”.

Det finns en fortsättning, eller egentligen flera, av skridskobanan liksom dess föregångare. Fortsättningen, som för mig förlorat sig i minnesfragment, består i att inpå 60-talets början, ansågs torget av olika orsaker mindre lämpat som plats för banan och en mindre variant anlades bakom poliskammaren på nytt, men den sträckte sig endast mot det enkla bräduthus som var uppfört där Liljedahls tomt slutade i söder (borde synas på något flygfoto eller vy?) för där sköt ishockeygossarna puckarna mot bakväggen och något litet fönster på den i spillror.
     Själv minns jag att jag i början på 70-talet var med barnen på den isbanan och övade  skridskoåkningens grunder. Du borde ju även ha minnen av den eller hur? [Det har jag!]
     Samtidigt hade Oskar Kronqvist börjat med ngn mindre bana på Normens gård och sen kom ju någon bana mellan residensbyggnaden och Skogsparken.
     Men alla dessa, mindre och större isfläckar under 60- och 70-talet tills banan vi idrottsgården kom till, är för mig osystematiska minnesbilder. Men under min samskoltid färdades vi längs Munsalavägen till två pottar för skridskoåkning.  Den ena, mitt emot nuvarande krossen var ypperlig så länge snön inte lade sig. En mindre närmare Juthas-Bonäsvägskälet på östra sidan av vägen var alltför liten för annat än några svängar som övning. Och så förstås Skogsparkspotten!
     Och Källbackbarnen åkte på Sunds bäcken. Kanske också på Kackurduntträsket, – men det kommer jag inte ihåg säkert.

Apropå ishockey meddelade Kristina Schön (f.d. Wille och född Söderlund) i mitten på november:

Wilfried Wille, Nykarlebybo 1971–1973, har stilla insomnat efter en kort sjukdomstid.
     Han blev 60 år. Man minns honom som en begeistrad ishockeyspelare (tränare).
     Han vattnade skridskobanan vid rinken på eget bevåg, fick nästan betala böter för det!
     Han fyllde sin VW-buss [blå med vitt kors] full med små knatteishockeyspelare och åkte fast, fick böter för att olagligt transporterat för många i bussen! Det var Wilfried det! Nuförtiden är det föräldrarna som kuskar runt sina barn till olika evenemang, men förr var det inte så!
     Wilfried bodde sedan många år på en båt i sitt ”paradis” Holland, han kallade sig konstnär och målade fina tavlor. Låt oss minnas honom och önska honom frid.

*     *     *

Club l'extrêm

I familjens hem på Kolonivägen 11 inrättade Wilfried ett ungdomsdisco. Besökte det en gång för att hämta hem storasystrarna och tycker mig minnas dämpad belysning, vita väggar med målningar och en gran eller en tall som råkat stå där huset skulle byggas och inte avverkades utan byggdes in i huset. Huset brann ca 1971.

Läs mer:
Skridskoåkare på torget.
Bränder.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2008-12-22, rev. 2020-11-21 .)