En utställning — och ett initiativ.

Senaste höst avled i Helsingfors bildhuggaren Viktor Malmberg. Denna frejdade skulptör — en av de främsta inom sin konstart i vårt land — var som känt född i Nykarleby. När Bildhuggarförbundet i februari ordnade sin allmänna skulpturutställning i Konsthallen, voro två rum upplåtna för en minnesexposition av Viktor Malmbergs arbeten. Förbundet hade på detta sätt velat hedra den avlidne mästaren.

Då Viktor Malmberg gick bort, var han 69 år. Lång var hans arbetsdag, många och vackra de verk, som utgått ur hans känsliga skaparhänder. Utställningen gav ett vackert tvärsnitt av hela hans produktion, den klarlade hans särart, hans kynne och hans utveckling genom åren.

De tidigaste av de här utställda arbetena är en porträttbyst i vit marmor av skulptören Sjöstrand. Malmbergs objektiva sinne, hans känsliga läggning predestinerade honom till en utmärkt porträttör. Här är bredd och djup i uppfattningen, friskhet och karaktär hos formen, och det ädla materialet, marmorn, är vackert behandlat. Men ännu är skulptören ännu ej sig själv, som han är, när han är som intimast, innerligast. — Men så stannar vi inför en ung kvinna, också hon i vit marmor. Det är konstnärens hustru. Det är bara 2 år mellan det föregående arbetet och detta. Men det är som en ny värld i ett nu öppnat sig för honom, den värld som sen blev honom kärast. En vackrare kvinnotolkning kan man ej se. Det är lyrik allt igenom. Känslan för det intima, det lyriska, låg säkert medfödd som ett frö hos konstnären — nu får det växtkraft, det utvecklas — snabbt och rikt! Förmågan att uppfatta karaktären är lika klar nu som tidigare, men härtill kommer en mera levande och intim känsla för formen. Till hela sin uppfattning är han idealist, och hans idealitet har fantasi. Hur vackert och känsligt är inte marmorn mejslad! I vår konst påträffas ej en ädlare behandling av marmorn än hos Malmberg. Viktor Malmberg har funnit sitt innersta, sitt intima jag.

Viktor Malmbergs minnesexposition.

Om Viktor Malmberg som skildrare av den unga kvinnan var betagande, så vinner han vårt hjärta helt i sina förtjusande barnskulpturer. Han har icke i denna genre givit uttryck åt den blivande filosofen — något som så ofta förekommer i barnavbildningar — utan för det ännu fullkomliga intet i ett hölje, som är mjukt, rörligt, halvt formlöst och dock helt plastiskt och alltid starkt pulserande. Man står häpen! Man förstår inte, att stenen kunnat formas till ett sådant uttryck, och att en så rik bild kunnat sammanhållas av konstnärens fantasi. Hela livet igenom var det barnet Viktor Malmberg helst tolkade. Otaliga äro de små statyetter med tvättstamp i handen eller i någon annan för dem naturlig posé! Också hans sista ofullbordade arbete föreställer en liten flicka.

Helt intressant är ett miniatyrschackspel, snidat i trä. Varje pjäs har sitt eget individuella ansikte, varje figur är en komposition för sig. Skulptörens känsla också för detta material är intagande. Han skar i trä med samma skicklighet, som han högg i marmor. Många av dessa småskulpturer, eskisser i trä och terrakotta, man vandrar förbi, tyckes mig rymma något av den ödmjuka och hängivna skönhetsdyrkan, som strålar ur medeltida miniatyrer.

Ännu ett arbete är jag tvungen att nämna. Det är porträttbysten av en gammal dam. Det är icke blott studiens fasthet, uppfattningens djup och skönhet man beundrar här, utan fastmer den smak och taktfullhet han utvecklar som realist. Här är varje rynka och födelsemärke medtagen, men alla dessa detaljer äro uppfattade såsom blott ett eget barn kan uppfatta dem; med en kärlek och ömhet som förvandlar allt till skönhet. I detta porträtt se vi ej blott modellens blida och harmoniska väsen, men även något av konstnärens stilla och försynta personlighet.

Man trivs bland Viktor Malmbergs arbeten. Väl därför att de utstråla en atmosfär, som är intim och förnäm, och väl därför, att allt i hans konst verkar så allt igenom äkta. I hans bästa arbeten lever en blyg, andaktsfull skönhetslängtan, en lågmäld stilla skönhetsglädje.

— — — —

Viktor Malmberg hade vuxit upp som pojke i Nykarleby. Här har han sprungit barfota omkring som alla vi andra; upplevat vinter och vår, sommar och höst, sorg och glädje, smärta och lycka. Äro inte intrycken från barndomen de allra vackraste vi äger! Allt var så underfullt då, — allt var liksom närmare gud . . . Så var det väl också för en Viktor Malmberg; och vem vet, hur många av hans vackratse intentioner, hans sprödaste, mest finstämda visioner föddes vid åliden här, — vid vårens trän, som sträcka sina kala, fattiga armar just nu mot rymden som i bön. Var är väl ett konstverk av Viktor Malmberg mer hemma än i vår drömmande, stilla stad. Och om lyckan är staden väl bevågen, så står det redan i sommar i en av stadens planteringar en spröd, liten kvinnogestalt. Hon stegar varsamt fram — hon är borta från allt — och hon har ett fång blommor tryckt mot sitt bröst. »Flora« heter hon, och hon är en sinnebild för våren och de vackraste blommornas tid.

»Flora«