Från Soklot horisont.

Trafiken på landsvägarna har under de senaste åren stegrats i oerhörd grad. Därför har man allt mera börjat företaga väguträtningar på sådana ställen, där vägarna äro alltför krokiga. Och meningen är att också här börja företaga dylika uträtningar. Sålunda undersöktes vägsträckan Nykarleby—Jakobstad sommaren 1933 mycket noggrant. Men enligt de uträtningsförslag, vilka då gjordes, komma bönderna här att till stor del förlora sina bästa jordområden, vilka med mycken möda och många års arbeten gjorts till fruktbar mark.

Det skulle således enligt ett förslag vara meningen att bygga en alldeles ny väg genom Lill-Soklot. Först skulle ju vägen från Nykarleby hit uträtas och så fortsätta över den stora åkern, som sträcker sig genom hela byn, för att sedan gå ihop med den gamla vägen vid Harjulins gård. Vägen skulle i detta fall nog bliva rak, men då skulle det bliva två vägar nästan parallelltgående, och detta är väl onödigt. Ett sådant företag skulle ju draga oerhörda kostnader, och sedan skulle bysborna åsamkas rätt så stora förluster härav. Då är det andra förslaget däremot bättre. Enligt detta skulle vägen dragas endast över ett hörn av ovannämnda åker. Bron, som leder över bäcken skulle då flyttas ungefär 100 meter längre åt väster. Vägen skulle i detta fall gå ihop med den gamla ett litet stycke söderom Kronqvists gård. Och då kunde man få en stor del av den gamla vägen till godo. Vid väguträtningar bör man ju så mycket som möjligt följa de gamla vägarna.

Sedan kommer vi till den stora kurvan vid Harjulins. Även här ha två förslag uppgjorts. Det ena går ut på att från vägkröken gå rakt fram över åkrarna och sedan fortsätta genom skogen och på detta sätt förena den nya vägen med den gamla vid Frostas grustag. Det andra förslaget är att hålla gamla vägen ett par hundra meter och sedan gå över Frostas gårdarna och så över en lång sumpig ängsmark för att slutligen komma ut till sockenrån.

Nu skulle ju förslagen över de bägge ställena passa bra ihop. Men att på detta sätt förfara vore ju otrevligt för bysborna. Det är ett brett område, som därigenom skulle åtgå till den nya vägen. Naturligtvis skulle en ny väg göras bredare än den gamla, som blott är 4 meter. Den skulle säkert göras 6 meter bred, och så kommer det åtminstone 3—4 meter till på vardera sidan för diken och sådant. I lindrigaste fall skulle vägområdets bredd således utgöra 12—14 meter. Att vägen genom byn nu är rak, kan ju ingen säga. Men att bygga en alldeles ny väg anser jag vara överflödigt. Att de största kurvorna uträtas är ju däremot en nödvändighet. Lämpligast kunde man i samråd med ortsborna utarbeta ett förslag till uträtning. Men att det tages till för stort i byarna och i synnerhet på odlad mark är icke riktigt gjort. En annan sak är det ju däremot, om det sker i skogsmark och på icke odelad jord. När väguträtningsarbetena vidtaga, kan man icke ännu säga, ty det är svårt att få anslag, och härtill räcker inga småsummor. Om man nöj de sig med att företaga uträtningar av de värsta kurvorna, vore ju redan mycket gjort för att trygga trafiken på landsvägarna.