IV Kring träkyrkorna och stensakristian i Vörå
samt blockpelarkyrkans första framträdande

av

Lars Pettersson

— — —

Blockpelarsystemets tekniska och arkitektoniska egenskaper kan i korthet beskrivas på följande sätt. I en knuttimrad långkyrka, vars längd överstiger en normal stocklängd, måste sidoväggarna göras av minst två efter varandra lagda stockar. Även om skarvarna är omsorgsfullt gjorda förorsakar det med takstolar byggda branta och tunga vattentaket att sidoväggarna med tiden buktar sig utåt eller bågnar ifall de inte försetts med effektivt stöd. Även om sakristian och vapenhuset tillsammans med tvärgående bindbjälkar skulle ge ett hjälpligt sidostöd, vill väggarnas mittpartier ändå bukta sig sidledes i synnerhet kring dörr- och fönsteröppningarna. Blockpelarsystemets uppgift är att förhindra denna olägenhet. Väggstockarnas helst öppna skarvar har placerats in i de timrade pelarna så, att de egentliga väggytorna för det mesta företer enbart oskarvat timmer. Pelarnas övre ändar förenas inuti kyrkan av tvär- och längsgående bindbjälkar, av vilka de sistnämnda sträcker sig ända till gavelväggarna. De tvärgående bindbjälkarna har intimrats i linje med pelarnas östra eller västra sidor men ej symmetriskt mitt på pelarkrönen, vilket ger ett intryck av rationell nyttokonstruktion. Bindbjälkarnas och pelarnas sammanfogning förstärks av profilerade konsoler, utskurna i särskilda bjälkar. Liknande konsoler har vanligen placerats även på motsvarande ställen intill gavlarna. Sidoväggarnas översta stockar bildar tillsammans med bindbjälkarna ett stadigt underlag för takstolarna. Följden är, att långhusets takkonstruktion inklusive det nedifrån med spikar i takstolarna fästa brädvalvet i relativt ringa grad belastar sidoväggarna. Det mesta trycket riktar sig nämligen mot bindbjälkarna, de översta sidoväggsstockarna, blockpelarna och gavelväggarna. Särskilt kritiska punkter förblir själva blockpelarna och långhusets yttre knutar. Dessa förmår emellertid någorlunda väl avvärja faran för sidoväggarnas buktande, i synnerhet som pelarna sträcker sig såväl innanför som utanför väggen.

När en nybyggd blockpelarkyrka med tiden sätter sig, sjunker både väggar och pelare lika mycket, varför väggarna inte får springor på samma sätt som i kyrkor, där väggarna är stödda med lodräta följare och trätappar eller järnbultar. Blockpelarsystemets fördelar yppar sig således både i kyrkans allmänna jämviktsförhållanden och i samband med väggtimrets sättning. En följd har dessutom varit, att kyrkan kunnat timras i princip "hur lång som helst", medan stockarnas längd fortfarande bestämt långhusets bredd. Även gamla kyrkor har med detta system lätt kunnat förlängas, vilket i regeln skett mot öster. Tack vare de timrade pelarna har de ofta på längden utdragna sidoväggarna fått en välkommen indelning och rytm samt ett intryck av stabilitet, som kommer till synes både i den yttre gestaltningen och inuti byggnaden. Pelarna och bindbjälkarna är avsedda att uppträda utan brädbeklädnad med den påföljd, att de för åskådaren nästan in i minsta detalj yppar väggpartiets konstruktiva väsen. Takstolarnas antal och läge kan nerifrån kyrksalen avläsas med tillhjälp av valvbrädernas spikrader och de tvärgående vrängsträngarna, som täcker brädernas i jämna rader fördelade skarvar.

Helhetsintrycket i en normal blockpelarkyrka i synnerhet under 1600-talet är till övervägande del gotiskt, låt vara att timmerkonstruktionerna innehåller drag, som ur stenkyrkornas synvinkel tyckes sakna fullt övertygande jämförelsepunkter. Den tekniska nivån är relativt hög redan i de äldsta monumenten. Allt synes antyda en tradition, som utformats innan de äldsta bevarade blockpelarkyrkorna uppförts. Den äldre Vasatiden har knappast erbjudit tillräckliga möjligheter för uppkomsten av en i väsentliga punkter ny och livskraftig träkyrkoarkitektur i Österbotten. Man föreställer sig därför gärna, att blockpelarkyrkans väsentligaste egenskaper utformats före katolska tidens slut.

Vi kan nu ytterligare konstatera, att de äldsta och samtidigt till sina former närmare kända träkyrkorna i Finlands övriga landskap med några få undantag är först från 1600-talets senare hälft eller 1700-talet. Härav följer, att Österbottens blockpelarkyrkor som en tämligen enhetlig grupp tydligen innehar en nyckelställning när det gäller att reda upp den medeltida träkyrkoarkitekturen. Deras äldsta representanter kommer närmare 1500-talet och medeltiden än några andra i Finland bevarade träkyrkor. Sedda från Åbo eller Stockholm ligger de inom ett perifert område, där den medeltida kyrkoarkitekturens tidigaste skeden är avsevärt dunklare än t.ex. i Egentliga Finland och Satakunda. Som bakre hållpunkter har vi stenkyrkorna i Mustasaari, Pedersöre och Storkyro. Om blockpelarkyrkornas västtorn förutsätter man kanske gärna, att de på ett eller annat sätt utgått från gråstenstornen i Mustasaari och Pedersöre. 4)

— — —

Vörå kyrkas äldsta gestalt.
1. Nordöstra blockpelarens nedersta del från nordväst.
2. Långhusets sydöstra knut från sydost.
3. Sydvästra blockpelarens nedersta del från sydost.
4. Sydöstra blockpelarens nedersta del från sydost.

Uppmätning av författaren 1957, renritad av Eero Pettersson [Son till L.P. och arkitekt].

NOTER

4) Presentationen ovan följer Templum Saloense, underkapitlet Pohjalaisen tukipilarikirkon yleispiirteet ja erikoisasema.