På 1890-talet, när den store stolte entusiasten Gånge Rolf, V.K.E. Wichmann, dykt upp i staden och Topelius systerson Zachris Schalin var rektor för seminariet väcktes bland seminaristerna tanken att Nykarleby borde ha en Topeliusstuga eftersom Jakobstad hade en Runebergsstuga.
     Majniemi skulle återköpas och flyttas tillbaka till Alörn och alltsammans skulle ges i present åt stadens store son. Seminaristerna slet. Ordnade fester för att få in pengar till köpesumman, tog hårt i på talko och kom därhän att de en vinter kunde färdas med sitt väldiga lass över isen — Majniemistugan i sina enkla beståndsdelar.
     På isen mötte de en bonde som förundrade sig över ungherrarnas mödosamma börda:
— Vart ska ni ta väjin me' timbri?
— Timret? Det ärju Majniemi, Topelius stuga, som skall tillbaka till Alörn.
—Nå har it hande Tupil-Juss råd ti flytt' stugon sin sjölv?
     Till sommaren stod stugan på sin gamla plats.

     Flaggstången restes och man hittade till och med en gammal plåtvimpel från Kuddnäs.
     En kväll vandrar Zacharias Topelius från Charlottenlund till Majniemi. Han får nyckeln i sin hand och stiger in över tröskeln — till minnena.
     Det var som att träda in i en mycket gammal dröm.
     Det blir en storartad invigningsfest senare på sommaren. Gånge Rolf håller tal, stadens ståndspersoner sjunger och är artiga. Lax serveras på långbord i gräset, ungdomar deklamerar och barn leker vid stranden. Givarna — seminaristerna — syns ingenstans.
     Topelius saknar dem.
     Han undrar varför de inte kommit, och han får veta att i denna stad har ännu inte alla gamla hedersbegrepp och seder luckrats upp och urvattnats. I denna stad är ståndspersoner alltjämt ståndspersoner och allmoge är allmoge och det vet envar att de två icke kunna blandas, och att seminaristerna inte är ståndspersoner.
     Topelius tackar artigt för festen, maten ocn sängen och i ett brev till sin dotter skriver han att det hela var mera välment än lyckat.


Anna-Lisa Sahlström (1990) Doft av järn och syren.