Låt din ängel gå

Novell av Peter Sandström

Mor hade en yxa under sin säng. Jag hittade den dagen före julafton när jag dammsög.
     Yxan låg under en driva med Året Runt och Österbottens Tidning och Krigsropet. Jag undrade om hon läste de där tidningarna innan hon fick sömnen på kvällarna. Jag stängde av dammsugaren, tog tag i yxan. Den såg oanvänd ut.
     Hon tyckte inte om att jag snokade i hennes sovkammare, men nu hade hon gått till kyrkan, och jag försökte städa lite inför julen. Yxan var tung, en sådan som man kunde klubba djur med. Senast jag hade besökt mor var det augusti. Då hade jag inte sett någon yxa i huset. Jag undrade om ensamheten hade gjort henne rädd för mörkret.
     Jag hörde att ytterdörren öppnades. Jag släppte yxan och sparkade in den under sängen, skyfflade med handen lite tidningar över. Snabbt tog jag tag i dammsugarens slang och drog apparaten efter mig ut ur mors rum och över tröskeln till salongen. Där möttes vi. Mor stannade upp när hon fick syn på mig. Där stod hon i sin vita kappa och en röd basker på huvudet. Hon tittade på mig som om hon hade undrat vad en karl som jag hade att göra i hennes hus. Förmodligen såg jag rätt ertappad ut med bar överkropp och läderbyxor och med en grön dammsugare efter mig som en motsträvig hund i koppel, tyst men misstänksam. Är du uppe redan, sa hon.
     Hon tog av sig baskern. Snöt sig. Sedan sjönk hon ner i soffan, satt där och glodde mot teven, som om hon hade väntat sig att den skulle gå igång av sig själv. Vill du titta på något, frågade jag. Hon skakade på huvudet.
     De spelade jazz, sade hon. I kyrkan.
     Hon satt tyst en stund, och viskade sedan: Det var ju begravning.
     Jag bytte ställning där jag stod. Dammsugarens slang slokade i mina händer, lädret i byxorna knarrade. Är du säker, sade jag, att det var jazz.
     Jag släppte taget om dammsugarslangen. Lädret i byxorna knarrade åter. De där, sa hon, är faktiskt mina.
     Det var sant. Hon hade köpt byxorna på Mallorca vintern sjuttiofyra. De var röda och jag hade lånat dem åttionio då jag skulle medverka i en uppläsning på Kåren i Åbo. Sedan dess hade byxorna varit hos mig.
     Ska du ha dem tillbaka, frågade jag. Mor ryckte på axlarna. Hon var åttiofem år gammal. Hon bar sina kläder med en stolthet som vittnade om att hon tänkte efter hur hon klädde sig. Själv var jag inte sådan. Jag hade haft för vana att ta på mig vad som helst som fanns kring mig, brokiga scarfar som hustruns kollegor hade lämnat i stolar och på soffor, kepsar och boots som poeter och gamla målvakter glömt efter sig när de vaknade upp med huvudet mot mitt köksbord och hastigt reste sig och försvann in i natten och dimman i Port Arthur. Läderbyxorna var en del av det udda gepäck som jag hade rafsat ihop i en gammal fotbollstrunk när jag tog tåget norrut för att fira julen med mor. Ingen skulle fira jul hemma hos oss i Åbo. Vår bostad hade drabbats av en vattenskada och evakuerats.
     Min hustru och barnen åkte till Kanarieholmarna. Men jag hade aldrig gillat solen och värmen. Dessutom var det första julen mor var helt ensam i huset. Kanske hon behövde mig.
     Jag tänkte att vi var gamla nu, mor och jag, och att läderbyxorna förmodligen skulle överleva oss båda.
     Kanske jag kunde få byxorna i julklapp, sa mor. Något annat behöver jag inte.
     Du kan få dem genast, sade jag.
     Mor höjde handen och skakade på huvudet, som om hon hade fruktat att jag skulle göra en striptease.

På eftermiddagen kom mor kånkande på en brun låda. Jag låg och sov på soffan i salongen. Hon hade en tomteluva på huvudet. Den satt snett. I lådan fanns julsakerna. Hon lade lådan på golvet, satte sig sedan intill mig i soffan. Tänk att det är jul igen, sade hon. Hon vek upp lådans lock, rotade bland det som fanns där, öste upp lite saker på bordet; ett par änglar i guldfärgad plast, fyra röda bollar, en härva glitter. Hon lyfte fram Nykarlebystjärnan. Hon lyfte fram Tro, hopp och kärlek. Allt blev liggande på bordet.

[En julteckning med en Nykarlebystjärna uppe i vänsterhörn ritad av författarens gudbarn. Förstoring.]

     Kanske det får vara, sa mor. Snart ska det ju städas bort igen. Hon reste sig och gick till köket. Jag satte mig upp, tog en härva glitter och gick efter henne. Jag lade glittret mitt på köksbordet. Det är väl fint, sa jag, och mor skrattade till, hon stod vid spisen, värmde upp gårdagens Jansson i en kastrull, kokade några ägg, inga legymer.
     Vi hade aldrig haft gran i huset. Far kunde inte tåla doften av barren. Han hade suttit på sin post på Karelska näset i ett kamouflage av gran; han hade suttit där och tvingats se ”när fan gick lös”, som han uttryckte sig. Det var det enda han någonsin berättade om kriget.
     På kvällen spelade vi halma, och mor hade valt vitt som vanligt. De svarta pjäserna var mina. Vi satt i salongen vid det runda bordet, i fönstret mot gatan brann ett rött ljus. Lågan fladdrade i draget. Mor pratade om begravningen. Hon sade att det var den fjärde sedan april.
     Det var ändå en bra begravning idag, sade hon. Men tänk att de spelade jazz. Han som blåste i hornet tog i så att han var blå i ansiktet, sade mor och himlade med ögonen.
     Jag plockade en mandarin ur korgen på bordet. Långsamt drog jag skalet av den. Jag frågade inte vem som hade begravts. Hon tittade mig sällan i ögonen, hon var inte van att ha mig där, hos sig. Vi spelade vidare, tog oss en kupa konjak. Kölden knäppte i väggarna. Jag frågade inget om yxan.
     Prästen sade att sorgen har många ansikten, sa mor.
     De säger så nuförtiden, sa jag.
    Jag tittade på halmaspelet. Jag insåg att mor skulle slå mig. Hon forcerade sina vita pjäser. Jag hade svårt att komma i läge med de svarta.
    Kan du ge mig papyrosserna? frågade mor. Du borde inte röka, sa jag. Är det nån skillnad, sa hon. Kanske inte, sa jag.
     Hon hade börjat på nytt nu när far inte höll koll på henne. Jag gav henne paketet; det var starka papyrosser, inget för en dam, tyckte jag, men jag sade ingenting.
    Jag tänkte på april månad och att far hade dött då. Vi var inte många sörjande, men solen sken; urnan var mycket lätt, det var som att bära ett paket mjölk och ett bröd från butiken på hörnet, sånt som man kunde ta under armen på vägen hem. Också då hade prästen sagt att sorgen hade många ansikten, och jag kom ihåg hur jag flinade till när jag tänkte på den tunna skara av gamla krigare som hade samlats i kapellet. Deras ansikten var slitna, skinn som nötts ner av tobaksrök och aska från vedeldade ugnar, av dagar i solsken under bar himmel, av hård tvål och slirig ansiktskräm. Beirut var där, förstås, och Tomaszewski, och Marius Järvi.
     Jag kom ihåg hur jag hade suttit och iakttagit mor medan prästen talade. Hon var glansig i ansiktet, håret tvättat men ofräscht, kanske det inte hade klippts på länge. Kläderna såg ut att vara nån annans; den röda blusen var stor som en säck, scarfen knuten som en snara, hon påminde om ett djur som fångats in i flykten, eller ett offer för en olycka till sjöss, en människa som halats ombord på en flotte och fått en filt över sig. Längst ute på hennes näsa glittrade en droppe, jag tänkte att den snart skulle komma loss, falla mot golvet. Jag satt och iakttog droppen, och jag tänkte att den säkert smakade salt, och att den snart skulle falla genom luften i kapellet och träffa en av stenplattorna som låg mörka under våra fötter, bli en fläck mot det mörka, en fläck som snart skulle försvinna, som om den aldrig hade varit där. Jag kunde föreställa mig vad hon satt och tänkte på, att det lika bra kunde ha varit askan av henne själv som var samlad i urnan som stod på golvet vid prästens fötter.
     Min far var en karl som jag hade använt i mina texter. Jag hade skrivit berättelser om en far som var alkoholist eller självmördare, störd som en skadskjuten schäfer, en karl som tjuvjagade utter i sankmarkerna bortom Murjas och Svarv. Jag kunde börja en berättelse med orden ”min far var en karl som bowlade på lördagarna” eller ”min far var en karl som dödade hästar”, och jag tyckte att det bara var ord som var fria för mig att bruka i ett utslag av den glädje jag kunde finna i själva skrivandet under de perioder då jag lyckades hålla mig borta från krogarna nedanom Kakola och Varvstorget. På riktigt hade min far varit en karl som band blomster och drev upp grönsaker.  Han var förvisso en gammal frontman, men efter kriget hade han aldrig mera tagit till vapen. Han hade blå ögon. Han var en karl som hade dött av ålder och leda och en envis sjukdom i tarmsystemet. Men vad var sådant att skriva om?
     Och i april hade far dött och bränts i en ugn. Han hade själv önskat att askan skulle strös ut längs landsvägen på sträckan mellan kyrkan och det nedlagda mejeriet i hans hemby. Hur ska det gå till, hade jag frågat. Du ska göra det, hade han sagt. Hurdå? Du kan väl cykla, eller promenera. Låt det rinna genom en sil, eller en tratt. Till sist sade han: det är inte mycket som blir kvar. Han sade det förstås på dialekt; ”he ir int na mytsi som lömmar”.
     Det var sista gången vi pratade med varandra.
     På begravningen hade jag tänkt säga några ord och läsa en vers som jag själv hade skrivit. Jag skulle helst ha läst ”Låt din ängel gå”, som var en dikt ur min första samling, utkommen år åttioåtta, förbisedd och snabbt glömd. Men boken fanns inte längre. Jag hade gjort mig av med de sista exemplaren i samband med en flyttning just innan millennieskiftet.
     Jag hade istället samlat några ord på ett papper. Det var inget personligt om far, det var bara några tankar om livet och kanske kärleken. Papperet var litet, och det stod Salisbury Hotel uppe i kanten. Jag hade skrivit med blyerts, präntat ned att ”kärleken är den vind som lyfter oss, den våg som rullar” och lite annat allmängods, upplockat av minnet i sångtexter och filmer och kanske någon bok. Det fanns inte mycket att skapa på egen hand längre. Jag hade trots allt känt ett slags tacksamhet, mot vem eller vad visste jag inte, över de ord som jag hade rafsat ned på lappen. Jag hade hoppats på mera, sanningen var att jag hade suttit vid ett skrivbord och verkligen försökt skriva, men inte lyckats få fram ett tillräckligt antal ord som såg ut att hänga samman. Det vemodigaste var ändå insikten om att jag hade så litet att säga om den man som hade varit min far. Hans fingrar var långa. När han skrattade fick han en grop i vänster kind. Om man tittade honom rakt i ögonen slog han ned blicken. Jag tänkte mig döden som något opersonligt. Det personliga fanns i själva livet. Ett enkelt griftetal skulle aldrig kunna fånga något av det som hade funnits och som kunde ha kallats ”äkta”. Jag saknade mannen som blivit aska. Men det var min egen saknad, ingen annans.
    Jag mindes mor i kapellet, hur hon satt och blundande, hur hon höll sin vita scarf med vitnade knogar, och jag kom ihåg att hon brukade göra så om hon var på väg att få ett anfall, hon hade sagt att det var fan själv som kom till henne sådana gånger, och det var inte utan att jag hade trott henne; en gång hade jag sett henne släppa greppet, och sen tog hon helt enkelt tag i ett kylskåp, lyfte det med båda händerna och slängde det mot mig där jag stod framför henne på köksgolvet. Hennes krafter varierade; de gånger hon inte kastade kylskåp och cyklar kring sig kunde hon be om hjälp med att bära hem en butelj vichyvatten och ett knippe sparris från torget.
     Släpp inte greppet nu, tänkte jag i kapellet, men sen föll scarfen och jag såg hennes ansikte öppna sig. Det fanns inga konturer, bara en blek oval, slöa ögon, en planta som långsamt öppnade sig mot mörkret och svalkan, en växt som blommade om natten. Munnen rund och röd och glansig, det såg ut som en gäspning men kunde lika gott ha varit ett vrål på en frekvens som inte hördes av människan. Nu är fan lös, tänkte jag, och så gäspade hon och tog åter ett fast tag om scarfen, som om hon hade insett och accepterat att hon redan var tömd på det raseri som krävdes för att hålla sig fast i livet som rusade vidare, ständigt på väg bort. Prästens hade tystnat, han stod och iakttog mig, och jag hade kommit klädd i svart, och mina skor var blankade och hela.
     När prästen lät sin blick vila på mig förstod jag att det var dags. Jag tog ett steg framåt, böjde mig ned, lyfte upp urnan i min famn.

Vi pratade aldrig om fars begravning. Askan hade inte strötts ut. Mor förvarade urnan i den skrubb där hennes klänningar hängde. Jag kom mig aldrig för att fråga varför hon hade varit så slarvigt klädd på fars begravning. Kanske hon läste mina tankar där vi satt och spelade halma. Man behöver inte vara så fin om man känner den döde, sa hon och skrattade lite, tände en papyross, drack konjak ur sin kupa. Hon hade inte många drag kvar till segern i spelet.
    Han kunde dansa, din far, sa hon. Men du har aldrig dansat. Nej, sa jag. Jag dansar inte.
     Du har alltid haft många kamrater, sa mor. Det har jag inte, tänkte jag, men nickade och log. Jag glodde mot mina pjäser med växande förtvivlan, gjorde ett drag som jag genast ångrade.
     Har du hört nåt från Kanarieholmarna, sa mor, och nämnde namnen på min hustru och de två barnen. Pojken har ju blivit så stor och lång, och flickan liknar inte dig alls, fortsatte mor. Hur har de det?
     Jag tänkte ringa dem i morgon, sade jag. Då är det ju jul och allt.
     Mor tittade på mig, länge som om hon hade undrat vad jag satt och pratade om.
     Ja, sa hon, då är det jul. Du har alltid varit så snäll mot dina barn, sa mor.
    Jag sade inget. Jag tänkte att jag inte visste namnet på deras hotell; jag kom inte ens ihåg till vilken av holmarna de hade åkt. Men de hade telefonerna med sig. Kanske de kunde köpa ett par läderbyxor till mig. Kanske sådant fortfarande såldes där borta.
     Så, sa mor, och gjorde det sista draget.
     Hon satt och flinade. Hon hade alltid älskat att vinna. Jag undrade om hon tyckte att hon hade vunnit också över far; här satt hon, varm och glad, och farsans aska låg i en urna i skrubben. Jag skänkte upp en skvätt konjak ur karaffen, höjde kupan mot mor: Skål då, sade jag, för segraren.
     Mor höjde sin kupa, lade sedan ned den och tände en papyross.

Jag hade somnat med lampan tänd. På efternatten vaknade jag av att någon stod vid min bädd. Det var mor. Hon hade yxan i nävarna. Hon tittade mig rakt i ögonen, hennes blick var mörk, och det var som om jag hade skådat rakt in i hennes svarthet, ett mörker som inte borde ha varit där, som om jag hade betraktat himlavalvet och med ögat sökt en stjärna som alltid hade funnits, men tvingats begripa att dess plats nu var tom, en insikt som kunde växa till ren och skär förtvivlan. Så blinkade mor med båda ögonen. Vi måste ha en gran, sa hon.
     Hon väntade på mig på trappen. Det hade börjat ljusna. Hon såg inte ut att vara på väg till skogen. Hon hade en mörkblå kappa och svarta stövlar: på huvudet hade hon en lila hatt, runt halsen en röd scarf. Hon såg ut som en kvinna som skulle åka till ett stadshotell och dansa.
     Kan du bära den här, sa mor och räckte mig yxan.
     Sedan var det inte långt att gå. Vi klev över ett dike och det fanns bara lite snö på marken. Jag lade yxan över min axel. En mus ilade över den nylagda skaren. Vi rundade det stora flyttblocket, och sedan låg skogen där framför oss, som en sal att beträda för ett dansande par. I trädens kronor glimmade frosten, marken var jämn och blank, ett golv under himlen. Där gick vi, sida vid sida, mor och jag, under det höga taket i skogen, och när vi hade nått mitten på golvet stannade jag upp och släppte yxan, räckte armarna mot mor och sade: mamm, ska vi dans?