Ronnie

— — —

[Köttkontrollen]

Det finns så mycket som ska hända när en människa är ung. Det ville sig som så att blott ett ögonblick efter att Ronnie hade gjort sin sista räddning för dagen, skulle jag låta Blomgren röra vid mitt skinn. Innan det hade jag blivit attackerad av Hammar. På sätt och vis kunde jag förutse och till och med acceptera hur det skulle gå, men jag var samtidigt oförmögen att påverka det som skedde.

Hammar satt och utstötte en del ljud i baksätet, det lät som om han joddlade eller höll på att kvävas i den luft som hade lagt sig i Moskvitchens kupé. I min famn höll jag bollen, och den kändes som en sliten läderboll, vilken som helst, och just då kunde jag ha vevat ned fönstret och låtit den studsa iväg ut på gatan. Vad ska vi med den till, sa Blomgren. Hammar kan ta den, sa jag. Hammar frustade till. Det finns ingen räddning, sa han, och när jag sneglade bakåt såg jag att han satt och fingrade på köttstämpeln. Jag undrade om han hade lagt sig till med en hel arsenal av sin farsas gamla uppsättning verktyg. Köttkroken, bensågen, slagmasken. Hammar började slå med stämpeln i sin handflata. Kött, sa Hammar. Kött, kött, kött. Sluta, sa Blomgren. Hammar slutade. Bilmotorn var det endaljudet sedan när Blomgren korsade floden över stora bron, tog vänster förbi kyrkan och sedan upp via torget och ut längs esplanaden norrut.

Bromsarna gnisslande när bilen stannade vid köttkontrollen. Hammar, sa jag, det här är din station. Han fick upp dörren och flöt ur baksätet, ut på trottoaren, men fick stadigare konturer när han hade tagit mark och ställt sig med båda fötterna på asfalten. Jag klev ur, tänkte att det var bäst att skaka hand med honom nu. Jag sträckte fram handen, men han vände bort ansiktet, tittade söderut in mot stan, som om han hade väntat på nån som skulle närma sig från det hållet. Han andades tungt, en åder på hans hals pulserade. Han luktade otvättade kläder, han hade tunt med skägg på hakan. Ja, vi syns väl nån gång, sa jag och vände mig om och började gå mot bilen. Då kom han styltande bakifrån, och han gick så ostadigt att jag kunde känna vinddraget från hans rörelser som en lätt puff mot håren i min nacke. Jag vände mig om, han lyfte handen och stannade upp på ett vis som gjorde att jag förstod att han egentligen var kapabel att döda mig, och hans ögon sade det samma, och han hade bollen under tröjan, en putande mage, och i handen hade han köttstämpeln och Blomgren satt i bilen och väntade, och jag kunde ha varit en kropp på en av krokarna inne i köttkontrollen, kvarlevorna av ett kreatur som dödats och flåtts och kontrollerats och nu väntade på kontrollörens sista handling, en blå stämpel med ortens namn, som tecken på var kreaturet hade vuxit upp och götts och slaktats och godkänts som människoföda. Inre filé, yttre filé, soppkött. Han kastade sig över mig, fällde mig till marken, och han var stark fast han inte såg ut att vara det. Jag gjorde inget motstånd, jag hade passerat den punkten, jag var redan avrest, utanför allt som kunde ha spelat någon roll på en plats som denna. Två gånger stämplade han mig. Höger axel.

Där ska du se, sa han, där ska det synas var du hör hemma. Han höjde stämpeln en tredje gång, men lät den sen falla till marken, och han rullade bort från mig, som om han hade slutfört en våldtäkt.

— — —