Syster slutligen

— — —

[Första maj]

Det finns en tidning med en bild på honom. Han är tio månader gammal, det är den första maj nittonhundrasextiofyra, och han sitter i barnvagnen med ett paraply över sig, regnet häller ner när manskören sjunger om hur härligt majsol ler, och på bilden är pojkens ögon inte vettskrämda, bara förbryllade. Jag har sparat bladet genom åren, jag tittar på det varje första maj, tar fram urklippet, det gulnar förstås, och punkterna på bilden blir tydligare, som om pojken för varje år som kommer är på väg att försvinna in i ett svartvitt raster.

Jag skulle ha kommit ihåg den dagen även om pojken inte hade varit på bild i tidningen. Det var första våren med honom, och han växte stadigt. Beirut hade kommit till oss då redan. Han tyckte om pojken.

Att det regnade på första maj gjorde ingenting. Vi klädde oss varmt och promenerade till Brostugan, för det var där manskören stämde upp. Vi kom i god tid, och jag sköt vagnen med pojken. Jag tyckte mycket om den vagnen. Den var egentligen för dyr, men jag ville ha den, jag tänkte att pojken måste få bästa tänkbara skjuts in i livet. Sånt kan man tänka när man har fött den ende.

[Åhörare promenerar mot Brostugan. Förstoring.]

Beirut var klädd i sin ljusa kappa, och jag var lycklig över att ha en sån man vid min sida, och han hade ingen vit mössa, men jag var ändå stolt över honom, hans tjocka, blonda lugg, hans välvda läppar, leendet, öronen, de blå ögonen. Han var min, jag var hans.

Berget vid Brostugan var vitt av folk i vårstass, och jag rullade vagnen med pojken uppför bergsklacken, upp till toppen, där skulle han vara, och jag och Beirut. Manskören höll på och ställde upp sig på trappen vid Brostugan nedanför, regnet tilltog, klockan i kyrktornet på andra sidan floden slog tio. Beirut språkade med en man som jobbade på kraftverket, de skrattade åt nånting. Jag fällde upp mitt paraply. Pojken hade vaknat, han låg i vagnen och skrattade, jag böjde mig över honom, skyddade honom från regnet, och han hade sin nya vårmössa på sig, den var beige. Mössan doftade barn ännu fyrtio år senare när jag hittade den i en tygväska. Färgen hade blivit mörkare, men barnets doft fanns kvar.

[Åhörare på och vid det trots protester
sargade Brostuguberget. Förstoring.]

Då var den ny, och jag lyfte pojken med mössan, lade honom att sitta, och manskören stämde upp i ”Vintern rasat”, och pojken satt i vagnen. Jag riggade paraplyet, skyddade honom från regnet, och han tittade på mig, och hans leende var gott. Näsan var alldeles för stor för ett så litet ansikte, jag hade tyckt att han var ful från början. Det första jag såg av honom efter att han hade lämnat min kropp var två stora fötter, och så näsan, och jag tänkte att jag har burit på allt det där, djupt inne i mig själv.

Men när han satt i vagnen och regnet hällde ner så hade han ett ljus i ögonen, en glädje som jag inte sett tidigare. Jag var varm i bröstet, jag ville att han skulle vara sån, sittande i vagnen, tittande på mig, och manskören sjöng om majsolen, att den log, och just då kom fotografen klivande, han frågade om han fick ta en bild, och jag nickade, inte ett ord sade jag och sen slog blixten kring oss, och vi var inne i den där globen av ljus, och jag såg inget annat, ljuset bländade bort allt som fanns där omkring, kvinnorna i vårkappa, männen som stod i kören och rörde på munnarna, och det var som om också ljudet hade försvunnit, och jag tänkte att jag faller nu, att det inte finns en enda väg för mig att komma helskinnad från berget.

Beirut stod och språkade med mannen från kraftverket, och jag tror att de talade mest om islossningen, att isen ännu låg kvar på floden, ett långsamt smältande täcke av mörk is. Han som jobbade på kraftverket sade att de skulle vara tvungna att spränga snart. Annars kunde isen sopa med sig dammen och spången över dammen. Poff, sa mannen från kraftverket. Poff, sa Beirut, och så skrattade de.

Fotografen tackade för bilden och sen hastade han vidare i människohopen. Vänta, skrek jag, och samtidigt tystnade manskören, applåderna brakade loss runtom mig. Kom tillbaka, sa jag, men jag hade slutat skrika, jag mumlade för mig själv, och pojken började gråta, det var kanske applåderna som skrämde honom, och i tystnaden mellan två sånger hördes istäcket på floden, det knarrade och suckade.

— — —