Catharina Johansdotter Smeds
– Anmoder till en livskraftig
släktgren i Bertby, Vörå
Bengt Harald
I det myller av människor som funnits i släkten så långt den kan följas bakåt i tiden händer det då och då att någon enstaka person av någon anledning blir intressant och lyfts fram ur anonymiteten och får ett ansikte.
Så har tack vare Ruth Bertlins släktutredning skett med Catharina (Caisa), även kallad Karin, Johansdotter Smeds, som föddes den 15 februari 1766 i Socklot. Catharinas föräldrar var Johan Henriksson Smeds, född 1740 samt Margareta Jakobsdotter Harald, född 1741 i Socklot.
Ruth Bertlin har, när hon forskat, funnit att Catharina från Smeds är anmoder till hennes man Dans släkt, till största delen förankrad i Bertby i Vörå.
Det är inte bara Catharina som blir intressant i sammanhanget utan också hennes man, vargeringskarlen (reservisten) Hans Hansson Svan från Broby i Nederluleå, född 1764, som helt apropå dyker upp i Socklot och gifter sig med Catharina en kort tid efter ankomsten till byn.
Hans Hansson Svan kom till Socklot den 8 november 1789. Tre veckor senare, 29 november 1789, gifter de två sig. Catharina var då 23 och Hans 25 år.
Hans Hansson bodde först på Smeds hemman nr 20 där hans hustru Catharina också var född. Med stöd av årtal i kyrkböckerna kan man konstatera att paret i 16 år bodde i, eller hade byn som huvudsaklig boplats.
Under tiden i Socklot föddes i familjen sju barn: Johannes 12.04.1790, Carin 1.10.1791, Olof 14.09.1793, Jakob 12.06.1795, Matthias 28.04.1798, Elisabeth 16.05.1804 samt Johan Fredrik 14.04.1806.
Till Vörå år 1806
Om stugan i Socklot blev för trång eller om familjen med tiden greps av oro av något slag må vara osagt, men den 21 januari 1806 köpte Hans 17/96-dels mantal av Gåll hemman i Bertby, Vörå.
I maj samma år flyttade familjen till Bertby, yngste sonen Johan Fredrik var då endast någon månad gammal.
Det var också sonen Johan Fredrik som kom att profilera sig, om uttrycket tillåts, i fortsättningen. Inte bara under sin egen livstid utan också genom generationerna som följde.
 Stenfoten efter den gård Hans Hansson Svan och Catharina Johansdotter kom till när de år 1806 flyttade till Bertby finns alltjämt kvar.
Johan Fredrik gifte sig den 3 november 1825 med en flicka vid namn Anna Mickelsdotter Strand, född 1807 i Bertby. I äktenskapet föddes hela 12 barn. I dag är det många bertbybor som räknar sig som efterkommande till något av Johan Fredriks och Annas barn.
Johan Fredrik var av allt att döma en duktig husbonde på sitt hemman, ty till sin titel husbonde kunde han även lägga titeln sexman. Han dog i lungsot 71 år gammal medan hustrun Anna dog av ålderdom 80 år gammal.
Här bör kanske framhållas att namnet Gåll som hemmansnamn är gammalt i Bertby. Därför finns det andra människor i byn vid den här tiden med namnet Gåll utan att de är släkt med Hans och Catharina, som kom från Socklot. Efter hemmansköpet i Bertby antog Hans och Catharina släktnamnet Gåll efter hemmanet.
Liksom på andra orter finns i Bertby intresserade släktforskare och efterkommande till Socklot-gållarna har intresserat sig för sina förfäder. Intresset har närts av muntliga berättelser och traditioner som gått vidare från släktled till släktled. Ruth Bertlins släktforskning har gett detta intresse ny näring.
Med tanke på den här artikeln för Smedsbladet sammanträffade undertecknad hemma hos Helge och Hellen Ollqvist med Gretel Thors och Elna Thors. Helge räknar sig härstamma från Johan Fredriks son Mats, Elna från såväl Jakob som Michel samt Gretel från Jakob.
Helge Ollqvist berättar att Hans Hanssons samt Catharina Johansdotters efterkommande i många fall varit ”slöga” (praktiska) människor samt begåvade med ”stor” sångröst.
Två Gåll-gårdar står kvar
Vid mitt besök i Bertby gjorde jag tillsammans med Helge, Elna och Gretel ett besök på den plats dit Hans och Catharina flyttade med sina sju barn år 1806. Den gård familjen bodde i är bortriven, men stenfoten finns alltjämt kvar och ger en uppfattning om hur huset kan ha sett ut i tiden. Däremot står ett par andra byggnader samt något uthus kvar. Enligt Helge kan en av gårdarna till och med vara äldre än den som var bostadshus för familjen. Helge berättar för övrigt att de gamla gårdarna hade sina egna namn: stugon, arstu, vistanstu och nystu.
De två kvarvarande mangårdsbyggnaderna på gårdstunet är numera obebodda, liksom en rad gamla, ståtliga bondgårdar i Bertby.
Granne med Hans och Catharinas hemgård står den här gamla gården alltjämt kvar. Den kan också räknas in bland Gållasgårdarna. En av Hans Hanssons döttrar gifte sig till gården. På bilden Elna Thors, Gretel Thors och Helge Ollqvist.
Praktiska och musikaliska
Gretel Thors som satt till pappers endel hågkomster och muntliga berättelser om Gållarna med anor i Socklot, noterar att det genom Hans och Catharina uppstod en ny släktgren i Bertby. Namnet ”Gållas” lever alltjämt kvar som namn på en gårdsgrupp i byn även om namnet som släktnamn gått ut, trots många avkomlingar.
Gretel Thors berättar att Gåll-folket kännetecknas av händighet och musikalitet. Ur dessa ”gållkarlars” händer har sirliga hantverk och sniderier vuxit fram.
Det berättas om att när Gåll-pojkarna timrade användes ett snöre som vattenpass och riktlina. När flinka händer fläkte stockarna gjorde de det så skickligt att linan inte en enda gång höggs av.
Kvinnorna var inte sämre de. Många av dem stod för jordbruket medan deras män var affärsmän eller sysslade med annat arbete Sålunda byggde Kajsa Greta Pedar, f. Gåll, ett fähus året efter det att hennes man Johan gått bort.
Gretel anför också flera exempel på deras musikalitet. Hon berättar om Kaisa Gåll, ”mjölnar Kajsa” som hade en så stark och vacker röst att hennes släktingar i grannbyn hörde henne när hon sjöng. När man gick efter harven, vilket var vanligt på den tiden, gick det bra att sjunga. Sålunda berättas att när Mats Thors pojkar sjöng i södra delen av byn, svarade bröderna Kålax i den norra.
En annan berättelse handlar om Mats Vikman Brors. Hans reste till Amerika under den ryska tiden när alla fosterländska yttringar var förbjudna, bland annat var sången ”Vårt land” förbjuden. När båten hade lagt ut från kajen ihamnen släppte fördämningarna för Mats och han stämde uppe på däck upp nationalsången ”Vårt land”. Hans starka stämma bar sången långa vägar.
Nystu kallas den hår Gållasgården. Här har också släktingar till Hans och Catharina bott.
Även hans bror Johannes Viik var begåvad med en bärande stämma. Han var en tid anställd som kantor och organist. Det märktes genast om Brors Hannes var i kyrkan eller inte. Johannes sjöng också ut lik vid begravningar. Hans sång en vinterdag med hög och klar luft blev ett bestående minne för dem som var närvarande. Psalmsången hade hörts till grannbyn Kovik.
En historia om de två sångbegåvade bröderna må ännu berättas. En gång när de sjöng tillsammans med två systrar på läktaren i kyrkan hände det sig att en av änglarna på predikstolen plötsligt lossnade ur sitt fäste och föll ner på golvet.
Varför kom Hans till Socklot?
En intressant fråga är vad det var som förde Hans Hansson Svan från Luleå till Socklot.
Helge Ollqvist pekar på möjligheten att svaret kan vara kyrkobyggaren Jacob Rijf i Socklot. Faktum är att Jacob Rijf den 5 september 1787 skrev ett kontrakt om att uppföra en kyrka i Luleå. Kyrkan stod färdig och kunde invigas den 5 december 1790.
Helge Ollqvist, Elna Thors och Gretel Thors beundrar kopparkärl som i tiden använts av Gållfolket. De är numera i Helge Ollqvists ägo.
Utan att det är belagt kan man spekulera i möjligheten att Hans Hansson Svan kom i kontakt med kyrkobyggaren från Socklot, ja kanske rentav arbetade åt honom. Vittnesbörden från Bertby om Gållarna som skickliga träkarlar låter ana att det förutom rena skickligheten också fanns kunskaper inhämtade av kunniga läromästare, vilket kyrkobyggarna bör ha varit.
Nämnas kan att Jacob Rijf vid den här tiden hade en del andra kyrkobyggen på gång i den här delen av Sverige. Ytterligare en intressant notering kan göras i sammanhanget, Vörå församling beställde 1793 en ny predikstol, som tillverkades i slöjdverkstaden i Socklot. Predikstolen levererades 1794. Vöråbon Matts Kjötar skötte om transporten från Socklot samt att den kom på plats i kyrkan.
Vid den här tiden kopplas Jacob Rijf också in på bygget av en ny kyrka i Oravais. Ritningen till kyrkan är daterad i Nykarleby den 14 januari 1792. Oravais var på den tiden kapell under Vörå. Trots att församlingsborna ville ha kyrkan förverkligad enligt Rijfs ritning befallde Kungligt majestät i Stockholm att bygget skulle förverkligas enligt en annan arkitekts ritning. En annan Rijf, Carl, fick dock i uppdrag att genomföra bygget. Kontraktet om detta är daterat den 31 augusti 1795. De här noteringarna om Rijfarnas aktivitet i Vörå och Oravais de här åren låter förstå att det är fullt möjligt att Hans Hansson Svan i kyrkobyggarnas sällskap blev hemma här och att han hade goda möjligheter att spana in hemman till salu.
När så köpet av Gåll hemman i Vörå år 1806 slogs fast kunde det ske utgående från en relativt god kännedom om förhållandena i trakten.
Källor:
|
