Döbelns gränd
Livet där det sniglar sig fram

Döbelns gränd

Författare: Åsbacka, Robert
Genre: Övrig
Förlag: Schildt

Den lilla österbottniska kuststaden Nykarleby hör till Finlands litterärt mest mättade trakter. Bland dem som kommit därifrån och beskrivit den kan nämnas Zacharias Topelius, Mikael Lybeck och Gösta Ågren. Av detta märks dock nästan ingenting i den till Stockholm utvandrade österbottningen Robert Åsbackas utmärkta roman Döbelns gränd. Denna hans fjärde bok, som gav honom ett genombrott i Finland ifjol, verkar snarare ta fasta på hur långt avståndet är mellan litteraturens domäner och det liv som i vardagslag levs i de trakter diktarna odödliggör. ”Döbelns gränd” är en skildring av en mentalitet och ett tillstånd, av livet där det sniglar sig fram på en halvt avfolkad landsbygd mitt emellan tristess och en nästan Beckettsk väntan på något som ingen människa kan formulera. Åsbacka har en stark auktoritet som berättare. Den bygger på dels en minutiös miljö- och typkännedom, dels ett språk som organiskt växer ur miljön – inklusive dialoger på (fullt begriplig) dialekt. Han odlar en understatementhumor som utan att förlöjliga romanpersonerna ändå skapar distans till deras hjälplösa schackrande inför de föga uppmuntrande omständigheterna. Och viktigast av allt: han tar sig tid.

Den magi som småningom växer ur berättelsen har inte minst att göra med det sävliga tempot där varje enskild händelse tillåts att frigöra sig från bakgrunden och utvecklas, då den visar sig vara värd både begrundan och förundran. Vad handlar då ”Döbelns gränd” om? Inte mycket. De båda kumpanerna Balder och Sander utvecklar servicen i sin cykelverkstad till att omfatta illegal spritförsäljning, och det blir lindriga komplikationer. Servitrisen Riitta bryter upp från ett förhållande med rikssvensken Roger, vilket gör honom svårt olycklig. Stadsveterinären Backman, som är rädd för djur, dricker för mycket och kör ihjäl sig. Busarna Jim och Aaltonen rånar kaféer och sprider rädsla omkring sig. Det är gråväder, mörker, frost och lera. Det är inte intrigen eller enskilda, dramatiska händelser som gör ”Döbelns gränd” minnesvärd. I stället är romanen en väv ur livet som sprider en stark stämning av mänsklighet och flyktighet. Den ur existentiell hjälplöshet växande suggestiva atmosfären i boken formuleras kärnfullt av Grannas Matt, som då hans son visar sig vara född blind, bara konstaterar: ”Va e nu jär så mytji ti skåda.”