PÅ DJURGÅRDSTEATERN uppför Hjalmar Selanders teatersällskap från och med måndagen den 30 dennes ”Fänrik Stål”, folkskådespel med sång i tre akter jämte för- och efterspel med motiv från Fänrik Ståls sägner af Berndt Fredgren. Den i stycket förekommande musiken är arrangerad och till en del komponerad af F. Richter.

Dekorationerna äro af J. C. Andresén.

Hr Selanders mening med att uppföra detta stycke här i Stockholm med sitt egentligen för landsorten engagerade sällskap har varit att äfven här försöka högtidlighålla ett sekelminne. Styckets handling tilldrager sig nämligen under september månad 1808, 1. akten på en slätt vid Salmi by, 2. akten i Nykarleby prästgård och 3. akten vid Juutas kyrkbacke.

För- och efterspelen tilldraga sig likaledes under september månad men åtskilliga år efter finska kriget, det förstnämnda i Fänrik Ståls stuga vid Näsijärvisjön, det sistnämnda i Nykarleby prästgård.

*     *     *

Djurgårdsteatern:
”Fänrik Stål”.

Vädrets makter och Dagmar Hansen hade sammansvurit sig mot direktör Hj. Selander, då han på tisdagen började sin sejour på Djurgårdsteatern med uppförandet af pseudonymen Berndt Fredgrens folskådespel ”Fänrik Stål”. Sammansvärjningen resulterade i att publiken blef betydligt tunnsådd, men om makterna trott sig därmed platt förgöra premiären, så hade de missräknadt sig. Stämningen i salongen var i trots af de glesa leden den bästa, och de verkligt demonstrativa applåderrna efter aktsluten och äfven för öppen ridå visade tydligt, att publiken var särdeles sympatiskt stämd, och att direktör Selander bör trösta sig.

[Peter Fristrup, dem kände danske författaren, som under pseudonymen Bernt Fredgren författat flera af de senare årens största svenska succéspjäser. Särskildt märkas »Fänrik Stål» …
Kalmar 1913-11-19.]

Det är möjligt, att publiken trots regnet blifvit talrikare, om det på förhand mera effektivt bekantgjorts, att hr Berndt Fredgrens ”Fänrik Stål” ej har annat än namnet gemensamt med den produkt af samma diktart, som för något år sedan uppfördes på Östermalmsteatern och ej var af beskaffenhet att mana till förnyad bekantskap. Man skall döma allt efter sin grad och sin art, och det innebär ej anläggandet af några högre konstsynpunkter på denna senaste ”Fänrik Stål”, när vi konstatera, att den särdeles fördelaktigt skilde sig från sin föregångare, ej minst därigenom att intet nämnvärdt kvantum deklamation exproprierats från Runeberg. Motivet är fullt fritt behandladt och utgöres af en kärlekssaga, i hvilken Ann-Sofie, dotter till kyrkoherden i Nykarleby, och Döbelns adjutant löjtnant Ramsay äro hufvudpersonerna. Men i denna handling får man göra bekantskap med åtskilliga, af de mest berömda hjältarna i Fänrik Ståls sägner.

Stycket har i landsorten haft mycken framgång, och detta kan man förstå, då det ej är oäfvet hopkommet och spelar på strängar, som dess bättre ha god resonnans hos den stora publiken. Spelet är dessutom på åtskilliga händer förtjänstfullt, för några artisters vidkommande riktigt bra. Förutom hr Selander som fänriken och fru Selander som en munvig hushållerska må i främsta rummet nämnas hr Ståhl som Döbeln, hvilken liksom hr Selander hade en förträfflig mask.

Några små malheurer inträffade, ifråga om scenanordningar och belysning — då Djurgårdsteatern saknar elektriskt ljus är det sistnämnda förklarligt — men torde ej behöfva upprepas i fortsättningen.

Det är nu jämnt ett sekel sedan det finska krigets dagar, och stycket är därför särskildt aktuellt. Utan tvifvel har direktör Selander räknat på denna omständighet såsom en attraherande faktor. Måhända känner han sig också ur annan synpunkt ha kraf på stockholmarnas uppmärksamhet; ty af alla våra nuvarande direktörer för resande sällskap är det ingen, som i landsorten gjort så mycket för dramatisk konst som han.