Nykarleby Nykterhetsförening 1886—1986

FÖRORD

Den schematiska översikt som presenteras i denna skrift utgår ifrån att en framställning i samma ämne gjordes redan till Nykarleby Nykterhetsförenings 50-årsjubileum 1936.
      Den egentliga verksamheten ges endast en kortfattad redogörelse i kronologisk följd. Personteckningar har förbigåtts, ehuru de hade varit av stort intresse. De aktiva och färgstarka personligheter, som höjt föreningens fana genom decennierna hade varit förtjänta av en närmare presentation.
      Tre betydelsefulla omständigheter har accentuerats i framställningen, nämligen den historiska situationen vid tiden för föreningens tillkomst, förbudslagstiden och kampen kring mellanölet.

Nykarleby i juni 1986
Pehr Tonberg

NYKARLEBY NYKTERHETSFÖRENING 1886—1986.

Huvudvikt fäst vid de senaste femtio åren.

Till Nykarleby nykterhetsförenings 50-årsjubileum år 1936 hade dåvarande ordföranden, Ture Granqvist, utarbetat en värdefull redogörelse över verksamheten. Historiken utgavs i tryck och utgör ett väsentligt dokument kring föreningens första tider. I skriften beklagar författaren att en del av de ursprungliga handlingarna kommit bort. De har ej heller senare kunnat spåras. Tack vare Österbottniska Posten och Anders Svedberg finns det dock en hel del värdefulla notiser, som ger bakgrund till vad som den tiden var aktuellt på orten och i landsdelen.

TIDSLÄGET

Finland hade under Alexander den II:s tid levat under lyckliga stjärnor ifråga om utveckling på många områden. Från året 1863 kom lagstiftningen på allvar igång genom att lantdagen ånyo kunde samlas. Samma år grundades Jyväskylä seminarium, det första i landet. År 1864 avskaffades husbehovsbränningen och en rad lagar tillkom, vilka syftade till att göra rusdryckerna dyrare. Samma år blev ogift kvinna myndig vid 25 års ålder och dotter fick lika arvsrätt med son. 1865 genomfördes myntreformen och 1879 fick landet en ny näringslag, vilken kraftigt bidrog till ett uppsving för handel och industri.

På det lokala planet kan vi notera att Svedbergs skola byggdes och startade 1862. Nykarleby seminarium inledde verksamheten 1873 och Österbottniska Posten grundades 1884 med Anders Svedberg som ansvarig redaktör. Dessa tre sistnämnda institutioner har gett kraftiga impulser på kulturlivets område i denna region och i hela Svenskfinland. De har bidragit kraftigt till utveckling på alla områden ända in i vår tid. På det religiösa området hade något decennium tidigare en mycket djup och mäktig väckelserörelse luttrat och omskapat mänskorna. Det var den pietistiska väckelsen som inte lämnade någon enda opåverkad. Då senare nykterhetsrörelsen kom, så fanns redan en tankens och en det sociala ansvarets beredskap att ta sig an utan vilken rörelsen knappast förmått bryta fram.

ALKOHOLSEDEN.

Alkoholbruket hade djupa rötter och var inte lätt att rå på. Bland annat den s.k. ”bondeplägnaden”, som innebar att köp avslutades med några supar, satt djupt. Inte ens landshövdingens dekret fick magistraten att entydigt gå in för en stramare linje. År 1838 hade inte mindre än 25 personer i staden tillåtelse att bränna brännvin på lagliga tider, d.v.s. klockan 04.00—22.00 Sedan den nya lagstiftningen, som avskaffade husbehovsbränningen, trätt i kraft, så fanns det i staden möjlighet att saluföra brännvin i såväl parti som minut. Einar Hedström anför s. 161 :”Att vår lilla stad ej var vanlottad med avseende på utskänkningsställen framgår därav, att inom dess hank och stör utom stadskällaren fanns ett gästgiveri med fullständiga utskänkningsrättigheter, två ölutskänkningsställen ävensom två spritbutiker och två ölförsäljningar.” I landet som helhet fanns 1887 78 ölbryggerier, 43 brännvinsbrännerier, 67 sprit- och likörfabriker och 4 fruktvinsfabriker.

Brännvinstillverkningen under några år var följande: (Enligt Dannholm s. 28)

Under åren 1880—1887 hade landets folkmängd ökat med hela 10,2 procent! och de fattiga med 14,9 procent! Det är uppenbart att mycken nöd följde den kraftiga folkökningen i spåren, främst arbetslöshet och alkoholmissbruk. Emigrationen tog en ohejdad fart. Som en tidsbild må anföras följande av Ivar A. Heikel om sin far August, kyrkoherde i Nykarleby församling: ” Far var till sin uppfattning konservativ, såsom man kunde vänta av en präst och pietist, men i ett par avseenden hörde han till föregångsmännen. Han var fiende till alla starka drycker. I vårt hem fanns aldrig alkohol, ehuru pietisterna ingalunda var nykterister. Far kom en gång till ett bondbröllop att förrätta vigseln. Han var törstig efter resan och gick fram till middagsbordet för att tömma ett glas vatten, men han fick munnen full med brännvin. Bestört sprutade han ut den avskydda drycken över bröllopssalens golv.”

MÅTTLIGHETENS VÄNNER

För att motarbeta brännvinsbruk och djurplågeri grundades 1859 Måttlighetens vänner. Föreningen hade främst skriftspridning på sitt program och hade många prominenta medlemmar. Från 1860-talet finner vi bl.a. Anders Svedberg med i dessa strävanden. Han tog fasta på ett upprop i Vasabladet 1861 om att man skulle nyttja domstolsprotokoll som material för att ge skildringar om rusdrycksbrukets följder. Svedberg skrev en skrift om ”Dryckenskapens rysliga följder”. Den gavs i tryck av Måttlighetens vänner år 1862. Den innehöll över dussinet exempel på brännvin som orsak till sjukdom, död, slagsmål, moraliskt förfall och mord och bygger på domstolsprotokoll. Svedberg kände dem väl eftersom han ofta anlitades som sakförare vid domstolar. Den sista berättelsen skildrar en man, som på sin hustrus inrådan skaffade sig en brännvinspanna för att få bättre förtjänst på sin spannmål och sålunda betala sina skulder. Själv föll han offer för begäret genom en omåttlig brännvinsförtäring. Äldste sonen gick i faderns fotspår och miste livet icke långt därefter genom en olyckshändelse, då han var redlöst berusad. Hustrun blev vansinnig. Skriften är enligt Strömborg att betrakta som ett inlägg i den aktuella frågan om husbehovsbränningen, som denna tid debatterades livligt.

Anders Svedberg, även talesman för folknykterheten.

HELNYKTERHETEN VINNER MARK

I ÖP den 21 oktober 1886 ingår en annons angående ”ett nykterhetsföredrag i folkskolelokalen å Storsved den 24 oktober kl. 3 em. Efter föredragets slut väcks frågan om bildande av en nykterhetsförening för Munsala.” I tidningens följande nummer ingår så ett referat från mötet. Av detta framgår att Anders Svedberg d.y. och Johan Storsved hållit föredrag. Vardera var söner till den frejdade skolläraren. Efter föredragen diskuterades nykterhetsfrågan och vann ett oväntat erkännande av alla. Efter mötets slut antecknade sig 20 personer i den förening som bildades. ..... Särskilt glädjande var det att många av de närvarande ynglingarna skyndade sig att gå med i den nya föreningen. Ur ett brev 28 november 1886 underrättar Anders Svedberg mottagaren om att ”också jag har numera på allvar slutit mig till nykterhetsrörelsen. Då mina ungdomar med sådan iver arbeta för saken, ansåg jag det icke gå an, att jag skulle vara en Tvärmops och jag är verkligen glad, att jag beslutat mig för saken. Åtminstone skall ingen hädanefter kunna citera mig, att jag ju tager mig”.

Det går inte att diskutera nykterhetsrörelsens tillkomst i Finland utan att anknyta till Vasa absoluta nykterhetsförening, som grundades den 6 juli 1877. Nykterhetsrörelsen har alltid även haft sina kritiker och belackare. Men den har även haft klartänkta och visionära försvarare. I en årsberättelse för Vasa absoluta finns många exempel på detta: ”Man har sagt att upplysning och bildning skall skydda ynglingen för at blifva drinkare. Men ha vi icke exempel på, att hvarken folkskola eller universitet kunnat afhålla unga män från att blifva olyckliga slavar av denna last? ... Nej, icke bildning ensam, men gudsfruktan kan skydda ynglingen.”

Den 27 november 1884 sände Vasaföreningen ut ett cirkulär till länets kommuner med uppmaning till petitioner, vilka skulle framlämnas vid nästa lantdag i brännvinsfrågan. Förslaget var utformat i fem punkter och vann i Vasa län brett understöd. Det gick i korthet ut på att bränningen skulle minskas kraftigt och att man skulle begränsa tillgången på alla a-drycker. Sådant kunde inte undgå att väcka och påverka opinionerna. Det bidrog även starkt till ett uppsving för den spirande nykterhetsrörelsen. Petitionen vann nämligen en stor anslutning i länets kommuner. Nykterhetsrörelsen hade blivit en opinionsfaktor att räkna med.

NYKARLEBY ABSOLUTA NYKTERHETSFÖRENING

Föreningens egentliga grundande skedde söndagen den 18 april 1886 klockan 5 e.m. Sammankallare och drivande kraft var handlandeänkan Maria Kristina Lundqvist. Föreningens första ordförande blev dock urmakaren Karl Nyman. De övriga funktionärerna är obekanta. Sekreterare torde ha varit en rätt skrivkunnig person. Den första årsberättelsen är väl skriven men saknar viktiga faktauppgifter om bl.a. personfrågor. Under hösten 1986 utarbetades stadgar, vilka stadfästes av Sällskapet Nykterhetens Vänner i Helsingfors den 15 december 1886. Den nybildade föreningen blev på detta sätt en filial under nämnda sällskap. På detta sätt undveks en framställan till Kejserliga senaten.

Det skulle bli livfull verksamhet genast vid starten. Vid grundandet fanns det 12 medlemmar, i juni var de redan 70 och vid årsskiftet hela 160. Av olika orsaker avgick dock snart 30 personer. Vi citerar årsberättelsen 17 april 1887. ”När en ny idé, en ny uppfattning stridande mot det förra tanke- och åskådningssättet, börjar göra sig gällande, måste denna nya idé ovillkorligen stöta på motstånd. ... Att ett sådant motstånd i rikt mått och från många håll kommit nykterhetsarbetet här på orten till del, ha vi nogsamt fått erfara. Men icke endast motstånd av utom föreningen stående, vi ha även fått vidkännas motgångar inom föreningen, särskilt genom så många medlemmars brott mot nykterhetslöftet.”

Sammankomster hölls varannan söndag, troligen i folkskolbyggnaden på seminarieområdet, nuvarande skolkansliet. Under den första sommaren bildades en sångkör. Den kom att verka med olika avbrott i många decennier. I seminariets festsal anordnades den 16 januari -87 en fest. Salen var till trängsel fylld av åhörare. Sång och musik liksom föredrag ingick i programmet. Med detta var en långa och fruktbringande samverkan med seminariet etablerad. Dess betydelse genom decennierna torde vara obestridlig. De blivande lärarna kom i kontakt med levande nykterhetsarbete och en livfull idédebatt.

I årsberättelsen för 1890 lägger man märke till att kampen går vidare och att framgångar även inhöstats. Vi finner församlingens båda präster Wilhelm Johansson och J. Grenman i spetsen för föreningen. Den förstnämnde gick i en kraftig inlaga i ÖP -89 till kraftigt angrepp mot Stadskällaren. En framställning av 36 medvetna damer riktades till stadsfullmäktige med yrkan om att utskänkningen vid 1:o stadskällaren, 2:o Marielund (vid Andra sjön) och 3:o Brunnsholmarna skulle förbjudas. Stadskällaren, som väckt mycken förargelse stängdes. Genom detta vann nykterhetsvännerna den allmänna opinionen för sig. ”Under detta år har vår förening fått plocka frukterna av det föregående årets strider. Den ignoreras ej längre. Nykterhetsfrågan är ej längre stum. Tvärtom diskuteras den överallt. Under året inskrevs 29 nya medlemmar.

Byggnaden, i vilken den beryktade Stadskällaren verkade. [Topeliusesplanaden 13, mot sydost.]

... Annandag påsk anställde föreningen i seminariets festsal soaré och lyckades det talaren, lektor K.E. Wichmann, som nyss ingått i föreningen, så fånga intresset att allmänt den önskan uttalades, det dylika soaréer för stadens bildade publik skulle månatligen hållas.” Behållningen från soarén tillföll föreningens under året bildade läsesal, som hölls öppen för allmänheten alla torsdagar och söndagar 5—9 e.m. och var väl besökt av i synnerhet seminarister.

Kapten Sarlins gård där nykterhetscaféet, läsesalen och föreningens träffpunkt var 1906—1910. Borgaregatan 4, mot nordost.

År 1891 fick föreningen egen samlingslokal i kapten Sarlins gård. Läsesalen flyttades även dit. Senare bedrev föreningen även kaférörelse i sin lokal. Det var således moderna grepp på verksamheten. [Färgbilder av gården.]

FÖRBUDSLAGEN ENGAGERAR

Som vi kunnat konstatera i det föregående, så var nykterhetsfrågan vid tiden för föreningens grundande en stor samhällsfråga. Den återkom ofta vid lantdagarna inte minst beroende på trycket från den allmänna opinionen. I massadresser framfördes skarpa vidräkningar med rusdryckshanteringen. En dylik adress undertecknad av 140.000 personer och 305 kommuner lämnades till lantdagen år 1900. Först år 1907 antogs förbudslagen enhälligt av den nya enkammarlantdagen. Kejsaren vägrade dock att stadfästa lagen trots upprepade nya beslut. Den blev stadfäst först 1919 under vår unga självständighetstids andra år. Nykterhetsrörelsen och den allmänna folkviljan gav landet den lag, som senare skulle bli så hårt kritiserad. År 1899 hade ett s.k. utminuteringsbolag bildats i Nykarleby stad ”till nykterhetens och sedlighetens befrämjande under allvarlig strävan att gagna samhället”. Det var nog till största delen det sistnämnda som intresserade makthavarna. Behållningen av verksamheten delades nämligen mellan stadskassan och kommunikationsfonden. Staden ivrade vid denna tid för en egen järnväg. Spritfloden flödade stadskassan till gagn. Den kringliggande landsbygden med Alahärmä, Jeppo, Munsala och även Jakobstad med sina arbetare var ett gott uppland. I synnerhet lördagarna var oroliga. Man kunde inte alltid gå säker på gatorna. Nykterhetsfolket med prosten Petrell i spetsen gjorde en ny framstöt. En skrivelse till stadsfullmäktige undertecknad av 60 personer yrkade på absolut torrläggning eller en inskränkning av utminuteringen till ett minimum.

Förhållandena i Nykarleby är ett gott exempel på hur förhållandena i landet som helhet var. Åsikter och intressen drog åt olika håll. Med nödvändighet måste något nytt hända och det kom sedan genom den nya förbudslagen.

Vissa förbättringar förde den nya lagen med sig. I det långa loppet framträdde allt oftare många negativa effekter såsom smuggling, avtrubbad känsla för lag och rätt samt givetvis en ökad hembränning i lönndom. Övervakningen var bristfällig. Först 1927—1928 ”stängdes” Bottniska viken genom att vaktfartyg placerades i Ålands hav. Sydkusten låg dock mera öppen. Betoningen av smugglingen har i allmänhet fått en slagsida. Den förekom nämligen i stor skala även till Sverige, som ej hade förbudslag. Likaså till de baltiska länderna och Tyskland. Missförhållandenas orsaker har bedömts olika. De ledde dock småningom till en omprövning i riksdagen. Före det hölls dock en folkomröstning angående förbudslagens vara eller icke vara 29—30 december 1931. Alternativen vid omröstningen gällde 1. Fortsatt förbudslag 2. öl- och vinhandel 3. handel med alla slag av rusdrycker.

NYKTERHETSFOLKET SKÄRPER TONEN

Nykarleby nykterhetsförening uppvisar vid denna tid en stor livaktighet. Olav Schalin hade överlämnat ordförandeskapet till Ture Granqvist. Protokollen vittnar om vitalitet i arbetet. Den 15 mars då styrelsen sammankom på Kristliga folkhögskolan höll T.G. föredrag och talade bl.a. om tvenne kvinnorörelser: ”Kvinnornas korståg” i Amerika år 1873 och hur då utfördes storverk under den Högstes hjälp.

Meri och Ture Granqvist var nykterhetsföreningens allt i allo under många goda år.

Kvinnornas massadress i Finland angående upphävande av förbudet är en direkt motsats till den föregående. Det ankommer på riksdagen och presidenten att stifta landets lagar, varför kvinnoadressen måste anses värdelös. Den 20 december 1931 höll föreningen möte på KF för att diskutera eventuella åtgärder som borde vidtas på grund av den förestående omröstningen, 29—30 december. Vid mötet var sex olika organisationer representerade. Enligt paragraf 4 mötets protokoll. Beslöts hålla ett möte å KF tredje dag jul för att ännu en gång framhålla att nykterhetsfolket vill stödja och värna förbudslagen. Riksdagsman Levi Jern skall kallas som talare. Vid styrelsemötet samma dag upplästes ett cirkulär från Nykterhetsorganisationernas folkomröstningskommitté. Ombudsmän för omröstningen utsågs. För Socklot Selim Smeds, Evert Vikström och Sven Vik; Kovjoki Viljam Hermansson; Ytterjeppo Axel Björkroth; Forsby Martin Skeppar och Runar Renvall; Markby Ungdoms & nykterhetsföreningens ordförande och i staden med omnejd föreningens styrelse. Dessa skulle dela ut flygblad och skrifter samt spika upp affischer.

Vid det utlysta nykterhetsmötet på KF den 27 december talade T.G. om den förestående omröstningen och visade med siffror hur svårt det torde bli för statsmakten att få in en vinst om 300—400 milj. mark per år av rusdryckshanteringen. Medborgarna måste i så fall supa med allvar för att fylla statens kassa. Och klent lär det i så fall bli med den utlovade nykterheten.

Herr Artur Löving talade om hur det är en kristens plikt att avhålla sig från allt som kan bli en stötesten för en medmänniska. Frälsningsarmékapten Joel Smeds höll ett kort tal, vari han särskilt betonade Frälsningsarméns arbete mot superiet.

Folkhögskolföreståndare Johannes Nyström höll ett synnerligen kraftfullt tal. Han påvisade att det nu under förbudstiden supits mycket mindre än för 20 år sedan. Om staten börjar sälja rusdrycker måste mänskorna även få förtära dem och nykterheten kan ej gå framåt om spriten legaliseras.

Mötet var talrikt besökt och avslöts med ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Omröstningen inom föreningens verksamhetsområde gav ett nedslående resultat. Alternativ 1. erhöll 19,9 procent, alternativ 2. 0,8 procent och alternativ 3. 80 procent av de avgivna 812 rösterna. För landet som helhet erhöll alternativen 28,04 procent, 1,41 procent och 70,55 procent. I kommunerna Esse, Larsmo, Munsala och Kvevlax hade man röstat för fortsatt förbud, vilket är av intresse att notera.

Föreningens sista samlingslokal i Frostes gård 1910—1917. [Topeliusesplanaden 23, mot sydost. Dörren på gaveln var entré till Torsten Souranders läkarmottagning.]

Vid styrelsemötet den 14 februari 1932 uttalar T.G. förhoppningen att motståndarnas rundliga löften före och under omröstningen helst i någon mån skulle bli infriade. De bör nu känna moraliskt ansvar för nykterhetsarbetet. Det gamla nykterhetsfolket ska inte ställa sig hindrande i vägen, utan man vill med liv och lära vara med. Edvin Stenvall, som en tid verkade som präst i Munsala, ger uttryck åt stämningen i förbundets årsbok 1932: ”Det båtar föga att sörja över den förlust nykterhetsfolket led i det avgörande slaget. ... Vi vilja icke gräma oss över vad som skett under flydda dagar utan med tillförsikt i tro på Gud skåda in i framtiden och med allvar och frejdigt mod gripa den uppgift, vilken Försynen ställer oss före.”

KAMPEN KRING MELLANÖLET

Krigsåren hade betytt stora påfrestningar för vårt folk. Ynglingarna vid fronterna fick utstå det värsta man kan tänka. Då kriget var över följde en reaktion över de tunga och bittra åren, vilken tog sig uttryck på många olika sätt. Nykterhetsarbetet stod inför nya utmaningar och inhöstade även framgångar i synnerhet i ungdomsarbetet. De s.k. Vöråkurserna kring trettondagshelgerna samlade stora skaror av deltagare. Även vår förening hämtade inspiration. Om detta mera i kapitlet om föreningens ungdomsarbete.

På sextiotalet kom nya frihetsröster från studentrevolterna i Paris. Mänskan förklarades mogen för all tänkbar frihet. Radikaler blev allt högljuddare även i alkoholfrågan. Mellanölspropaganden trummades fram och ledde så långt som in i Finlands riksdag. En liberalare alkoholpolitik blev honnörsordet. Allt annat var mossbelupet. Låt kommunerna välja själva hur de vill ha det! Nykterhetorganisationerna förstod situations allvar och var liksom nykterhetsnämnderna överlag kritiska.

I verksamhetsberättelsen för 1967 finner vi bl.a. följande syrliga anteckning: ”Då man i dag med stor kraft går in för att göra alkoholdryckerna lättare tillgängliga överallt, så ser man ut att blunda totalt för de missförhållanden, som med säkerhet följer i spåren. .... Vårt samhälle får inte byggas upp i den Nietzscheska tron på övermänniskan. Vi får inte i samma anda, med Hitler, förgöra det svaga. Då har välfärdssamhället verkligen råkat i strid med sig självt.”

Ur berättelsen för 1968 ett citat: ”Nyordningen har genomförts hänsynslöst av statmakten och alkoholmonopolet, tvärtemot de organisationers åsikter, som i årtionden på ett vaket och ansvarsmedvetet sätt fört folknykterhetens talan. .... En förening kan, om den så vill, se sina arbetsmöjligheter spolierade och på den grund känna sig frestad att lägga ned verksamheten. .... Vi är trots allt bergfast övertygade om att arbetsfältet för våra idéer inte kommer att minska. Vi har endast att med öppna sinnen söka oss fram i de nya möjligheternas morgondimma..”

År 1969 finner vi följande analys: ”Året kommer att ur nykterhetssynpunkt markera ett ofantligt steg bakåt. Att så skulle bli fallet var väntat. Den fria mellanölsförsäljningen har lett till en enorm ökning i alkoholkonsumtionen, vilken räknad i 100-procentig alkohol år 1969 är 46 procent högre än år 1968. Tvärtemot alkoholmonopolets förmenta förutsägelser minskade ej heller spritförsäljningen utan har ökat med 10,7 procent. ... Även på vår ort kommer återkommande belägg för att alkoholen på allvar kommit in bland de unga. Mellanölet syns vara inkörsporten och medlet. ... Mången blåögd reformivrare har uttalat att skolornas effektiva undervisning ger tillräckliga upplysningar för att avhålla de unga från missbruk. Verkligheten har dock blivit en helt annan.”

I berättelsen för 1974 konstateras, ”att alkoholkonsumtionen under de senaste tio åren ökat med 150 procent. En strålande utveckling för Alko, där aktierna verkligen gett utdelning! ... Sett ur folkhälsans och en sund utvecklings synvinkel måste det tyvärr konstateras, att vi är på katastrofkurs. — — — Samhället måste nu utan omsvep finna på råd och ompröva sina beslut. En bred opinion av nykterhetsfolk, kyrkfolk, folkbildningsrörelse och ungdomsarbetare stöder helhjärtat!

Många av föreningens medlemmar har varit engagerade jämväl i nykterhetsnämnder. Där har de kunnat göra en officiell insats, då det gällt den egna kommunen. Ett mycket spännande och påtagligt etappmål kopplades nykterhetsrörelsen in på genom kampen mot mellanölet på orten.

NYKARLEBY STOPPAR MELLANÖLET

Så lyder den femspaltiga rubriken i JT för den 29 april 1975. Tidningen fortsätter: ”Det blir slut på försäljning och utskänkning av mellanöl i Nykarleby från nyår. Detta beslöt stadsfullmäktige på måndagskvällen efter en längre diskussion, men med överväldigande majoritet. Sjutton röster för totalt stopp, två röster för fortsatt försäljning och utskänkning (i barer och butiker). Fullmäktige gick med detta mot stadsstyrelsens förslag.

Initiativet för mellanölsstoppet hade kommit från socialnämnden, med stöd av nykterhetsnämnden och nykterhetsorganisationerna. Även Martharörelsen ställde sig bakom initiativet.

Fullmäktige Gunnar Östman hörde till de talare som på mötet livligt stödde initiativet. Han fick understöd av bl.a. Edgar Jungarå och Myrtel Nyholm. Fullmäktige ställer sig måhända som förmyndare över nykarlebyborna genom ett positivt beslut i frågan, sade Nyholm, men ansåg att de yngre tonåringarna faktiskt behöver skyddas. Ett mellanölsstopp kan hålla dem borta från alkohol några år längre.

Men det fanns även röster, som ansåg att beslutet är kortsynt och dumt och att det liknar utpressning från nykterhetsfolkets sida. Det talades även nu som alltid om de under upplysning och vård av missbrukare skall mäkta åstadkomma, blott man låter friheten blomma.” [Sedan 200X kan man åter köpa mellanöl i stadens affärer.]

FÖRENINGENS UNGDOMSARBETE

Från första början har det funnits en hel del aktiva unga med i verksamheten. Seminaristerna utgjorde till inpå 1950-talet en stimulerande andel bland ungdomarna. Många av dem var inskrivna medlemmar och har i sin aktiva gärning senare stått för det helnyktra alternativet.

På årsmötet 1947 beslöt föreningen grunda en ungdomsklubb. Den första styrelsen bestod av Håkan Granqvist ordförande, Elsa Östman sekreterare, Ragni Björkman kassör samt Nils Sundqvist. För klubbens verksamhet beviljades 1.000 mk. Styrelsen höll sitt första möte den 13 februari. Klubben fick namnet Friska vindar. En månad senare hade klubben 27 medlemmar. På programmet upptogs bl.a. möte varannan torsdag. Man skulle ordna brevaftnar med kontakter till de nordiska länderna. Vidare förekom frågesport, utflykter etc. Klubben besöktes av bl.a. Ragnar Mannil, som höll filmaftnar o.a. Samlingarna hölls som regel i Kyrkoby skola, Forsby skola och i Juthas Uf-lokal.

Den 23 oktober grundades en gymnastikgrupp för pojkar. Ur denna utvecklades småningom en liten idrottssektion, som verkade i många år. En frågelåda anskaffades till klubben. Frågorna skulle diskuteras på klubbmötena samma kväll. De svårare frågorna togs upp vid följande möte. En sångkör bildades enligt protokollet den 23 oktober -47 med Meri Granqvist som ledare. Likaså en studiecirkel i Föreningskunskap med Torsten Häger som ordförande.

Håkan Granqvist, ungdomsklubbens ledare.

Den 23 november ordnade klubben nykterhetsfest i Juthas, där hundratalet yngre och äldre var närvarande. Håkan Granqvist sade bl.a. i sitt hälsningstal, att klubbens medlemmar beslutat att brännvin och sprit inte skall få förstöra deras ungdomstid. Kören sjöng några sånger. Festtal hölls av Ture Granqvist. Vidare förekom olika skämtnummer, några folkdanser och diktläsning. Teaterstycket Gubben och gumman, som gjorde arbetsbyte väckte stor munterhet. Lekar avslutade programmet. På årsmötet 1948 diskuterades bl.a. byggande av en sportstuga och en kommitté tillsattes för planerna, som dock senare måste läggas ned. Ett antal medlemmar företog under påskhelgen en resa till det natursköna Koli. Vårtinget för ungdomsklubbarna hölls i Juthas 1—2 maj. Klubbens sista protokoll är skrivet den 8 mars 1955. Där beslöts att verksamheten skulle fortsätta. Ungdomsklubbens teatergrupp uppträdde under åren vid många tillfällen. Stella Ahlskog var dess ledare och inspiratör. År 1951 spelades Den tappade kängan med god framgång i Kyrkoby skola. Tidigare hade man framfört Tjuven på en föreningsjulfest.

Efter 1955 syns klubbens livliga verksamhet småningom ha tynat av. En stor del av medlemmarna har senare gjort beaktansvärda samhällsinsatser. Många även som föreningsledare. 1950-talet var en svår tid i våra bygder bl.a. till följd av arbetslöshet, som resulterade i en omfattande emigration och flyttning från orten.

Så länge förbundets idrottsmästerskap arrangerades kunde vi årligen ställa upp tävlande i några grenar. Även i orientering. Men nu finns även på den marknaden starkare krafter i redet.

I slutet av 1970-talet gjordes ännu ett lovande försök att få liv i den tidigare ungdomsaktiviteten. Men den måste upphöra av brist på ledare.