Den barmhärtige är rik.

av

Zacharias Topelius

I.

På ena stranden av sjön var en stor by, på den andra ett litet torp. Sjön var frusen, och snön yrde däröver i vita moln, ty det var vinter och juletid.

»Far», sade gumman i byns rikaste bondgård; »far», sade hon till sin gubbe, »skall du ej sätta ut en kärve otröskat korn åt sparvarna nu till julen?»

»Jag har icke råd», sade gubben.»

»Men det ha vi gjort alla år, och det har välsignelse med sig.»

»Jag har icke råd», sade gubben än en gång.

»Men där borta i torpet», invände gumman, »ser jag en kärve uppsatt på taket, och torparen sår två hektoliter säd på sin åker, medan du sår femtio.»

»Prat!» svarade gubben. »Har jag ej folk nog att giva föda utan att kasta Guds gåvor åt onyttiga kräk?»

»Du sade det», suckade gumman. »Guds gåvor är det, och sparvarna äro också Guds skapade varelser.»

»Baka du julbrödet och se till, att skinkan blir präktig! Vad behöva vi bry oss om sparvarna?» brummade gubben.

Sagt och gjort. I den rika gården tillreddes för julen ett stort gästabud med riklig välfägnad, men sparvarna flögo hungriga där ute i snöyran.

II.

I torpet var på samma tid fattigdom inne och rikedom ute på taket. Där flögo himmelns fåglar glada kring kornkärven. Barnen hade fröjd av att se de fina spåren av sparvarnas fötter i den vita snön samt höra deras muntra kvitter på takåsen.

»Om vi hade tröskat kornkärven i stället för att giva den åt sparvarna, så hade vi nu haft en färsk bulle åt barnen till jul», suckade torpargumman.

»Vet du icke, att den barmhärtige är rik?» sporde den gamle, fromme torparen med en vänlig blick på sin misslynta gumma.

»Men att låta himmelens fåglar äta vårt bröd!» suckade gumman å nyo.

»Ja, vad sedan, om det ock vore skogens vilddjur!» menade torparen. »Dessutom har jag sparat så mycket, att vi kunna köpa oss fyra färska julkakor och några liter mjölk. Låt oss skicka barnen över sjön till byn, så komma de tillbaka före kvällen.»

»Men om de möta vargar på isen?» invände gumman.

»Jag skall giva Daniel en bra käpp», sade mannen. »Nog reder han sig.»

Så skedde, och sonen Daniel gick med sin syster Anna till byn för att köpa bröd och mjölk. Emellertid hade snön lagt sig i drivor på isen, så att barnen hade svårt att föra sin lilla kälke med sig. Det begynte redan mörkna på julaftonen, då de med kakor och mjölk återvände till hemmet. Båda klevo på i snön, det bästa de kunde, men drivorna hade blivit allt högre, mörkret tilltog, och de hade ännu ett gott stycke väg att vandra med sin kälke.

Då rörde sig någonting grått i mörkret. Det kom allt närmare, och barnen förstodo, att det var en varg.

»Var icke rädd!» sade Daniel till sin syster. »Jag har en duktig käpp.» Och vid dessa ord lyfte han hotande käppen.

Vargen närmade sig men gjorde barnen intet ont. Han endast tjöt, och han tjöt så besynnerligt, att det liknade ord, som barnen förstodo.

»Det är så kallt, så kallt», sade vargen, »och mina små ungar ha intet att äta. Given mig litet bröd!»

»Är det så», sade Anna, »så vilja vi giva dig två av kakorna och själva äta hårt bröd i afton. Men far och mor måste ha sitt julbröd.»

»Stor tack!» tjöt vargen, och så tassade han bort med de två färska julkakorna. Barnen skyndade framåt. Om en stund hördes å nyo någon tassa bakom dem, och denna gång var det en björn. Björnen brummade på sitt modersmål, som barnen hade svårt att begripa. Äntligen förstodo de dock, att även han ville ha en julgåva. »Det är så kallt, så kallt», sade björnen. »Alla vatten äro frusna. Jag och mina ungar ha intet att dricka. Given mig av barmhärtighet litet mjölk!»

»Vad nu?» sade Daniel. »Varför sover du ej i ditt ide, som andra björnar göra under vintern? Du har väl blivit störd, kan jag tro. Men det är din ensak. Vi skola giva dig hälften av vår mjölk. Anna och jag kunna dricka vatten, bara far och mor få litet mjölk till julen.»

»Stor tack!» sade björnen och mottog mjölken. Därpå luffade han nöjd bort i mörkret. Barnen hastade nu allt ivrigare fram genom drivorna, ty de sågo julbrasan lysa genom fönstret i deras hem. Men de hade ej hunnit långt, innan en ful uggla flaxade tätt bakom dem.

»Jag vill ha bröd och mjölk! Bröd och mjölk!» skrek ugglan och utspände sina klor för att riva barnen.

»Jaså», sade Daniel, »är du av den sorten, så skall jag lära dig att vara hövlig.» Och därmed gav han ugglan ett slag av käppen över vingarna, så att hon skrikande flög sin väg.

III.

Icke långt därefter kommo barnen hem och stampade muntert snön av fötterna i den lilla förstugan.

»Vi ha matat en varg», ropade Anna.

»Och givit en björn att dricka», tillade Daniel.

»Men ugglan fick av käppen», inföll Anna skrattande. Och så berättade de sina äventyr. Deras föräldrar sågo undrande på varandra. Vad månde det betyda, tänkte de, att våra barn bevisa barmhärtighet mot själva vilddjuren?

Nu var det fram på kvällen, och torparfolket satte sig att läsa i bibeln. Där stodo sköna ord om barmhärtighet mot alla, även mot de ringaste, mot ovänner, ja, även mot djuren, och om huru alla gåvors värde kommer av ett gott hjärta. Men den, som giver, bör giva så, att icke hans gåva tages från de fattiga och slösas i otid på dem, som icke begära av nöd utan för last och lättja.

När torparfolket slutat läsningen, satte de sig till bords, tackade Gud och åto så av den välfägnad, som barnen hemfört från byn. Det var vackert att se, huru barnen gärna ville äta hårt bröd och dricka vatten, på det föräldrarna måtte få det bästa. Men föräldrarna ville det icke utan delade glatt med barnen de två kakorna och den halva byttan mjölk, som för dem var en läckerhet.

Men, vid det de åto, märkte de något förunderligt. Huru de bröto det ena brödstycket efter det andra, togo de mjuka kakorna icke slut. Och, huru de hällde upp den ena skålen mjölk efter den andra, syntes mjölkbyttan ej bliva tom.

Bäst de undrade häröver, hördes krafsande på det lilla fönstret; och se, där stodo vargen och björnen med framtassarna mot rutan. Båda grinade och nickade så småslugt och hjärtligt tacksamt. Bakom dem hörde man ugglan flaxa i mörkret och skrika med hes stämma till Daniel: »Litet ris, uhu, gör mig vis, uhu, uhu, uhu!» Då förstodo far, mor och barnen, att det var välsignelse med deras lilla. Och de knäppte å nyo händerna och tackade Gud.

På julmorgonen, när de återvände från ottesången i kyrkan och ej visste sig hava annat än det torra brödet, funno de till sin förvåning, att de två julkakorna och mjölken ännu räckte till deras välfägnad. Och så blev det allt framgent. Så länge kojan stod och de göda människorna bodde där inne, fattades ej julbröd och annan julkost hos dem. Och sparvarnas glada kvitter syntes vilja locka solsken varje år på deras lilla åker, så att kornet där gav tjugofaldig och trettiofaldig skörd, när mången annan åker var klen nog. Där voro trevnad och välstånd, bön och arbete, barmhärtighet och förnöjsamhet i torparens låga koja.

IV.

Men den rike bonden åt för mycket skinka på julaftonen och blev därav opasslig och modstulen. För att muntra sig drack han mycket öl och blev ännu mer opasslig. När sommaren kom, tycktes solen ej mer vilja skina så glatt på hans stora åkerfält. Skördarna blevo knappa, och ladorna stodo ofta nästan tomma. »Det kommer sig därav, att vi giva för mycket åt fattiga», sade bonden. »Vi ha ej råd därtill, gumma. Vi ha ej råd; kör bort alla tiggare!»

De gjorde så, och likväl blevo ladorna ej fulla. »Vi äta för mycket», sade gubben och begynte knappa in ett mål om dagen. Det blev likväl ej bättre. Vargar och björnar togo hans hästar, kor och får. Fattigdomen stod för dörren, och gubben kunde ej begripa, huru detta var möjligt, när allt var så väl ställt i hushållet.

»Nej, vi äta alldeles för mycket», sade han åter. »Låt oss baka bröd av bark och koka soppa på lingonris! Men för all del, gumma, giv ingenting bort åt tiggare och kräk! Vi ha ej råd att vara barmhärtiga.»

»Jag vill gå till torparfolket där borta på andra sidan sjön», sade gumman, »och fråga dem, varav det kommer sig, att de ständigt ha bröd, när vi nära nog lida nöd.»

»Gör det!» svarade gubben. »Jag är säker på att de hushålla bättre än vi.»

Gumman gick och återkom med det svar, att torparfolket ofta gav hälften av sin sista kaka åt de fattiga. Likväl ledo de aldrig brist, ty Gud välsignade det lilla och gav dem tiofalt igen.

»Det vore väl märkvärdigt», yttrade gubben. »Se här, tag vår sista kaka, kasta henne ut åt tiggarna på landsvägen, och bed dem sedan packa sig bort!»

»Nej», sade gumman, »det gör jag icke! Skall man giva, skall det ske med gott hjärta.»

»Kan det vara möjligt?» återtog gubben. »Nå, så giv då av gott hjärta, men på det villkor att Gud giver oss tiodubbelt igen! Vi ha ej råd att skänka bort något utan ersättning.»

»Man skall giva utan alla förbehåll», svarade gumman.

»Vad? Skall man icke ens få tack därför?» sporde gubben.

»Ofta får man otack och giver ändå», genmälde gumman. »Det var alltför märkvärdigt», sade gubben och skakade på huvudet. »Huru kan man ha råd därtill?»

Gumman sade: »Konung David säger i 37:e psalmen: Jag har varit ung och är gammal vorden, men aldrig såg jag den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.»

»Hör du, gumma», sade gubben, »jag börjar begripa såsom ett litet barn. Där ligger i ladan en kärve otröskat korn. Låt oss spara den nu till julen åt sparvarna! Vi skola börja med dem. Jag minns nu, att någon sagt: Ju mer man delar med sig, desto mer har man kvar.»