Alla känner julgubben, men vem känner julbocken? Förr var han barnens goda vän, när han fyrfota skumpade in i salen om julaftonen, klädd i sin yviga päls med sitt långa skägg, sina horn av träskedar och sin korg med de raraste klappar. Nu har han blivit gammalmodig och överlåtit sitt ämbete åt jultomten, som har den äran att gå på två ben och inte behålla annat av bocken än skägget och pälsen. Tiderna förändras, det glada vid julen skapar om sig på många sätt. Men går inte julbocken mera hos oss, så går han väl någon annanstans, någonstans måste han gå, ty hans lott i världen är att alltid gå, gå, gå ...

Vem julbocken är? Ja, den som det visste! Jag slår vad med dig om trettio russinstrutar mot en gammal sviskonkärna, att du inte kan säga mig vem julbocken är. Om du kan tala om det för mig har du vunnit de trettio strutarna, men kan du inte säga mig det, och jag i stället kan säga det till dig, så har jag vunnit en sviskonkärna av dig. Och inte bara den kärnan, utan också det sviskonträd som kan växa upp ur kärnan. Och inte bara det trädet, utan alla de sviskon som under tidernas lopp kommer att växa på detta träd. Och inte bara de sviskonen, utan också alla de träd som växer upp ur sviskonen, och alla de sviskon som kommer att växa på dessa otaliga träd, och alla de träd och sviskon som i tidernas tider kan växa ur dessa otaliga sviskon — kort sagt alla sviskon i hela världen. Jag tror att du betänker dig.

Vem är då julbocken? Är du nyfiken? Skall jag säga dig det? Men om du förlorar vadet? Nej, inbilla mig inte att julbocken är Anders eller Maja, som klätt ut sig i päls! Som om jag inte visste vem det var! Som om jag inte hittat hans saga i en gammal korg med julklappspapper på vinden en gång när jag var åtta år gammal. Nå ja, du skall få höra sagan, lång är den inte.

Har du hört juldagens evangelium? Jag tror att du har hört det. Hur skulle du annars kunna veta vad julen är? Julen är inte klapparna, julen är inte den ljusprydda granen, julen är inte lutfisk, gröt och tårta, julen är inte friheten från alla bekymmer med läxor, julen är inte ens de många ljusen och den sköna psalmen i kyrkan, julen är något mycket, mycket mer, och detta står att läsa i juldagens evangelium. Men detta åter är så stort och så högt, att det inte kan rymmas i en liten saga. Jag vill därför berätta dig något om den heliga natten.

Det var den tid på året, när vintern sveper in hela norden i snö. Långt, långt i det avlägsna Sverige och det okända Finland var allt frysande kallt, men i det varma Judalandet var vinternatten som hos oss en natt i oktober. Källan fortsatte att sorla, träden stod litet duvnare än förut, men hade inte fällt sina löv, högst på bergstopparna syntes snö, men dalarna hade ännu några strån kvar för de betande hjordarna. Naturen var inte skendöd som i de norra länderna, den vilade bara ut efter sommarhettan, den sov som ett lyckligt barn; detta barn hade kastat av sig sitt täcke men frös ändå inte.

Det var en förunderligt tyst och fridfull natt. Den hade kommit hastigt, som natten kommer i södern, utan tvekan och utan skymning. När solen sänkte sig mot horisonten var det ännu full dag, när hon sjönk under himlens rand blev det med ens nermörkt. Då blänkte stjärnorna fram som tända ljus på himlen, inte en och en som hos oss, de största först och de minsta sist, utan alla på en gång. På bergen, där luften var djupblå och genomskinligare än det tunnaste glas, sken de himmelska stjärnorna i sin största prakt och ändå så underbart lugnt och stilla som om ingen ville överglänsa den andra. De svagaste fixstjärnorna tindrade lika älskvärt glada som de stora, hemlighetsfulla solarna i det omätliga fjärran. Sirius blinkade åt det svaga ljustöcknet i Vintergatan: vaka, vaka, sov inte, nu måste vi alla glänsa i Guds tillbedjan! Och den stora fullmånen, som annars seglar så stolt över himlens ocean, smög sig nu på tå över fästet, rädd att skymma en enda stjärna bakom sin gyllene sköld.

Herdarna vaktade sina hjordar i dalen vid Betlehems berg och såg en ny, stor och praktfull stjärna stiga fram på himlavalvet rätt ovanför dem. De hade ofta vakat om natten ute på marken, stjärnorna var deras förtrogna vänner, men den nya stjärnan kände de inte. Och medan de undrade vad den kunde betyda, kom till dem det glada budskapet med den sköna änglasången som omtalas i juldagens evangelium.

I det fattiga åsnestallet satt Guds moder, jungfru Maria, med sitt lilla barn i famnen och över stallet lyste den stora, strålande stjärnan, och Guds änglar svävade på vingar av ljus och sjöng så vackra visor till barnets lov att glädjetårar rann utför Marias kinder. Men genom springorna i det glesa stallet blåste en kall nattvind, och det lilla Jesusbarnet frös i sin moders knä.

Bland åsnorna i stallet stod en bock, som hade en varm och yvig päls av den mjukaste ull. Marta sade till bocken:

— Käre vän, giv mig litet ull av din stora päls, så att jag kan värma mitt lilla barn som fryser!

Men bocken var ogin och hård. — Var och en är sig själv närmast, svarade han, jag behöver själv min päls för att värma mig. Och så gav han inte Guds moder så mycket som ett enda litet strå av sitt överflöd.

Då hörde den ohjälpsamma bocken en röst tala till honom:

— Stackars bock, du vet inte vad du har gjort, du har nekat Guds son ett strå av ditt överflöd den natt då han föddes, därför skall du hädanefter varje julnatt vandra fredlös kring världen i frost och köld. Din päls skall inte skydda dig, du skall frysa och förgäves be om något att värma dig med, och på detta sätt skall du avtjäna din skuld till de små barnen, tills deras böner gör dig fri.

Domen gick genast i fullbordan. Bocken rusade ut bland bergen, men föll i dvala och vaknade först nästa julnatt, då han tvingades att börja sin långa vandring. Och så vandrar han ännu varje julnatt kring världen och hör naturens röster säga till varandra:

— I natt är den heliga natten, i natt får ingen göra en annan illa!

Detta hör bocken och kan inte komma undan rösterna, ty de hörs den natten överallt: på berg, i dalar, i skogar och på slätter, högt över sjön och långt ner i havet. Bocken har brutit den heliga nattens fred, han går ensam och frysande vägen fram, men han vet vem han söker. Han söker barnen för att hos dem sona vad han brutit mot det lilla barnet i krubban. Han vill på alla sätt försöka vinna deras vänskap, han bär de vackraste julklappar till dem, och ändå kommer de sällan ihåg att tacka honom. Stackars julbock, när andra är glada, är han ledsen! Han är så efterlängtad när han kommer, men när han går är han redan glömd. Han kommer så rik och vänder tillbaka med tomma korgen. Inte tänker barnen på det, de gör narr av bocken, rycker honom i pälsen och gömmer sig för honom. Men fastän han varje jul blir så illa mottagen, kommer han i alla fall tillbaka nästa jul med lika vackra, ja, ännu vackrare julklappar. Julbocken tänker säkert: kanske kan jag ändå till sist beveka barnens sinne och förkorta min vandringstid genom deras vänskap.

Och nu har jag talat om för dig vem julbocken är, och nu har jag vunnit alla världens sviskon av dig. Och när alla dessa sviskon planteras (om ingen dessförinnan har ätit upp dem) och när alla dessa nya kärnor vuxit till nya sviskonträd och alla de trädens sviskon träd åter ger nya sviskon och nya träd, då vandrar ännu julbocken omkring i världen i den heliga natten.