En vinterafton, då åhörarne åter voro församlade i fältskärns kammare och snöyran i breda, mjuka flingor betäckte fönsterrutorna, behagade postmästaren kapten Svanholm mot all förmodan fägna sällskapet med sin krigiska närvaro. Han hade nemligen, efter förra berättelsens slut, med en ganska manhaftig ed låtit förnimma, att han nu varit med om allt hvad han brydde sig om att böra och ingalunda tänkte vidare besvära sig att förnimma några historier om fnask och småplock efter Carl XII:s död. Detta oaktadt bullrade hans tunga, jernklackade stöflar denna afton bland de första i vindstrappan, och den hederlige kaptenen, ur stånd att försaka den gamla vanan, marscherade in som förut, likasom hade han glömt det förhastade löftet att lysa med sin frånvaro. Måhända saknade han också den vanliga portion gräl, som han, priskurant, behöfde hvar qväll för att sofva på sina lagrar och hvarmed annars hans gamla gnatiga hushållerska brukade nitiskt förse honom. Han inträdde således, till utseendet i djupaste fred, men inom sig redan på förhand uppburrad liksom en modig stridstupp, hvilken i tysthet beredt sig på ansenliga nappatag.
     Fältskärn märkte detta med vandt öga och helsade småleende. Men skolmästaren, magister Svenonius, som satt der med segerns visshet på förhand målad i sitt magra, svartmuskiga anlete, var icke sinnad att den gången släppa sin gamle vän och vederdeloman för hackor, hvarför han genast, beledsagade sin helsning med den ironiska anmärkningen, att bror Svanholm behöfde värma sig efter julnatten på norska fjällen anno mundi 1718 och derför borde maka sig så nära brasan som möjligt.
     Kaptenen, som efter den fatala eden fann en reservation oundviklig, svarade till en början så saktmodigt som möjligt, att om bror Svenonius ville steka potäter vid brasan, stode det honom fritt, men han, Svanholm, hade dock kommit hit för att höra något mer om de siste karolinernes öden; annat bekymrade honom ganska ringa. Han hoppades och förväntade, att bror Bäck ännu skulle hafva en smula krut i behåll från den stora ofreden, för att åtminstone svärta pedanterne om nosen.
     Anspelningen var icke fin, och skolmästaren ansåg sig måhända direkt angripen i sina svarta polisonger: Han genmälde derför i sin tur, att han icke vore den, som behöfde svärta sina mustascher (kaptenens mustascher stötte, som vi veta, i rödt), och hvad Carl XII:s krut angår, så vore det nu utskjutet både för samtid och efterverld. Bror Svanholm skulle visserligen få osa brändt horn i den nu följande berättelsen; men han skulle också få se huru »pedanterne» småningom lyckades tvätta bort den gemena krutröken från tidens anlete efter 1721.

     — Ja, der tvättades vackert 1741 och 42, — inföll kaptenen föraktligt. — Der visade skrifvarfolket rätt hvad det dugde till. Och var det något dugligt i hela den tiden, så var det »skuggan af ett namn» och de gamla granadörer, som ännu spökade qvar i verlden från Carl XII:s tid.
     — 1741 var bara skryt i Carl XII:s stil, — återtog skolmästaren.
     — Ja, sedan han utspelt trumfen och bara hackorna voro qvar. Hjeltemod! Man hade grande misère ouverte på hand och företog sig att spela nio spel i hjerter. Bet skulle man bli på sådana kort.
     Skolmästaren fortfor: — Det märkvärdigaste jag fann i förra berättelsen, var Eva Rhenfelts ord till Carl XII i Christinehamn 1718: »hvad har ers majestät gjort af Finland?» Lägg märke till det, bror Svanholm, det var krut i de orden, om bror så vill. Det var kuragösa ord, jag kan icke neka till det. Hon hade väl kunnat lägga dertill: hvad har ers majestät gjort af Estland? af Liffland? af Ingermanland? af halfva riket och på sistone af Sverige sjelf?
     Men det ena kunde förslå. Hade nu bror varit i kungens ställe, hvad skulle bror ha svarat derpå?
     — Jag? — upprepade Svanholm, smickrad och brydd. — Ja, posito att bror varit Carl XII, hvad skulle bror ha svarat derpå?
     — Jag skulle ha svarat: drag åt fanders, har jag nu tid att höra på käringprat?
     — Bror mins likväl, att Carl XII svarade icke ett ord derpå, utan vände frågerskan ryggen. Menar bror, att inte frågan gick som en kosackpik tvärtigenom hans kopparpansrade samvete? Och menar bror inte, att den frågan ensam bröt stafven öfver Carl XII:s bana och öfver alla så kallade hjeltar, som för sitt rykte, sin personliga ära fört sina folk till slagtbänken?
     — Hjeltemod! — utbrast kaptenen, i högsta grad förvånad och mankerad öfver detta pedantiska utfall mot alla hjeltar öfver en bank; men i sin martialiska vrede förmådde han blott mumla i mustacherna en otydlig protest, i hvilken man endast kunde urskilja orden: »bläckjunkare», »stutmakare», »folk, som inte en gång vore värda att borsta Carl XII:s skoputsares rock, hvad sen att topprida en sådan jätte som han!»
     Läsaren torde erinra sig, att Carl XII hade bland de yngre i sällskapet, om möjligt, ännu mera afgjorde anhängare, än den krigiske postmästaren, och kaptenen erhöll strax en oförskräckt bundsförvandt i Anne Sofi, hvilken gång efter gång föll fienden i flanken, medan lille Jonathan, så att säga, »harcelerade eftertrupperna» så närgånget han vågade, i anseende till sin utomordentliga respekt för den lärde skolmästaren. Der uppstod följaktligen en högst liflig strid, under hvilken piedestalen af Carl XII:s rykte än stormades och nederbröts af de angripande, än återtogs och restes ända till skyarna af hans försvarare. Man kan säga, att samma strid mellan olika meningar fortgått öfver hela norden i snart halftannat århundrade och väl torde komma att fortgå så länge »Kung Orre» och »Kronofogden» slåss om första rummet i svenska historien; — så länge idealet och ziffran ligga i harnesk emot hvarandra. På fältskärns tid, när Tegnérs »Axel» nyss kommit ut, var öfvervigten afgjord på deras sida, hvilka tänkte med skalden:
     
     
          Den gamla tiden är mig kär,
          Den gamla karolinska tiden,
          Ty lugn han var som samvetsfriden
          Och modig såsom segern är.
     
     
     En senare tid är kanske mera böjd att skrifva accept och godkändt på Fryxells debetsedel för Carl XII:s sterbhus; men i den aflägsna vindskammaren var det hardt när att skolmästaren blifvit i grund slagen af det karolinska partiet, så mycket mer som tvenne af stormakterna till utseendet voro neutrala. Fältskärn inkastade med flit en retsam anmärkning då och då, för att underhålla stridslusten, och gamla mormor försökte efter sin vana, men länge förgäfves, att draga tvisten på något oskyldigt sidoföremål, ungefär som man i nödfall styr en skenande häst in i drifvorna vid sidan af vägen.
     — Var så god och säg mig en sak! — utropade slutligen mormor, höjande rösten, — stupade Carl XII verkeligen för en lönnmördares hand, som det vill synas af några uttryck i torra berättelsen?
     Alla närvarande voro färdige att besvara frågan med ja. Endast fältskärn lade dertill den reservation, att frågan visserligen ej vore bevisligen utredd; han hade derom endast sagt hvad många kunnige män, och bland dem flera häfdatecknare, sagt före honom. Han ville likväl ej neka, att i folktron alltid har en viss motvilja att tänka sig utomordentlige män och hjeltar, hvilka förvånat verlden, sluta precis som andra dödlige. Herkules förtärdes af en förgiftad klädnad; Romulus blef borttagen af en sky; Carl den store sitter ännu i berget och väntar på yttersta domen, när hans skägg skall vexa kring stenbordet; Olof Tryggvason drunknade icke vid Svoldern; Carl den djerfve stupade icke vid Nancy; Gustaf II Adolf blef skjuten med silfverkula o  s. v. Hvarför skulle Carl XII helt enkelt stupa för en norsk kula från Fredrikshalls bastioner?
     — Så är det, — svarade gamla mormor. — Det enklaste är ofta det, som man sist begriper. Det vore ju alldeles för naturligt, att en våghals, som Carl XII, der han stod med armarna öfver bröstvärnet utsatt för fiendens eld, kunde blifva träffad och falla som hvarje annan soldat. Nej bevars, det skall vara »en koalition af Europas förenade makter» och hvad alla dessa klyftiga saker heta, för att få bugt på en kruka, som gick så länge till brunn efter vatten . . .
     — En kruka? — upprepade kapten Svanholm, blossande röd. — Carl XII en kruka!
     — Kruka eller ämbare, det kan vara detsamma, — genmälde mormor; — jag ber att kusin må sila min mening och ej mina ord. Nå ja, han föll, hvad var det för märkvärdigt i det? Det underbara var snarare, att han icke stupade långt för detta.
     — Det underbara var, att han föll i sin rätta stund, innan allt föll med honom, — återtog fältskärn allvarsamt.
     — Låt oss inte mera tvista derom, — fortfor gamla mormor, nöjd att med sin lilla diversion ha afledt striden från den häftigaste bataljplatsen. — Jag unnar salig menniskan allt det lilla nöje han kan ha i sin graf af de många vackra verserna och annat mer, som man skrifvit om honom; men visst hade han gjort oss en tjenst, om han låtit bli att ställa till den der norska julottan, ty då hade vi ännu haft vår forträfflige major Bertelsköld i behåll. Jag kan ej säga att jag varit synnerligt svag för bans röfvarlif i skogarna och många besynnerliga äfventyr; men ett troget hjerta är guld värdt, och det kan man säga om Gustaf Adolf Bertelsköld. Måtte hans enka, den manhaftiga frun, få lefva så länge, att hon ser deras lilla Carl Victor blifva en bra karl.
     — Blir han lika stark som majoren? — frågade lille Jonathan, som numera dagligen anstälde försök med Bertelskölds konst att lyfta en karl med hvardera handen på rak arm. Detta var i Jonathans ögon höjden af mensklig fullkomlighet.
     — Kära Jonathan, karlarne bli allt klenare i armen och kallare i hjertat, — svarade Anne Sofi gäckande. Förr i verlden kunde de bryta sönder hästskor; ännu i mormors ungdom kunde de slåss som de slogos vid Porrasalmi och vid Lappo, men nu för tiden äro de färdige att uppgifva andan, när de dansa ut brudgummen på ett bröllop.
     — Hvad kaffe och thé, bränvin och tobak, toddy och schlafrockar, dunbolster och kammarjuft, lexor, galoscher och varma tamburer må haft för ett inflytande, vill jag ej afgöra, — anmärkte fältskärn. — Men öfverhufvud tror jag knappt, att det nu lefvande slägtet är mycket svagare, än karolinerne fordom. Skilnaden är, att styrka och mannamod både aktades och behöfdes mera då än nu, och derför blef man dertill öfvad från barndomen. Nittio gingo kanske under dervid, men tio blefvo starka deraf, och så glömde man de nittio för att prisa de tio. Håll ut att brottas du, Jonathan, så kan du också lyfta din karl och vika en silfvertallrik.
     — Carl Victor Bertelsköld blef lyckligtvis född i ett tidehvarf, när man lärde sig sätta högre värde på dygd och kunskaper, än på den råa kroppsliga styrkan, — svarade skolmästaren med en utmanande blick på sin krigiske vederdeloman.
     — Blef han född till en mes, så må han då bli en mes, gerna för mig, — genmälde postmästaren stucken. — Men blef han född till en karl och brås han på far och mor, så skall man få se, att Carl Victor Bertelsköld en dag gör skäl för sitt namn. Jag hoppas han får en bättre lärmästare, än sin knipsluga, sikaktiga farbror, som jag inte kan tåla på mina utmarker. Hjeltemod! Der har bror Svenonius en mönsterherre efter sitt sinnelag.
     — Vet man något mera om de karoliner, som qvarlefde efter konungens död? — frågade Anne Sofi.
     — Man vet, — svarade fältskärn, — att de få, som högt aktade qvarlefde ännu fyrtio eller femtio år efter konungens död, aldrig underläto att lyfta på hatten vid Carl XII:s namn och med en vördnad och en beundran utan like talade om hjeltekonungen och hans stora bedrifter, hans enkla lefnadssätt, hans oskrymtade gudsfruktan och hans orubbliga jernvilja. Jag tänker, att ingen så lätt kan glömma »Den gamle knekten», — »den siste än på jorden, som sett kung Carl» . . . Den siste qvarlefvande af karolinernes högre befäl var general Cronstedt, som dog 1750. Den siste kände officeren var kapten Gutoffsky, som dog 1784 vid 99 års ålder. Den siste kände soldaten hette Nils Örberg och dog 1816 vid 108 års ålder i Dalsland i Sverige.
     — Men då var han ej mer än 10 år vid konungens död, — anmärkte mormor med sitt praktiska räknehufvud.
     — Det är sant, — sade fältskärn; — men troligen tjente han redan vid så unga år, liksom mången annan den tiden, som pipare eller trosspojke. Örberg kände jag ej, men jag kände en annan gammal karolin, som helt säkert var en af de siste på jorden. Han hette Abraham Lindqvist, var född 1696, tjente som dragon under kung Carl och slog sig, sedan han tagit afsked ur tjensten, på en liten landthandel i Tammerfors, flyttade sedan till Ny-Carleby och dog 1801 vid 105 års ålder. Han var en af de få dödlige, som kunde säga sig ha lefvat i tre århundraden. Också hade han i sin ungdom lyft både häst och lass öfver gärdet, när han förföljdes af kosackerne; men de sista åren hade den reslige mannen krympt ihop till en liten snöhvit gubbe, hvars rygg stod i en båge och som af de då lefvande nästan med häpnad betraktades såsom ett spöke från forntiden.
     En tystnad uppstod. De krigförande makterna syntes böjde att sluta fred på karolinernes grafvar. Ändtligen frågade gamla mormor hvad man efter allt det grufliga krigsbullret hade att vänta i tionde berättelsen. Fältskärn, som härtills sett ut mot yrvädret och den snöiga rutan, vände sig nu till sin blomstrande åhörarinna Anne Sofi, fattade hennes hand och sade med en god blick:

»Ödemarkernas vår.»

————